Under fredagen sände nyheten om den ryske oppositionsledaren Alexej Navalnyjs död chockvågor över världen. Han hade så sent som dagen innan deltagit i en domstolsförhandling via videolänk från straffkolonin ”Polarvargen” i nordvästligaste Sibirien, belägen i en by som på den lokala urbefolkningen Nentsernas språk kallas ”Norrsken”. Vi talar alltså om den ort långt bort från all civilisation, som Navalnyj lite i tysthet skickades till från det redan brutala fängelset i Vladimiregionen öster om Moskva, i december 2023.

Läs även: Aleksej Navalnyj död i fängelse

Men vem var Alexej Navalnyj och varför kom han att bli så viktig? I dagarna lär media fyllas av olika dödsrunor som översiktligt och kronologiskt berättar om Navalnyjs liv och gärning, så låt oss inte fokusera för mycket på det, utan istället titta på andra aspekter av Alexej Navalnyj, som inte är lika vanliga att de diskuteras.

Om man ska försöka se på honom ur ett politiskt perspektiv så ser man att Navalnyj under sin politiska karriär kom att inta en rad olika positioner som ibland mer eller mindre motsade vad senare kom att uttala. I kraft av sin karisma och den popularitet som han hade, främst bland yngre och välutbildade ryssar i storstäderna, blev han den ryska oppositionens främsta galjonsfigur. Även i västvärldens ögon kom han att symbolisera ett hopp om ett annat och demokratiskt Ryssland, ett land som dessutom förhoppningsvis skulle lämna de krigiska imperieambitionerna bakom sig och bli ett modernt och i princip europeiskt land, som bidrog till att skapa stabilitet och välstånd runtomkring sig istället för tvärtom.

Det är ett vanligt mänskligt fenomen att ägna sig åt ett visst mått av önsketänkande. Inte minst när man ställs inför något obehagligt som kanske dessutom från ens eget perspektiv framstår som närmast obegripligt. Människan kan leva utan mycket, men inte utan hopp om en bättre framtid. Navalnyj symboliserade det hoppet både internt i Ryssland och utomlands. Han var en tacksam projiceringsyta för just sådana önskningar, eftersom han aldrig hann inneha ett enda formellt politiskt ämbete, inte ens på lokal nivå. Därmed fick vi aldrig veta, och kommer tyvärr aldrig att få veta, hur han verkligen hade beslutat och prioriterat om han själv hade fått makt och möjligheter att göra detta.

Navalnyj förstod vad som för tillfället gick hem i breda folklager och satsade på detta och ändrade sitt budskap med tiden. Han kan nog dock inte beskrivas som en tvättäkta populist, han gav alltid intryck av att själv tycka och tänka på samma sätt som han utåt förkunnade, men beroende på vem han riktade sig till kunde han justera sitt budskap en aning.

När Navalnyj bara var i början av sin bana och på väg mot rollen att bli oppositionsledare, uttryckte han sig tämligen brutalt om invandringen från Centralasien och Kaukasus. I en egenproducerad video från 2011 jämför han i praktiken indirekt illegala invandrare från främst Kaukasus med skadeinsekter som borde bekämpas. Bland annat säger han: ”Om flugan är aggressiv då? Ja i så fall rekommenderar jag pistol.” Med tanke på att Navalnyj i videon dessutom ser ut att avfyra ett vapen mot en svartklädd kvinna, så har vi att göra med ett väldigt grovt politiskt bildspråk. Det här var och är för all del inte några extrema åsikter eller unika attityder i Ryssland, vilket jag själv upplevde när jag studerade där 2006–2007, liksom även senare i min yrkesverksamhet.

När den ryska ekonomin växte kraftigt tack vare främst höga oljepriser 2005–2008 blev det snabbt arbetskraftbrist i landet, och framförallt i huvudstaden Moskva. Detta löstes med gästarbetare från de tidigare sovjetrepublikerna, framförallt just Kaukasus och Centralasien. Detta väckte motstånd bland många ryssar i de större städerna, som föraktade nykomlingarna som fick utföra många av de mest slitsamma och smutsiga jobben.

