Den senaste partiledardebatten i SVT den 5 maj blev i det närmaste ett fiasko. Kommentatorerna är så gott som eniga om att så där får det inte gå till. Själv kommenterade jag med att ”den tjattrande klassen” visade upp sig i sin prydno. Med sådana debatter riskerar folk att tappa intresset för politik och ännu värre – att politikerföraktet sprider sig.

Det verkar som om ett antal olika faktorer samtidigt hade gaddat sig samman för att göra pannkaka av svensk politisk debatt i TV. Det första jag kom att tänka på var programledarna Camilla Kvartoft och Anders Holmgren. De är rutinerade och borde kunna sin sak och reda ut att leda en viktig debatt med åtta partiledare. Men nu verkade det som om de hade förlorat mycket av sin auktoritet.

Deltagarna brydde sig inte om programledarnas försök till styrning och när de försökte bryta in ledde det till ett ofruktbart käbbel där flera medverkande pratade i mun på varandra. När en programledare tar till orda ska debattörerna hålla tyst och inte till varje pris försöka få fram sitt budskap.

Kan detta ha ett samband med en allmän uppluckring av viljan att hålla sig till normer? Ser vi en smygande effekt av postmodernismens luddiga resonemang om vikten av en normbrytande attityd? Så fasansfullt det skulle vara om en programledare kom att uppfattas som auktoritär.

Då är det väl bättre med litet postmodern anarki – eller? Paradoxen blir att politik kan uppfattas som ointressant. För inte ska vi väl tro att Kvartoft och Holmgren blivit utbrända och gett upp? I och för sig tydde Kvartofts tillkämpade leenden på en viss uppgivenhet och distans till den egna prestationen.

Ytterligare en förklaring är att partiledarna kom till debatten med ett antal inövade talepunkter, som deras medietränare tillhållit dem att försöka få ut i sändningen. De blir naturligtvis då mindre benägna att rätta sig efter anmodanden från programledare som dessutom uppfattas ha bristande auktoritet.

En partiledare som utmärkte sig var Ebba Busch (KD) som genom sitt tjafsande med programledarna kanske trodde att hon skulle få ut sitt budskap. Men jag tyckte nog att det mest framstod som ett bjäbbande tjatter.

När det gäller sakpolitiken saknade jag en debatt om de verkliga problemen inom skola och sjukvård. Är skolans problem verkligen en fråga om ägandeformerna? Satsar inte Sverige väldigt mycket på skolan och beror inte problemen mest på administrativa regleringar som både försvårar för lärarna och medför att lärarnas tid måste ägnas åt dokumentation och byråkrati?

Liknande kanske gäller för sjukvården. Sverige har här ansenliga resurser som inte tycks användas på ett effektivt sätt. Mycket av personalens tid måste ägnas åt dokumentation, sammanträden, övrig byråkrati och inte patientarbete. Är inte detta värt att debattera?

Slutligen kan noteras att vänsterledaren Nooshi Dadgostar oemotsagt fick framföra anklagelsen att Israel mördat åtskilliga barn som hittats bakbundna i massgravar. Det är en nyhet som jag inte har hört tidigare och som inte borde få framföras utan några som helst belägg.

Kan det vara så att hon utan att blinka ljuger i TV för att främja den ena sidan i Palestinakonflikten? I varje fall borde detta inslag betraktas som ett tråkigt lågvattenmärke för svensk public service när programledarna inte ingrep.

Läs även: Sandström: AKB:s fiasko och politikerklassens sinekurer