Den amerikanska jättevargen (Canis dirus), upptäckt genom ett fossil i den amerikanska delstaten Indiana 1854, har länge fascinerat. Den var större än en vanlig gråvarg, med en vikt på omkring 68 kg. På senare år har den hamnat i fokus som inspiration till familjen Starks skräckvargar i George R. R. Martins Sagan om is och eld. 

Fram till i går har vår kunskap om dessa jättevargar framför allt baserats på morfologiska studier av skelett, det vill säga utifrån skelettens utseende. Men nu har detta ändrats. En studie, publicerad i den vetenskapliga tidskriften Nature i går, har lyckats extrahera DNA från fem delvis fossiliserade skelett, och därmed kunnat studera och jämföra jättevargens genetik med andra nu levande vargars.

Eftersom jättevargen under en tid levde parallellt med gråvargen och prärievargen på de amerikanska kontinenterna, har det förekommit olika spekulationer om hur de är besläktade. Den nya studiens genetiska analys visar att detta släktskap är mycket avlägset, trots omfattande morfologiska likheter. Baserat på resultaten drar författarna slutsatsen att jättevargen är en egen art, att den troligen inte korsat sig med gråvargen och att de båda arternas senaste gemensamma anfader levde för ungefär 5,7 miljoner år sedan.

”Dessa resultat vänder helt och hållet upp och ner på idén att jättevargar bara var större kusiner till gråvargar”, säger paleontologen Grant Zazula till den populärvetenskapliga tidskriften Scientific American.

De nya rönen tyder på att jättevargen har sitt ursprung på de amerikanska kontinenterna. Studiens författare spekulerar i att jättevargen kan ha försvunnit på grund av specialiserad diet, eller därför att den inte kunde anpassa sig genom korsning med andra hunddjur. De morfologiska likheterna med gråvargen väcker också viktiga frågor om konvergent evolution, det vill säga om hur olika arter till viss del oberoende av varandra utvecklar liknande drag.

TEXT: Nyhetsredaktionen