En elak drift med två tadzjikiska byggnadsarbetare blev ett stående och populärt inslag i ett av Rysslands populäraste humorprogram. Navalnyj red på den här chauvinistiska vågen och 2017 hävdade han hånfullt att majoriteten av uzbekerna inte ens kände till Rysslands nationalpoet Alexander Pusjkin. År 2020 bad han dock om ursäkt för detta uttalande.

Att hans motstånd mot invandring var betingat av ideologiska och kulturella orsaker visas nog av ett annat exempel: Under sin valkampanj för att bli vald till borgmästare i Moskva sa han att den kaukasiska dansen lezgynka borde förbjudas från att framföras offentligt. Han störde sig antagligen på vad han uppfattade som främmande kulturyttringar i hans hemstad Moskva, som snabbt hade blivit alltmer mångkulturell de senaste 20 åren.

Läs även: Navalnyjs advokat på väg till fängelset

Navalnyj började slå igenom och bli mer känd bland vanliga ryssar i samband med att han var en av de ledande figurerna bakom kampanjen ”Dags att sluta föda Kaukasus” 2011, som förenklat handlade om att Ryssland borde sluta skicka stora summor till de ryska regionerna i norra Kaukasus i allmänhet och till Tjetjenien i synnerhet. Efter de båda Tjetjenienkrigen plöjde nämligen Putin ner kolossala summor i att återuppbygga den tjetjenska huvudstaden Groznyj och i att stärka den där regerande och Moskvatrogna Kadyrovklanen.

Enorma summor av de statliga bidragen till Tjetjenien gick nämligen till Ramzan Kadyrovs och hans familjs ibland närmast bisarrt luxuösa livsstil, exempelvis i form av ett palatskomplex större än Vinterpalatset i St. Petersburg och flera privata djurparker med olika exotiska djur, inklusive tigrar. Kadyrov förde 2008 även upp sin egen fotbollsklubb Achmat i den högsta ryska ligan, antagligen delvis med hjälp av ryska statliga pengar.

Att lyfta sådant här gav förstås genklang bland vanliga ryssar som trots den då snabba ekonomiska tillväxten i landet som helhet, ändå ofta hade det mycket knapert. Man kan säga att Navalnyj, för att dra en parallell till Sverige, helt enkelt förde en politisk kampanj mot ett regionalt utjämningssystem som missgynnade den ryska majoritetsbefolkningen.

Om vi fortsätter med parallellen till det svenska politiska och mediala landskapet så skulle man kunna säga att Alexej Navalnyj med tiden utvecklades till något slags blandning mellan Henrik Jönsson, Janne Josefsson och kanske Bert Karlsson. Navalnyj blev nämligen mest känd som antikorruptionsaktivist och politisk Youtubebloggare. För trots en i många frågor populär politik, som förstås inte enbart handlade om att bekämpa korruption och minska invandringen (i borgmästarvalet 2013 gick han till val på att minska invandringen med 70 procent), så lyckades han aldrig bli vald, och tilläts inte heller att delta i presidentvalet 2018.

På Youtube gick det dock klart bättre, där växte hans kanal till över 6 miljoner prenumeranter. Detta lyckades han och hans innovativa team med genom de granskningar av storskalig korruption som de avslöjade bland ryska toppolitiker och oligarker. En av hans mest kända granskningar handlade om den tidigare presidentens Dmitrij Medvedev, som på korrupt vis tillskansat sig enorma rikedomar. En nyckel till framgången var att klippen var producerade på ett humoristiskt vis och de skickligt lyckades förlöjliga mäktiga män genom att slå ner på aparta detaljer.

Navalnyjs supportrar drev exempelvis med Medvedev med hjälp av badankor, detta efter att det framkommit att Medvedev på ett av de gods han lyckats lägga beslag på, hade låtit bygga ett helt hus för just ankor. Likaså gjorde man framgångsrikt narr av Medvedevs amerikanska joggingskor.

Efter hand gav sig Navalnyjteamet och deras Youtubekanal även på president Putin och hans familj. Vilket var att öppet utmana Rysslands mäktigaste man. De videogranskningarna blev ännu mer populära än de om Medvedev, och nådde även en stor publik utomlands.

Det är självklart att Putin på ett eller annat vis ligger bakom Navalnyjs död i fånglägret i den sibiriska ödemarken. Om inte Navalnyj dog på direkt order av Putin, så var det ändå uppenbart att den brutala och långsamma tortyrliknande behandling som han utsattes för, med bland annat återkommande väckningar nätterna igenom, ändå långsamt skulle försämra hans hälsa och bryta ner honom.

