KRÖNIKA. ”Jag har nu icke mer än ett enda intresse kvar: att studera och njuta könet”. Så inleder den 27-årige Ola Hansson 1887 sin berättelse Sensitiva Amorosa. Boken blir en skandal och mottagandet långt värre än det som två år tidigare drabbat Hanssons nyskapande diktsamling Notturno. Aftonbladets recensent kallar Sensitiva det ”skändligaste alster av en depraverad fantasi” och en ”vämjelig, fräck självbekännelse som synes vara avsedd för utövarna av vissa onaturliga laster”. Även författaren förlöjligas och hånas. Från stockholmshåll tror många att Ola Hansson är en pseudonym, för så kan väl en författare inte heta? Och dessutom komma från Hönsinge, absolut ett påhittat pejorativ för landsorten. Sågningen blir total. Gustaf Fröding är en av få som berömmer Sensitiva i en kort recension i Karlstads-tidningen.

Både Sensitiva Amorosa och Notturno hör till den svenska litteraturens mest egenartade. De är början på symbolismens inträde i Sverige där naturalismen dominerar. I Sensitiva finns ingen yttre dramatik, inga namn på personerna. Miljöer och landskap speglar själsliga tillstånd. Hansson vill framhäva sexualitetens själ. Förälskelse, kärlek och erotisk attraktion analyseras, liksom hur lockelse och repulsion uppstår. Ett avsnitt om homosexualitet ingår. Det eldar på skandalen.

När jag gick gymnasiet hade vi en antologi som innehöll en dikt ur Notturno. Jag blev så fängslad av skönheten i språket. Den var som en säregen, suggestiv musik. Och den förtrollning av landskapet som skildrades var en förtrollning jag själv känt flera gånger när jag som barn stått i skymningen och metat vid en sjö. Här fanns det plötsligt någon som måste ha upplevt precis detsamma och sen kunnat ge det ord! Så startade mitt intresse för Ola Hansson.

Ola Hansson föds inom en välbärgad bondesläkt i Hönsinge på Söderslätt. I Lund läser han på bara ett år in en fil. kand. Som person tillhör han de ensamma. Tystlåten, tillbakadragen, men alltid orädd. Hånet och motgångarna för Notturno och Sensitiva gör honom deprimerad. Han lämnar Sverige och redan här börjar den rastlösa tillvaro som skall prägla resten av hans liv.

Han söker sig till Köpenhamn där han umgås med författarinnan Victoria Benedictsson. Via henne träffar han Georg Brandes, denne uppburne kritiker blir hans vän och bidrar till att Ola Hansson publiceras i Danmark. Hos Brandes möter han sin blivande fru, Laura Mohr, kritiker och författarinna från tyskspråkig familj i Riga. Hon har samma år i en tysk tidskrift skrivit en positiv artikel om Sensitiva med rubriken ”En svensk kärleksdiktare”. Laura Mohrs begåvning och energi får stor betydelse för att etablera Ola Hansson som europeisk författare och kritiker, men hennes psykiska obalans kommer att bidra till framtida katastrofer. 

I Notturno dedicerar Ola Hansson en dikt till Strindberg med anledning av åtalet mot boken Giftas. Strindberg skickar ett tackkort. Fyra år senare, då Hansson drabbats av samma kritikerförakt, skickar Strindberg brev. Denne bor med sin familj i Holte i Danmark. Han har följt Ola Hanssons författarskap och vill dramatisera en novell ur dennes nya bok Parias som han läst på tyska. 33 år senare ges den ut på svenska. Detta blir första och enda gången som Strindberg i sina verk använder en samtida författares text. Hansson bjuds till Holte, smickrad över den äldre gigantens förslag. Denne berömmer även Notturno och Sensitiva. Båda har läst den då okände Nietzsche och diskuterar honom intensivt. Ola Hansson introducerar Edgar Allan Poe som blir en viktig inspiration för Strindbergs dramatik. I sin tur lånar Strindberg Hansson inspirerande böcker på franska. Strindberg besöker senare Hansson i Skurup och möter där den doktor Eliasson som blir viktig under Infernokrisen.

Våren 1890 flyttar de nygifta Ola och Laura Hansson till Berlin där de etablerar sig som skribenter. Lauras översättning av Notturno och senare Sensitiva gör dessa kända för tysk publik. Naturalismen är ännu på modet, men i Berlin är längtan efter något nytt större än i Sverige och Ola Hansson gör succé. Med sina artiklar i tidskriften Freie Bühne blir Hansson från Hönsinge introduktör av den i Tyskland så gott som okände Nietzsche! Även i den wienska tidningen Unser Zeit uppmärksammas hans Nietzsche-artikel ”En framtidssiare” stort. I den attackerar Hansson fransk och engelsk rationalism, som kontrasteras till ”tysk mystik”. Han karaktäriserar Nietzsche som ”djupaste av alla moderna sinnen, samtidigt som han är den mest subjektive av dem alla”. Brandes hade introducerat Nietzsche för Hansson med sin uppsats ”Aristokratisk radikalism”, men den är inte översatt, så det blir Hanssons artiklar som tas emot med storm. I storstädernas överhettade atmosfär blir Nietzsche en sensation. Brandes uppsats översätts nu av Laura Hansson, men dess raffinerade nyanseringar förbises till förmån för Ola Hanssons yngre och mer entusiastiska Nietzsche-tolkningar. Brandes anklagar Hansson för plagiat av sina Nietzsche-studier, men senare granskning visar att anklagelsen är omotiverad.

