Klimatmötet i Brasilien – COP30 – har intensifierat uppmärksamheten kring klimatpolitikens praktiska konsekvenser. I Svenska Dagbladet har man startat en artikelserie som presenteras på följande sätt: ”Klimataktivister och många forskare menar att vi måste komma bort från ekonomisk tillväxt för att rädda klimatet. Andra forskare anser att det är helt orealistiskt.” Som av en händelse har det mest handlat om kritik mot dagens livsstil.

En av dessa kritiska forskare är David Collste vid Stockholm Resilience Centre på Stockholms universitet. Han menar att det nu gäller att utrota fattigdomen och samtidigt undvika en klimatkris. Omställningen till fossilfri teknik måste nu gå fort och inte bygga på att invänta en befolkningsminskning. Därför ”måste rika ge till fattiga länder – vilket inte sker idag”. Hur mycket blir den stora frågan på COP30 enligt Collste.

Det grundläggande problemet sopas i SvD emellertid under mattan. Teoretiskt kan de rika förvisso skänka pengar till de fattiga länderna – det vill säga överföra produktion som släpper ut en hel del koldioxid. De fattiga övertar då de rikas konsumtion. Men det innebär knappast att jordens klimat kan räddas enligt gängse synsätt. Att hjälpa de fattiga att konsumera undviker inte en klimatkris, som rubriken i SvD tvärtom hävdar.

Men klimataktivisterna passar på att blanda bort korten genom att hävda att klimatpolitiken i form av uppoffringar för de rika ändå är något som gynnar de fattiga. Det är som om klimatpolitik är en form av u-hjälp. Collste nämner speciellt en arbetstidsförkortning i de rika länderna. Det skulle minska konsumtionen och utsläppen i de rika länderna men i detta fall är det inte till förmån för de fattiga. Om de rika länderna både ska minska sin konsumtion för att resurser ska kunna föras över till de fattiga och samtidigt härutöver minska sin konsumtion för att gynna klimatet blir bördan för de rika mycket större. Klimatpolitiken blir ännu mer politiskt omöjlig om två belastande mål ska genomföras samtidigt.

Forskaren Collste gör dock en reservation som skorrar ganska illa mot bakgrund av konkursen i Northvolt och krisen för Stegra. Han säger att teknikutvecklingen i den fossilfria energisektorn behöver gå ännu snabbare, annars skulle ”vi behöva mer än halvera vår konsumtion och produktion”. Men han tycks inte vara främmande för en sådan drastisk utveckling när han hänvisar till en enkät gjord av internationella Earth4all-projektet, som uppges visa att svenskar anser att människors och naturens välmående är viktigare än ekonomisk tillväxt.

Är det åtminstone en halvering av vår konsumtion och produktion som väntar om klimatforskarna får som de vill? Och gäller det produktionen av sjukvård, äldreomsorg, rättsväsende och utbildning, och så vidare? Eller är det enbart privat konsumtion som ska reduceras, och i så fall ännu mera drastiskt för att kompensera för områden som inte ska halveras?

Svenska Dagbladets två journalister, Johan Carlström och Mikael Törnwall, har enligt min mening bidragit till att sprida ett närmast extremistiskt miljöpolitiskt budskap med få reservationer från en forskare som uppenbarligen brottas med allvarliga kvalitativa brister. Det är inte vad man förväntar sig av en seriös dagstidning.