Det är givetvis som så mycket annat en tolkningsfråga, men de franska bröderna Auguste och Louise Lumière brukar kallas filmkonstens fäder. Det är också bröderna Lumière som utbildar och anställer Alexandre Promio, mannen som så småningom tar filmmediet till Sverige där han utbildar Ernest Florman till att bli landets första professionella filmfotograf.

Filmen Byrakstugan (1897), producerad av Mortimer Peterson och filmad och regisserad av Florman är den första helt svenskproducerade spelfilmen. Filmen handlar kort och gott om en rakstuga på landsbygden där det genom komiskt skildrade missöden uppstår slagsmål mellan en barberare och hans kund.

Trots att filmen bara består av en scen och är enbart dryga minuten lång, vilket var den speltid man kunde åstadkomma med den tidens teknik, blev den en publiksuccé. Enbart sensationen att se rörliga bilder räckte vid den här tiden för den breda publiken mer än någon eventuell konstnärlig kvalité.

Efter Byrakstugan skulle Peterson producera ytterligare två succéfilmer samma år, Slagsmål i Gamla stan och Akrobat med otur. Behöver jag nämna att de enklaste slapsticks var mycket populära som humor i slutet av 1800-talet? Byrakstugan och dessa två filmer skulle trots publikframgångarna omgående glömmas till följd av de filmtekniska landvinningar som gjordes vid 1900-talets början, som inte minst gjorde det möjligt att göra film i flera scener, vilket banade vägen för ett betydligt mer komplext filmberättande. Därmed såddes också de första fröna till det moderna filmmanuset.

Johanna Forsmans och Kjell Sundstedts Det svenska filmmanusets historia visar hur de tekniska landvinningarna går hand i hand med utvecklingen av filmmanusförfattandet. I boken möter vi en uppsjö av andra filmhistoriskt intressanta inhemska som internationella händelser, omständigheter och kulturella eller politiska faser som på ett eller annat sätt varit avgörande för utvecklandet av det svenska filmmanuset.

Det svenska filmmanusets historia skildrar hur Sverige tidigt blir ett stort filmland i början av 1900-talet, mycket tack vare vårt ingenjörsintresse för tekniska innovationer och vad de kan möjliggöra på det konstnärliga planet. 1910-talet vittnar särskilt om detta. Förmodligen, och detta visar Forsman och Sundstedt på olika sätt i sin bok, är det just under detta årtionde som svensk film genomgick sin allra mest radikala utveckling.

Ifrån att ha ansetts ha varit förströelse för den så kallat obildade klassen får filmen under 1910-talet alltmer godkännande av överklassen. Det är under detta årtionde som svensk film, med ena foten i den nya tekniken och den andra i den skönlitterära och dramatiska traditionen, får till ett väl utvecklat konstnärligt formspråk. Svensk film blir vid den här tiden så att säga vuxen. I slutet av 1910-talet blir Sverige också ett filmland att räkna med internationellt, då landet går in i sin första verkliga filmguldålder tack vare mästerliga regissörer och manusförfattare som Mauritz Stiller och Victor Sjöström.

Boken tar inte bara upp de i än dag namnkunniga. Den odyssé genom det svenska filmmanusets historia som Forsman och Sundstedt bjuder på tar upp manusförfattande herrar och damer som i dag av oinvigda kan ses som mer eller mindre obskyra, men som för sin tid var oerhört framstående. Två exempel på detta är filmarbetarna och manusförfattarna Ester Julin eller Sam Ask. För dig som inte känner till dessa båda, låt mig säga att boken är väl värd att läsa bara utifrån dess fantastiska och karismatiska persongalleri.

Personligen är jag som allra svagast för 1940- och 50-talen vad gäller svensk film. Forsman och Sundstedt kallar det svenska filmmanusets historia ett dolt svenskt kulturarv. Manusförfattandet från 40- och 50-talen får nog dock sägas vara relativt icke dolt som kulturarv, detta tack vare att storheter som Hasse Ekman och inte minst så klart häxmästaren Ingmar Bergman under denna tid bryter igenom som regissörer och manusförfattare.

Om filmmanusförfattande tidigare mycket varit en bisyssla för författare och dramatiker blev det i händerna på mästare som Ekman och Bergman upphöjt till en självständig konstform. Att läsa manuskriptet till Ekmans deckardrama Flicka med hyacinter (1950), för övrigt en av svensk films verkliga mästerverk, eller i stort sett valfritt manuskript av Bergmans, är på sitt eget sätt lika mycket värdefull konstupplevelse som att se filmerna.

Det är ett lika rikt som dolt kulturarv som Forsman och Sundstedt presenterar genom ett mycket gediget utfört researcharbete. Böcker av den här typen blir lätt encyklopediska till sin karaktär. Vad Forsman och Sundstedts dock verkligen lyckats med är att förmedla sin stora bildning på området på ett hänförande sätt, utan att spilla över i vare sig luddiga pretentioner eller att bli alltför analytiska.

Med andra ord, Det svenska filmmanusets historia är en bok både för den redan historiskt invigde som oinvigde cineasten. Boken är så pass detaljrik kunskapsmässigt att den också skulle kunna fungera väl som en avancerad introduktion till den svenska filmhistorien som sådan. För många år framöver kommer boken att vara ett självklart huvudverk att läsa och studera när det kommer till det svenska filmmanusets historia.

Tommy Gunnarsson