Hunden är inte bara människans bästa vän utan även den äldsta. Trots det är lite känt om när och hur det blev så. Två nya studier bidrar nu på olika sätt till att förbättra kunskapsläget.
Hunden var det första djuret som människan tog i sin tjänst. Exakt när och hur det skedde är dock fortfarande oklart, men det var långt före andra djur. En vanlig teori är att vargflockar lärde sig att jagande grupper av människor lämnade mat efter sig, frivilligt såväl som ofrivilligt. Rimligen kan man tänka sig att de vargar som var mest anpassliga gentemot människorna också var de mest framgångsrika och att dessa och människorna med tiden utvecklade ett ömsesidigt förhållande som gynnade båda parter. Utvecklingen från varg till hund skedde i detta scenario under en längre tid.
Då processen troligen skedde stegvis och var utdragen, är det svårt att bestämma exakt när vargen tämjdes och blev hund. En anledning är att det är svårt att skilja mellan varg och hund i det arkeologiska materialet. Inte ens studier av genetiskt material och andra kemiska analyser av efterlämnade ben kan ge klara svar. De äldsta, med säkerhet identifierade hundarna i det arkeologiska materialet, är ungefär 15 000 år gamla, men troligen var hundar i mänsklighetens tjänst redan tidigare.
Man har även använt så kallade kladistiska analyser, som med hjälp av DNA och statistiska metoder försöker rekonstruera arters släktträd, för att datera hunden och identifiera dess ursprung. En sådan studie från 2015 tyder på att dagens hundar och gråvargar kan ha skilt sig åt redan för 27 000 till 40 000 år sedan, även om en tidigare studie daterade separation till mellan 11 000 och 16 000 år sedan. I vilket fall som helst behöver inte det faktum att gråvargens och hundens släktträd delar på sig vid en viss tidpunkt innebära, att det var då vargen blev hund. En delning måste föregå uppkomsten av en ny art och mycket tyder på att de vargar som närmast föregick hunden i utvecklingen inte längre finns kvar.
Frågan om var hunden blev till är inte heller besvarad. Flera forskare lutar åt att det skedde på mer än ett ställe i Eurasien. En ny studie, publicerad i den vetenskapliga tidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences, kombinerar analyser av hundars och människors DNA för att leda i bevis att de hundar som fanns i Amerika före européernas ankomst uppstod i Sibirien under den senaste istiden. Författarna menar att människors och hundars genetiska släktträd uppvisar likheter, vilka rimligen inte är slumpmässiga.
Deras analyser visar att förfäderna till de ursprungliga amerikanska hundarna skiljde sig från andra grupper av hundar för ungefär 23 000 år sedan, då de och de människor som senare skulle bosätta sig i Amerika levde i Sibirien. Ungefär vid samma tidpunkt var inlandsisen som mest omfattande, och det finns indikationer på att området då var i det närmaste isolerat. Studiens författare anser att dessa sammanträffanden inte är en slump, utan att de pekar på att en grupp av hundar uppstod i Sibirien för ungefär 23 000 år sedan.
När sedan människor började vandra över den landbrygga som skapats mellan Sibirien och Nordamerika, tog de även med sig hundar. De äldsta dokumenterade hundarna i Amerika är ungefär 10 000 år gamla, men författarna till studien tror, baserat på sina analyser, att hundar nådde Amerika för ungefär 15 000 år sedan, tusen år efter att deras förfäder separerades från andra hundar. Teorier om att de förhistoriska amerikanska hundarna domesticerades i Sibirien har framförts tidigare, och bidraget ligger främst i att den nya studien kombinerar analyser av hundars och människors DNA. Forskare, som tidskriften ScienceMag har varit i kontakt med, påpekar att analysen av hundarnas DNA baserar sig på mitokondriellt DNA vilken bara ärvs på mödernet och endast representerar en mindre del av den totala arvsmassan.
Den andra studien, som nyligen publicerades i den vetenskapliga tidskriften Journal of Ethnobiology, undersöker i stället människors och hundars relationer baserat på observationer av historiska och nuvarande kulturer i den etnografiska litteraturen. Tanken bakom studien är att bättre försöka förstå hur hundars och människors ömsesidiga beroendeförhållande ser ut och hur det har utvecklats. Med detta i åtanke skapade forskarna en ny databas över människors och hundars relationer i 144 olika kulturer, baserad på många tusen utdrag ur den etnografiska litteraturen.
I databasen klassificerades observationer om människors och hundars förhållanden i tre olika kategorier: man skilde på människors nytta av hundar, hundars nytta av människor och slutligen i vilken utsträckning människor tillskriver hundar en personlighet. Exempel på observationer som ingår i kategorin ”människors nytta av hundar” inbegriper huruvida de används till jakt, att vakta och för boskapsskötsel. Hundars nytta av människor inbegriper bland annat observationer om jakt, vård och i vilken utsträckning de matas. Slutligen klassificerades i vilken utsträckning hundar tillskrivs personlighet utifrån observationer om bland annat huruvida hundar har namn, om de är en del av familjen och om de begravs.
Därefter undersöktes med hjälp av statistiska analyser de tre kategoriernas samband med andra observationer av de 144 kulturerna. Den kanske viktigaste slutsatsen var, att det fanns ett samband mellan en kulturs klimat och de tre olika kategorierna. Ju lägre temperatur, desto högre var såväl den nytta människor och hundar hade av varandra, som den utsträckning till vilken hundar tillskrevs en personlighet. Det fanns även vissa könsskillnader. Det visade sig nämligen att i genomsnitt antogs hundar i större utsträckning ha personlighet i kulturer där de hade en starkare koppling till kvinnor än till män. Likaså tycktes hundars nytta av människor i dessa kulturer vara något större.
TEXT: Nyhetsredaktionen
