KRÖNIKA. Vänsterpartiet kommer inte ”att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden”. Det fastslogs i det 73-punktsprogram som Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet kokade ihop – och som gjorde att Stefan Löfven (S) blev statsminister i januari 2019.

Annie Lööf (C) sa på en pressträff: ”Centerpartiet tar ju ansvar för att Sverige nu äntligen ska få en fungerande regering och att vi inte ser till att SD eller V får politiskt inflytande”.

Men det verkar mest ha varit bluff. I dagarna har Nooshi Dadgostar (V) gång på gång talat om hur Vänsterpartiet kompromissade när det kom till de 73 punkterna.

Hon menade i Agenda att V ”är det parti i riksdagen som har kompromissat allra mest” för att släppa fram den här regeringen (20/6). I P1 Morgon sa hon: ”Jag är bekymrad över att inte fler vill kompromissa på det sätt som vi har gjort” (21/6).

Aha. Så V kompromissade redan i januari 2019? Exakt hur det gick till är lite otydligt. Inte satt väl Annie Lööf och Jan Björklund och gjorde upp med Jonas Sjöstedt? Kanske inte. Men att någon slags snack ägde rum kan ingen längre blunda för.

Någon dag efter att januaripartierna berättade om Jöken avslöjade ju Jonas Sjöstedt (V) att det fanns ett hemligt papper som reglerade förhållandet mellan S och V. På frågor svarade han vagt att det handlade om ”minnesanteckningar”. Innehållet visades inte för väljarna.

Men att det gav V en känsla av triumf var klart.

”Klausulen om att Vänsterpartiet inte skulle ges något politiskt inflytande i svensk politik är i praktiken tillintetgjord”, sa Sjöstedt på en presskonferens. ”Anti-V-klausulen är värdelösa ord på ett papper. Den är redan borta i praktiken”, sa han i Ekot. ”Det blir en mandatperiod då han måste respektera våra röda linjer.”

Hur C inte kunde fatta att V hade stort inflytande är bisarrt. Lööf uttalade att hon utgick från att S ”inte förhandlar med V i strid med uppgörelsen”. Även Löfven menade att de 73 punkterna var fridlysta.

Men han var lika tydlig med att S kunde göra upp med V i alla andra frågor. Vilket ju betyder att C gav yttervänstern inflytande genom att ha röstat fram en röd regering. Glasklart.

Och ger man dem lillfingret…

Nu står Dadgostar och vädjar, med mild ton och blick, att det ju bara handlar om en liten ynka punkt, så kan de inte bara släppa tanken på fri hyressättning i nyproduktion… ”Vi måste kunna kompromissa och inte ha så mycket prestige”. Man kan inte vara så maximalistisk att man inte kan avvika från en punkt… (P1 Morgon 21/6).

Under Dadgostar har Vänsterpartiet onekligen klivit fram med en ny slags kaxiga steg. I Agenda berättade hon att V är ett regeringsunderlag ”precis lika viktiga som Centerpartiet”.

V har en drömsits i det politiska landskapet sedan S och MP sålt sig till högern och blurrat sina varumärken till oigenkännlighet. Rött, grönt, blått – eller bara en smutsig röra? Många gammelsossar går till SD. De som ogillar SD väljer sannolikt V. På andra sidan har L förtvinat och riskerar att åka ur riksdagen och C har blivit alltmer vänster. Eller?

Det finns en längtan efter renhet och ryggrad. Transparens och tydlighet.

V såg den chansen och tog nu plats på scen. Tadaaaaa.

Jag skulle önska samma slags självförtroende från högerhåll. Ulf Kristersson (M) konstaterade i januari 2019 att: ”Stefan Löfven har garanterat Sjöstedt inflytande. Det är ett oerhört besked. Centern och Liberalerna är lurade in i en överenskommelse. Det är en absurd regeringsbildning.”

Men han får inte fastna i dået. Nu är Jöken ajöken och han och Moderaterna kan bli en motvikt mot en nyvänster. Än så länge är Kristersson sitt vanliga akademiskt tillbakalutade vuxna själv – vilket säkert är bra för en statsminister – men för partiet finns ett utrymme att bli mer anti-V. En borgerlig regering med stöd av SD kommer knappast att skriva hemliga papper med Dadgostar. M borde släppa sargen och våga bullra lite mer om det.

Det verkade tyvärr i en intervju på tisdagen som att Kristersson inte har stängt dörren till Centern, men det borde han. C har totalt tappat sin trovärdighet via Jöken och det bästa vore att lämna dem där i mitten, där Annie Lööf högmodigt tycks tro att hon kan bli drottning.

Förhoppningsvis ser väljarna hur fel det blev. Och medan en M-ledd regering ställer saker till rätta och stänger dörren till Vänsterpartiet på riktigt kan Lööf sitta där med sin tiara av plast och skämmas.

CAROLIN DAHLMAN
carolin@bulletin.nu
Facebook: Carolin Hanna Dahlman
Twitter: carolindahlman