Under sin mogna karriär är Ola Hansson väldigt lite påverkad av svensk litteratur, men han beundrar Strindberg. I olika tyska och franska tidningar introducerar Laura och Ola Hansson osjälviskt Strindberg för en kontinental läsekrets. Strindberg skriver i ett brev att han inte klarar sin försörjning. Ola Hansson sänder då 100 kr (6 000 kr i dagens penningvärde) ur egen ficka. ”Detta räcker till resan”, hälsar han och vädjar till Strindberg att komma till Tyskland, säker på att Strindbergs möjligheter där är större än i Sverige. Hansson skriver också i en tysk litteraturtidskrift om hur illa Sverige behandlar sin största begåvning och vädjar om bidrag för Strindbergs möjlighet att etablera sig i Tyskland. Strindberg kommer, tar emot pengarna och bor sex veckor hos paret Hansson. De presenterar honom för sin krets av konstnärer och intellektuella. 

Före besöket har Ola Hansson i den litterära paristidskriften Revue des Revues introducerat svensk litteratur. Här skriver han kort om Heidenstam, Levertin och af Geijerstam, medan han rikligt framhäver författarinnorna Victoria Benedictsson, Hilma Strandberg och Stella Kleve! Mest ingående redogörs för Strindbergs författarskap. Sverige beskrivs som fientligt mot nyskapande litteratur, en provins med tre, fyra stora tidningar och endast en förläggare. Detta blir bottennoteringen för Hansson i Sverige. Han kallas ”Icke-nationalist” och en som ”inför internationell publik skadar och nedvärderar svensk litteratur”. Sanningen är dock att få gjort mer för svensk litteratur utomlands än Ola Hansson.

Studierna av Nietzsche förändrar Hanssons världsåskådning och i en omfattande artikel i Freie Bühne bryter han med Brandes. Hansson hävdar att Brandes materialistiska grunduppfattning är oförenlig med sant konstnärsskap. Ola Hanssons djupa beundran har övergått i ett hatiskt avståndstagande. Här visar Hansson också en ny och mycket obehaglig antisemitism. Orsaken till att Bonnier refuserar honom, liksom Brandes materialism och invändningar mot symbolismen, beskrivs som utslag av ”judiskhet”.

Under några år var Ola Hansson nog den viktigaste i Strindbergs litterära krets och denne stödde på olika vis Hansson. Efter en tids gnissel mellan Strindberg och Hanssons, särskilt med Laura som Strindberg tror vill ha in honom på dårhus, skäller denne plötsligt ut Ola Hansson för att i tidskriften ha framställt honom som en tiggare och offentligt skämt ut honom. Djupt sårade lämnar paret Hansson Berlin 1893. 

De flyttar till München där de fortfarande kan välja och vraka bland anbuden, men brytningen med Brandes blir fatala för Hanssons tyska och danska kontakter där Brandes inflytande är betydande. Även Bonniers liberala utgivningspolitik påverkas av den råa antisemitism Hansson visat i ”Brandes-historien”. Ola Hanssons utsatta position förvärras. I Sverige har pressen aldrig analyserat hans estetik eller försökt se honom i ett internationellt sammanhang. Den entydiga bilden har från början varit djupt negativ. Nu kommer samma press att mest ägna sig åt Hanssons privata situation.

Familjens, en son föddes 1890, kringflackande liv förvärras och övergår efter kortvarig succé i misär. Möjligheterna att få något publicerat minskar drastiskt. Ola Hansson blir ensam försörjare när Lauras vanföreställningar gör att hon slutar skriva. Vräkningar tvingar dem från adress till adress i München. För mat och boende söker de katolska kyrkans välgörenhet. De konverterar till katolicismen, vilket i Sverige ses som ett svek mot nationen. 

