För flera år sedan satt jag en fredag eftermiddag på en bar i Washington D.C. för en AW med en kollega och god vän vid den tankesmedja, där jag för tillfället var verksam.
Vi diskuterade Mellanöstern och var tämligen oense om mycket. Så, rätt som det var, lutade sig John (som han heter) framöver bordet, spände ögonen i mig och sa:
– Magnus, I disagree with everything you say, but I so much like discussing with you!
Detta minne kom till mig när jag läste Sakine Madons nya bok Inget är heligt – Sverige och debatten om yttrandefriheten (Fri Tanke, 2022). Det John och jag höll på med denna fredagseftermiddag var endast en grundläggande verksamhet i ett demokratiskt samhälle. Att inte vara överens är inte nödvändigtvis ett problem, utan kan snarast leda till riktigt bra samtal.
Detta borde vara självklarheter, men så är det inte i dagens Sverige.
Därför är Sakine Madons bok så viktig.
Boken är ett försvar för yttrandefriheten och argumenterar om varför den är så viktig, faktiskt så viktig att utan den dör alla andra friheter.
Hon påminner om det faktum att den yttrandefrihet vi har i dag har kostat mycket blod och svett genom åren och att utan dessa många modiga människor som gått före oss, hade Sverige aldrig haft den tryckfrihetsförordning vi fick så tidigt som 1766.
Hon påminner också om den självklara tanken att det inte är så farligt att man tycker olika och att konspirationsteorier och stolligheter bekämpas effektivast av mer diskussion, fakta och undervisning, inte förbud.
Fokus i boken ligger på de senaste decenniets trender med identitetspolitik, cancelkultur, nätdrev och självcensur, och vilka förödande konsekvenser dessa destruktiva trender fått för yttrandefriheten och det politiska samtalet. Med flera nedslag i den svenska debatten under 2010-talet visar Madon på hur identitetspolitikens effekter lett till självcensur och direktiv från myndigheter och offentliga institutioner om att undvika sådant som kan ”kränka” grupper, och visar hur förfärande snabbt och enkelt vårt samhälles bärande institutioner böjt sig för krav på censur av böcker, bilder, installationer samt det som kallas ”deplattformering” av ”obekväma” personer.
Alla som följt det senaste årens debatter, känner igen sig i denna beskrivning. Begrepp som triggervarningar, mikroaggressioner, rasifiering, trygga rum och cancelkultur har blivit en del av vårt offentliga samtal.
Under täckmantlar som ”rättvisa” och ”lika villkor” har krav på särbehandling, censur och segregering uppstått och – inte minst allvarligt – accepterats av många.
Sakine Madon kom till Sverige som femåring med sin familj, som flytt från södra Turkiet – eller norra Kurdistan som det också kallas av vissa! – via Syrien. Hon beskriver hur denna bakgrund och uppväxt präglat henne här i Sverige och hur svårt hon har att förstå den konsensuskultur som är så omhuldad av många, en idé som ju för med sig att detta med olika åsikter bör undertryckas till varje pris. Hon exemplifierar det med motdebattörer som drar till med kommentarer som ”vi är ju egentligen överens”, fast man inte alls är det.
En sak hon återkommer till är det faktum att just frågor om islam behandlas med silkesvantar eller helt undviks. Och detta sker ofta genom att klumpa ihop personer med muslimsk bakgrund till en homogen massa med en åsikt, och att vi i Sverige måste vara extra vaksamma så dessa personer inte blir ”kränkta” över något som exempelvis bilder av rondellhundar. Det är utmärkt att Madon framhåller den arroganta nedlåtenhet som ligger bakom detta att ”vi” klarar demokrati men att ”ni” inte gör det och därför måste skyddas mot sådana uttryck. Som hon mycket riktigt påpekar leder det till att man gör sig till islamisternas nyttiga idiot.
En stor del av boken diskuterar hur denna relativt snabba process kom till. Hur det var välmenande eller som hon skriver till synes välmenande motiv som ligger bakom förslag om censur och förbud. Hon lägger en stor del av skulden för detta på identitetspolitiken som har genomsyrat Sverige på både längden och bredden, och penetrerat alltifrån universitet och högskolor till myndigheter och företag. I det sammahanhanget påminner hon också om att detta inte enbart är en fråga där den politiska vänstern har gått vilse. Liknande tendenser finns förvisso även till höger på den politiska skalan.
En annan punkt som Madon tar upp och som förtjänar att lyftas är när hon skriver att yttrandefriheten aldrig handlat om ”bra” eller ”trevliga” åsikter och uttryck. Utan tvärtom måste yttrandefriheten försvara det avvikande och sådant som till exempel en majoritet anser onödigt, vulgärt och obehagligt. Harmlösa åsikter och uttryck hotas aldrig av censur. Hon citerar Noam Chomsky som har sagt:
If we don’t believe in freedom of expression for people we despise, we don’t believe in it at all.
Så sant som det är sagt.
Hon avslutar boken med tio förslag till hur man kan argumentera för och försvara yttrandefriheten. De ger inga anspråk på att vara uttömmande, men är ändå en pedagogisk detalj som är värdefull.
I en tid som vår, där yttrandefriheten alltmer pressas tillbaka av samhällets bärande institutioner, inklusive från företrädare för riksdagen, myndigheter och utbildningsinstitutioner, är detta en nödvändig bok att läsa. Det kan naturligtvis sägas att i ett land med världens äldsta tryckfrihetsförordning borde det inte vara nödvändigt att förklara varför tryckfriheten är så viktig. Men, som Madon skriver, kan det nog paradoxalt vara så att just det faktum att vi haft den friheten så länge har fått oss att glömma både varför den kom till och hur mycket det kostat. Vi har tagit den för given och i ljuset av detta får tankar om att det kanske inte är så farligt att censurera sådant som kan kränka eller såra utrymme. Det har lett att vi letar ”problematiska” ord som kan leda till att studenter blir ”otrygga” och att konstinstitutioner tar bort bilder som kan leda till att ”grupper” blir kränkta.
Sakine Madon är inte den enda som lyft farorna med att inskränka yttrandefriheten, men hon är definitivt en av de mest vältaliga och tuffaste förespråkarna för denna vår mest nödvändiga och grundläggande frihet.
Inget är heligt – Sverige och debatten om yttrandefriheten (Fri Tanke, 2022), 208 s.
