På nyårsdagen 2006 sprängdes The Gaza Beach Club i luften av, som det då hette, ”okända beväpnade män”. Men alla visste att det var Hamas (en akronym för Harakat al-Muqawama al-Islamiya, som betyder den islamiska motståndsrörelsen. Ordet Hamas betyder också hänförelse) som låg bakom. The Gaza Beach Club byggdes av FN på 1950-talet som ett ställe dit FN-personal och deras gäster kunde gå och äta en god lunch, ta en simtur eller spela tennis.

Även om det känns enormt avlägset idag var Gaza i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet, innan islamisterna tog över mer och mer, det mest sekulariserade hörnet av Mellanöstern tillsammans med Beirut. De marxistiska rörelserna PFLP och DFLP dominerade och man kunde utan problem ta en öl på beachen och kvinnorna på stranden hade bikini.

Sprängningen av klubben var, om man så vill, kulmen på en kulturrevolution som påbörjats redan i slutet på 1970-talet av palestinska islamister som 1978 fått tillstånd av Israel, som ockuperade Gazaremsan sedan sexdagarskriget 1967, att bilda ett islamiskt universitet. Det blev startpunkten för den islamistiska stat som idag bedriver ett långsiktigt krig mot Israel.

Det är ett krig som egentligen inte har något slut, eftersom slutmålet är att Israel ska förintas som stat. Att detta krig också är en kamp sanktionerad av Gud fick vi mängder av bevis för genom de uttalanden som ledare för Hamas gav i direkt anslutning till det angrepp som startade under morgontimmarna den 7 oktober.

Dessa uttalanden och den exempellösa brutalitet som Hamas visade prov på hade det gemensamma syftet att förnedra, förhåna och avhumanisera israeler, eftersom detta är del av syftet att pressa Israel och visa att det i själva verket är en ”papperstiger” som inte kan stå emot kraften i det muslimska motståndet.

Den myten och lögnen har drivit Hamas sedan de tog över styret på Gaza efter att ha slängt ut den palestinska myndigheten (PA = Palestinian Authority) under president Abbas i ett kort men blodigt krig 2007.

Och, som sagt, ur det islamiska universitetet föddes den rörelse som 1988 blev till Hamas. Den islamisering av Gaza som började då var igång ordentligt när jag började resa på Gaza åren efter det att Osloprocessen satts igång.

Redan i mitten på 1990-talet var Hamas en faktor att räkna med och den religiösa ideologin som varit med från början, väl utbyggd och det framgick med all önskvärd tydlighet att några kompromisser eller fred med Israel var det inte tal om. Det fick jag personligen erfara vid ett av de tillfällen jag var i Gaza och träffade delar av Hamas ledarskap, bland andra Khaled Meshal, en av de viktigaste ledarna för rörelsen.

Besöket ägde rum några år in på Osloprocessen och det fanns en optimism om att tiderna skulle förbättras. Det märktes till exempel på så vis att flera restauranger hade öppnat och det var lättare att ta sig in och ut, även för utlänningar.

Under samtalets gång uttrycktes vid flera tillfällen att Osloprocessen var ett stort misstag och att Arafat inte var rätt person att leda palestinierna, samt att Hamas betraktade alla avtal med Israel som ogiltiga och att man absolut inte kunde tänka sig att avsäga sig den väpnande kampen.

Kriget mot Israel var ett religiöst krig, sanktionerat av Gud och inget man kunde välja bort. Detta samtal utspelade sig för 25 år sedan och den senaste veckan har ju med eftertryck strukit under att Hamas redan tidigt hade sin bana utstakad.

Hamas kulturrevolution och maktövertagande har effektivt hindrat att en seriös palestinsk politisk struktur tillåtits byggas upp. Dels har det att göra med konflikten med PA. 2006 hölls det för första gången palestinska parlamentsval. Och trots att både PA och Israel hävdade att Hamas inte borde få deltaga, eftersom de inte accepterade vare sig Israel eller de avtal som Israel slutit med PA, i sin tur ett resultat av Osloprocessen, pressades dessa båda av EU och USA till att vika ner sig.

När Hamas dessutom vann valet blev den dåvarande ledaren Ismail Haniyeh palestinsk premiärminister. Det höll mindre än ett år, vilket överraskade exakt ingen, mer än möjligen en del diplomater från EU med huvudet under armen. Och 2007 slängdes så PA ut och Hamas tog makten.

Sedan dess har ständiga mindre utbrott lett till smärre krigshandlingar, tillsammans med missil- och raketbeskjutning mot Israel. Dessa utbrott har följts av lugnare perioder och det senaste halvåret var en sådan period, där Israel mer och mer släppt på spärren för arbetare att komma in i Israel och underlättat större ekonomisk frihet.

Den samlade bedömningen var att Hamas inte var intresserad av att störa en situation som gynnade befolkningen i Gaza. Men med stor förslagenhet och desinformation om vad som verkligen hände, lyckades Hamas dölja sina planer och uppbyggnad av militära krafter.

Resultatet var att Israel togs på sängen och det lär bli en hårdhänt undersökningskommission som ska reda ut vad detta berodde på. Räkna med stora politiska förändringar i Israel på lite sikt.

Så sammantaget var kanske inte det faktum att Hamas valde att ännu en gång använda våld en så stor överraskning. Men omfattningen var oväntad. Brutaliteten i angreppet där främst civila var offer är dock klargörande, eller borde vara det, för hur Hamas ser på sin fiende.

Det faktum att Hamas också tagit över 100 individer som gisslan, däribland flera från andra länder, komplicerar bilden ytterligare. Om Hamas nöjt sig med det hade de haft en stark förhandlingsposition gentemot Israel. Men antalet gisslan – barn, gamla i rullstol, kvinnor och även en del sårade och dödade soldater – parat med en brutalitet vi inte sett sedan Islamiska staten, gör att det mycket väl kan innebära att Israel denna gång beslutar sig för att ta i med hårdhandskarna på ett sätt som inte skett tidigare.

De olika mindre utbrotten av stridigheter sedan 2007 har hanterats, från ett militärt perspektiv, med silkesvantar, vilket ändå betytt stort lidande för befolkningen i Gaza! Men denna gång kan Hamas initiala framgångar ironiskt nog betyda att de sått fröet till den egna undergången.