Laura Hansson attackerar i brev och insändare både de svenska och bayerska kungahusen och hävdar att dessa i en komplott vill tillintetgöra makarna Hansson. Laura Hansson hämtas 1905 av polis och blir tvångsintagen som sinnessjuk. Dramatiken följs med intresse i svensk press. Medan fru Laura sitter inspärrad kämpar Ola Hansson förgäves via brev till myndigheter och inflytelserika personer i Sverige och Tyskland för att få Laura Mohr Hansson fri. Hon fortsätter från sjukhuset att sända brev med aggressiva attacker mot Ludvig av Bayern. Efter fem månader släpper myndigheterna ut henne mot att familjen utvisas ur Bayern. Familjen flyttar då till Meudon utanför Paris där de i över åtta år lever i armod, men relativ harmoni. De har lämnat katolicismen och Ola Hansson beklagar händelsen som en framtvingad ”tillfällig stupiditet”. Han förblir hela livet obrottsligt lojal mot Laura och upphör aldrig med att beskriva deras kärlek som det största och viktigaste i hans liv.

Kring 1905 börjar en ny, yngre svensk opinion framhålla Hanssons unika författarskap. Tjugo år efter publiceringen återupprättas Notturno och Sensitiva. I SvD beskriver Levertin Ola Hansson som ”en främling, både för sig själv och andra” men att ingen annan ”känner alla dessa mänskliga lynnen som han, varken våra poeter eller målare”. Den unge Vilhelm Ekelund anser Notturno vara ”den svenska lyrikens första märkespunkt efter Stagnelius” och placerar den och Sensitiva på ett europeiskt plan med Strindberg som enda svenska jämförelse. Också Hjalmar Söderberg skriver berömmande artiklar. Skånska studenter blir viktiga påhejare.

Efter Strindbergsfejden kring 1910 ökar intresset för Hansson än mer. Det är via arbetarrörelsens tidningar och förlag som Ola Hansson får tillbaka kontakten med det litterära Sverige och publiceras. Bland borgerligheten förblir han, trots ett visst erkännande, en drömmare, överkänslig stämningsdiktare, erotoman och paranoid sjukling. 

1913 får Ola Hansson Frödingstipendiet. När nyheten anlänt klär han sig noga, införskaffar en liten festmåltid och håller ett tal till familjen. Sonen berättar långt senare att han aldrig i hela sitt liv, han var då 23 år, sett sin far i en ”sådan glad, lycklig och upphöjd sinnesstämning”.

Frödingstipendiet håller den värsta nöden borta, men 1913–1920 beskrivs familjens boende fortfarande som ”skärande fattigdom”. Ola Hansson saknar ekonomi till att skriva längre verk, men sänder i jakt på honorar oförtröttligt in manus till förläggare och redaktörer. Han skriver också till Svenska Akademin och anhåller om nobelpriset för honom själv och Laura Hansson gemensamt. 

1919 beslutar Bokförlaget Tidens ansvarige utgivare Gustav Möller, efter att ha konfererat med Hjalmar Branting och Per Albin Hansson, att ge ut Ola Hanssons samlade verk. Familjen flyttar till norra Själland där Ola Hansson flitigt och snabbt samlar ihop och redigerar material inför den stora utgivningen. De kan nu se Sverige över sundet och 1921 flyttar de över till Mölle vid Kullaberg. Äntligen har resan hem nått målet. Hansson blir dock snart ovän med Tidens förlag som vägrar ge ut vissa delar av hans produktion. De stryker allt med antisemitiskt innehåll, attacker på släktingar och kända personer. 

En dag kommer polis med en kallelse till rätten. Den gäller en juridisk bagatell angående Laura Hanssons rättigheter till den tyska översättningen av en strindbergpjäs. Efter polisbesöket flyr familjen hals över huvud och ett nytt kringflackande liv börjar. Under följande fyra år flyttar man mellan Meudon, Bern, Wien, Riga, Prag, Salzburg, München, Belgrad och Athen, för att 1924 hamna i Turkiet där de bosätter sig på ett litet pensionat i Buyukdere utanför Istanbul. 

Här tillbringar Ola Hansson sin sista tid med att tigande från loftgången blicka ut över Bosporens vatten. Enligt sonen svarade han sällan på tilltal. Kanske håller själva livskraften, viljan till att fortsätta leva, på att lämna honom. I 25 år har familjen avstått allt umgänge. Efter ett år på det turkiska pensionatet dör Ola Hansson, 64 år gammal.

Ola Hanssons författarskap levde inte helt upp till vad det lovade i starten, men han kommer alltid att finnas kvar som en författare med en unik språk- och verskonst. Flera av Ola Hanssons misslyckanden var självförvållade och möjligen resultat av psykisk obalans. Han betalade ett högt pris för sitt författarskap och förtjänar att bli ihågkommen och läst. Efter sina många år utomlands kritiserar pressen honom för att ha ”mist sin känsla för svenskan”, men trots plågor och motgångar är den språkliga kraften obruten när han i Meudon någon gång mellan 1912 och 1916 skriver dikten där han redan i 50-årsåldern gör det mörka bokslutet över sin författargärning. Den ingick märkligt nog inte i Samlade skrifter, men gavs 1928 ut av Hjalmar Gullberg i Efterlämnade skrifter: 

Vitt över världen vaken tystnad stå,
besjälad blick, halvt sorgsen, halvt förtegen;
och skymning faller tung på gångna, bleka år,
och vandraren lyssnar till de egna stegen.
 

