Anna Dahlberg på Expressens ledarsida påminde nyligen om hur liberala principryttare sett på oron över den stora migrationen under flyktingkrisen, året då över 160 000 sökte asyl i Sverige. Peter Wolodarski skrev under brinnande kris att “Flyktingspöket går åter genom debatten”, och Per Svensson såg “det som nu sker i Sverige som en slags politisk ätstörning, en fobi”. Wolodarskis text “Hat kan snabbt förgifta ett samhällsklimat”, varnade för ökat migrationsmotstånd i debatten.

När DN tidigare har skrivit om antisemitismen i Malmö så har man ibland pliktskyldigt nämnt Mellanöstern eller konflikten i Palestina som en delfaktor, men man har framförallt ägnat mycket kraft åt att beskriva högerextrem antisemitism. Naomi Abramowicz berättade i Expressen 2017 om judar som vittnade om att antisemitism knappt fanns i Malmö när de växte upp, men att det judiska livet i Malmö nu var hotat och att det främst var unga muslimska män som trakasserade dem. 

Erik Helmerson refererar detta strax därefter i DN, men förklarar ökat hot mot judar med att “en stor anledning är medvinden för den högerextrema, alltmer högljudda alt right-rörelsen”, vilket gör att “antisemitisk och rasistisk retorik normaliseras”. Han ondgör sig också på de som vill peka ut någon enskild grupp som särskilt problematisk vad gäller den ökande antisemitismen, och menar att det är ett tecken på att man egentligen inte bryr sig om judarna utan bara vill komma åt meningsmotståndare. 

Men orsaken till att antisemitismen ökar i Sverige beror inte på ökad utbredning av nazistisk eller högerextrem ideologi. Det är inte ökande högerextremism som håller på att göra judiskt liv omöjligt i Malmö. Det är alltför hög migration från Mellanöstern som gör att judar flyttar från Malmö och från många andra städer i Västeuropa. 

Politisk korrekthet får inte hindra oss från att dra slutsatsen att migrationen från områden med utbredd antisemitism måste hållas stram framöver för att vi ska kunna rädda det judiska livet i Malmö. Likafullt ska vi självklart fortsätta beivra antisemitism från höger- och vänsterextrema så fort vi ser den.

Nyligen kritiserades DN av GP Ledare för att bara i förbifarten ha nämnt Mellanöstern för att förklara ökningen av antisemitism i Malmö. Efter det har DN skrivit mer om hat mot judar från islamister. Peter Wolodarski undrar varför den svenska offentligheten blundade så länge för antisemitisk hatpropaganda, och berättar om Radio Islams judehat år 1987 i en artikel med rubriken “Sverige ursäktade judehatet när det kom från Mellanöstern”. 

DN har även nyligen publicerat en artikel med en IS-expert som säger att “Svenska makthavare har varit naiva i tron att Sverige skulle vara skyddat mot jihadism”. Man har även haft en intervju med Göran Persson som angående antisemitism beklagar sig över att Malmös SSU-grupper fått en väldigt stark influens från Mellanöstern.

Vad som fortfarande saknas är dock slutsaten kring vad detta innebär för den framtida migrationspolitiken. Även redovisningen av DNs eget ansvar lyser med sin frånvaro. DN gjorde fel som hånade dem som varnade för konsekvenserna av den stora migrationen under åren kring flyktingkrisen, och det måste man erkänna för att återfå trovärdigheten i dessa frågor.

DN var förstås inte ensamma om att bedriva en kampanj för migration åren kring flyktingkrisen. Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida skrev 2015 texter med rubriker som “Ska vårt arv bli taggtråd?” och “EU bör välkomna en miljon på flykt”. Jonna Simas nyliga rubrik “Regeringen kan inte blunda för islamismen”, med underrubriken “En potentiell katastrof i framtiden” har en annan tonklang. 

Även SVT har ändrat retorik i frågan. 2015 skrev man om kompetensregnet: “In i landet strömmar färdigutbildade ingenjörer, läkare och ekonomer”. Häromveckan blev rubriken istället: “Terrorforskaren: Extremisterna rekryterar öppet utan motstånd – en katastrof”. 

Det går förstås fundera på hur denna förändrade medvetenhet om problemen kring alltför hög migration och misslyckad integration ska mottas av oss som inte varit naiva i frågan. Somliga menar att man ska söka konvertiter, inte jaga kättare. Det ligger något i det, men samtidigt måste naiva få sig en rejäl näsbränna när det visat sig att de haft fel, annars lär de sig inte till nästa gång. 

Glöm därför inte bort att ge konvertiterna en liten påminnelse ibland om vad de sa då det begav sig, hur de misstänkliggjorde motiven hos oss som inte var onda utan bara lite mer förutseende än dem.

De åsikter som framförs i krönikan är skribentens egna.