Som den jurist Navalnyj var så var han under åren i frihet mån om att saker och ting skulle ske på ett korrekt och juridiskt hållbart vis. Vladimir Putin har också en juristexamen från 1970-talets Leningrad, men det är helt uppenbart inte något juristkall eller någon känsla för rättsstaten som präglat hans handlade sedan dess. Hans examen var bara en väg till en karriär inom KGB. Med Navalnyj förhöll det sig annorlunda och sina juristkunskaper använde han flitigt i sin kanske viktigaste insats – i arbetet med ”Fonden för kampen mot korruption”. Via denna fond inriktade sig han och hans medarbetare inledningsvis på att granska korruption inom privatiserade statliga bolag som Navalnyj själv köpt aktier i. Senare övergick detta till större och mer politiskt relaterade granskningar.

Juristtänket återspeglades även i hans synpunkter på den ryska annekteringen av Krim. Han ansåg nämligen på att det borde genomföras en ordentlig och ”korrekt” folkomröstning på Krim, där lokalbefolkningen skulle få möjlighet att rösta om huruvida de verkligen ville bli en del i den ryska federationen eller inte, och detta utan påtryckningar. Han ville helt enkelt ha en mer ”ren” och juridisk bättre hanterbar annektering av Krim. Att detta var högst kontroversiellt och i strid med Ukrainas konstitution verkade inte bekomma honom när dessa frågor lyftes 2014 och de följande åren.

Senare kom dock Navalnyj att revidera sina ståndpunkter om Krim och Ukraina som helhet och har offentligt uttalat att han är för att Ukrainas och Rysslands gränser ska återgå till de som rådde efter Sovjets upplösning 1991.

Om vi återknyter till Navalnyj som projektionsyta för omvärldens och den ryska oppositionens åsikter, agendor och önsketänkande, så gav den svenske bloggaren Lars Wilderäng, som blivit något av en digital lägereld för svenskar som vill följa utvecklingen i kriget i Ukraina, uttryck för en egen teori då han tillskrev Navalnyj att han skulle ha stött Putins krig i Ukraina, vilket helt enkelt inte stämmer. Direkt efter att den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina inleddes meddelade Navalnyj från fängelset att han är emot Rysslands anfallskrig.

I Ukraina menar många sedan invasionen inleddes att ”det inte finns några bra ryssar”. Denna inställning börjat sprida sig till Ukrainas starkaste supportrar utomlands också, och denna inställning leder till att man i det närmaste likställer den ryska opposition och dess ledare med Putinregimen när det kommer till frågan om Ukraina, vilket till stor del är orättvist. Därmed inte sagt att man ska vara naiv om dem.

Från ett bredare perspektiv kan vi konstatera att Navalnyj succesivt mer och mer blev mannen som förkroppsligade Västs förhoppningar man om ett mer resonligt Ryssland. Angela Merkel engagerade sig personligen i hans tillfrisknande från Novitjokförgiftningen 2020. Att dokumentärfilmen om Navalnyj rent av fick en Oscar 2023 var nog tecken på den typen av idealisering av Navalnyj som blev allt mer uppenbar de sista åren.

Han blev i Västs ögon den främsta symbolen för kampen mot Putins diktatur. Så verkar han även ha setts av dem han in i det sista kämpade emot. Att han skulle sluta som politisk martyr är därmed bara logiskt.

Joe Biden uttryckte 2021 att Ryssland skulle drabbas av ”förödande konsekvenser” om Navalnyj tilläts att dö i fängelset. Nu får vi se vad det verkligen blir av dessa konsekvenser. USA har ju redan infört ett stort antal sanktioner efter invasionen av Ukraina, så det är inte så solklart vilka ytterliga åtgärder som skulle kunna sättas in i dagsläget.

Men vilka konsekvenserna än blir så blir de en del av arvet efter Alexej Navalnyj, som faktiskt var halvukrainare, och vars släkt i norra Ukraina säkert inte har något emot att hans död åtminstone för något gott med sig.

Läs även: La ner blommor för Navalnyj – greps av rysk polis