Ty vad som stannat, stillnat, slocknat, dött,
ej läpp och blick, ej knotorna och benen
blott är, ej blott det stundens vackra, varma kött,
som blir till mull igen inunder stenen.
 

Långt mer där dog, så mången inre värld,
så månget osett, aldrig anat rike:
till intets botten på sin tida gryningsfärd
sjönk ock ett något som ej hade like.
 

Oändligheten tiger; tyst står allt; 
och vandraren lyssnar till de egna fjäten.
Och stora, döda stjärnor stråla klart och kallt
på skapareld, som släckts och är förgäten.
 

Appendix: ”Judasbrevet”

Ända sedan brytningen med Strindberg i Berlin 1892, har Ola Hansson skrivit hatporträtt mot honom i olika texter. Strindberg har varit mildare mot Hansson, men uttryckt ett starkt hat mot Laura Hansson.

Sommaren 1907 skall makarna Hansson besöka Lauras far i Riga. Möjligen styrkta av de nya framgångarna i Sverige bestämmer de sig för att ta vägen via Stockholm. De har beslutat sig för att söka upp Strindberg. Ola Hansson har med sig ett brev som han kallar ”Judasbrevet”. Han tänker konfrontera Strindberg med detta brev. Makarna Hansson är sannolikt övertygade om att Strindberg är inblandad i tillkomsten av detta brev. Fram till nu har ingen kunnat fastställa vad ”Judasbrevet” innehöll. Både brevet och besöket har därför varit höljt i dimma.

Efter 14 år av ovänskap är det ett stort steg för Hanssons att besöka Strindberg, särskilt som denne avskydde oannonserade besök. Strindberg bor med Harriet Bosse på Karlavägen 40. Eftersom fru och dotter är på sommarferie är Strindberg ensam i våningen när paret Hansson dyker upp. De ringer upprepade gånger på dörren. Plötsligt hör de hasande steg innanför, som sedan tystnar. Efter ytterligare ringningar öppnas dörren. Strindberg ser chockad ut när han får syn på paret. Han beskrivs som åldrad, med flottfläckar på kavajuppslaget och på fötterna har han ”ett par alltför små, smutsiga fruntimmersskor av vitt tyg”. Bakom honom skymtar våningen där alla möbler är övertäckta med vita lakan som skydd mot solen. Strindberg verkar ”vistas i våningen på nåder”. Besökarna släpps innanför dörren, men de bjuds inte in att sitta ner. Ola Hansson tar fram Judasbrevet och räcker det till Strindberg. ”Varför skall jag läsa det där?”, protesterar Strindberg dovt när han får brevet som inte verkar intressera honom. 

Judasbrevet är skrivet till direktören för det mentalsjukhus i München där Laura varit tvångsintagen. Det är skrivet av Olas kusin, den berömde filosofiprofessorn Hans Larsson i Lund som Strindberg känner mycket väl. I brevet ber Hans Larsson direktören om ett ”auktoritativt intyg” som Larsson kan visa för myndigheterna i Sverige så att Laura, direkt vid makarnas ankomst på svensk mark, kan erhålla ”anstaltsvård”. Hans Larsson skriver att han med hjälp av intyget kan ”skona Ola Hansson från dessa ledsamma förhandlingar om hustruns tillstånd”. 

Det är känt att Strindberg var av uppfattningen att Laura spolierade Ola Hanssons liv. Är Strindberg verkligen inblandad i tillkomsten av ”Judasbrevet” som makarna verkar tro? Strindberg läser det med ett förstrött intresse. Han räcker brevet tillbaka utan kommentarer och börjar istället att tala ”hit och dit” om egna psykiska problem under sin Infernokris. Makarna lämnar då våningen. Paret Hansson och Strindberg kommer aldrig att ha någon kontakt igen.

Om Strindberg på något vis varit inblandad i brevet kommer detta inte att kunna beläggas med befintliga källor, men nu vet vi vad Judasbrevet var för någonting. 

TEXT: Leif Magnusson

Ovanstående bygger på uppgifter ur Ola Hanssons ”Ur minnet och dagboken” som hittades i källaren efter hans död och som han således hade valt att inte ta med i sina Samlade skrifter, samt en artikel i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning från den 7 augusti 1920. I arbetet med min text har jag haft hjälp av f.d. forskningschef Lars Dahlbäck i Stockholm. 

Leif Magnusson, filmregissör. Har tidigare skrivit kulturartiklar för Sydsvenskan, Kvällsposten och Axess.

kultur@bulletin.nu