– Vi stöttar en utveckling som också är bra för oss. Det är många gånger också grund för våra relationer och den röst som vi kan ha utrikespolitiskt.

Per Olsson Fridh har bara varit på jobbet i sin nya roll knappt en månad. Då ersatte han partikollegan Peter Eriksson som minister för internationellt utvecklingssamarbete.

Men han var inkörd på området och steget var inte långt i meter – sedan 2019 hade han varit Erikssons statssekreterare. Dit kom han från samma funktion på Kulturdepartementet, hos dåvarande kulturministern Alice Bah Kuhnke (MP).

Per Olsson Fridh är inte bara yngst i regeringen, 39 år. Han är också den ende minister som inte behöver bråka med finansministern om sina anslag.

Budgeten växer

Det beror på att det sedan länge är bestämt, i bred politisk enighet, att Sverige varje år ska lägga motsvarande en (1) procent av den samlade bruttonationalinkomsten (BNI) på bistånd. Så länge ekonomin går på plus ökar biståndsministerns kassa.

Inte ens ett år som detta, när pandemin härjar svårt i många länders ekonomier minskar ramen, eftersom Sveriges BNI väntas ge plus.

– Vi har kunnat fortsätta med vårt stöd på olika håll i oförändrad storlek, säger Per Olsson Fridh.

– Det är få länder som gör det.

I världen är det bara Norge och Luxemburg som också har 1-procentsmål. Storbritannien avser att minska från 0,7 procent till 0,5 i år på grund av pandemin.

Mål feltänkt?

Kritiker av enprocentsmålet anser att det är feltänkt. Det borde vara behov som styr, inte en fastställd procentsats.

Biståndsramen har växt kraftigt på senare år. Frågor har länge ställts om Sida, som hanterar det mesta av miljarderna, verkligen har möjlighet att hitta vettiga projekt att lägga dem på.

– Behoven ute i världen är väldigt stora. Att behovsbasera biståndsbudgeten låter sig inte riktigt göras, anser Olsson Fridh.

TT: En av dina företrädare, Isabella Lövin, kallade 1 procent för en skammens gräns som man inte får gå under. Ser du det så också?

– Jag tror att en procent är en väldigt bra nivå, men det är inte det faktiska antalet kronor som är den största styrkan i vårt utvecklingssamarbete, säger Olsson Fridh.

Han framhåller att pengar läggs på sådant som också är högt på agendan på hemmaplan: klimat och gröna innovationer, jämställdhet, kvinnors och flickors villkor, utbildning och skola.

– Vill man skära i biståndsbudgeten skär man också i det, det blir ofrånkomligen en avhuggning av våra ambitioner och den roll i världen som Sverige kan spela, hävdar Per Olsson Fridh.

FN-organ gynnas

Nästan hälften av de 52 miljarderna går till främst FN-organ. Sverige är den enskilt största bidragsgivaren till flyktingorganet UNHCR och FN:s livsmedelsprogram, till exempel. Mycket går som kärnstöd, i praktiken ett stöd till organens budgetar.

Riksrevisionen granskar just nu stöden och kom i en liknande studie 2014 fram till att insynen är dålig. Det är svårt att bedöma om pengarna används effektivt och om de stöder regeringens och riksdagens mål för biståndet.

Men det har blivit bättre, enligt Per Olsson Fridh. Strategier slås fast för stöden och krav följer med.

Ser bevis

– Det möjliggör också ett väldigt starkt svenskt inflytande, säger han om miljardstöden.

Det är ingen slump, hävdar han, att FN nu har en generalsekreterare som António Guterres som kallar sig feminist, driver på om klimatet och vill gå från fossil energi till förnybart. Det är ju paradfrågor som Sverige har drivit länge i utrikes- och biståndspolitik, enligt ministern.

– Jag tar det som ett bevis för att med våra insatser och finansiella stöd i FN-systemet så kommer möjligheten att ha politisk påverkan.

Till enprocentsmålets kritiker hör Sverigedemokraterna och sedan något år även Moderaterna. Krav har ställts på att villkora bistånd, till exempel genom att dra ner på stöd till länder som inte vill ta emot egna medborgare som utvisats.

– Det är ett exempel på kortsiktigt intresse där man försöker lösa en nationell utmaning och villkora det med miljoner människors möjlighet att ta sig ur fattigdom. Det är dessutom kontraproduktivt, säger Per Olsson Fridh.

– Den typen av politisk retorik är farligare än om vi något år skulle ha sänkt budget.

TEXT: Lars Larsson/TT