I ”Den mjuka staten” beskriver jag och min fru Catharina Grönqvist Olsson ett Sverige där kvinnor i allt högre grad dominerar på centrala positioner i samhället. Bakom förskjutningen ligger inte minst en utbildningsfördel som gör att kvinnorna konkurrerar ut männen inom yrken som kräver formell kompetens.

Vi frågar oss vilka konsekvenserna blir för samhället i ljuset av de psykologiska könsskillnader som etablerad forskning påvisat. Är förändringen enbart av godo?

Några axplock som givetvis är statistiska och inte gäller varje enskild kvinna och man: Kvinnor är mer tillmötesgående och mindre benägna till konfrontation. Konflikter löses genom att man pratar med varandra i syfte att uppnå samförstånd.

Kvinnor ogillar därför hierarkier och att någon ger order eller utövar makt över någon annan. Kvinnor är också mer ömsinta, medkännande och intresserade av att hjälpa andra.

Det är således inte överraskande att kvinnors etiska tänkande skiljer sig från mäns. Tidiga feminister som Carol Gilligan talade om en omtankens etik i motsats till en etik grundad i abstrakta principer.

I boken argumenterar vi för att kvinnornas frammarsch lett till ett samhälle som alltmer återspeglar ett typiskt feminint tänkande och att detta har sitt pris.

Två exempel: Tidigare tog polisen i med kraft mot vandaliserande demonstranter och lärare skulle, som det hette i 1962 års läroplan, ”omedelbart ställa en orosstiftare till individuellt ansvar”.

Idag är det ”lågaffektivt bemötande” som gäller över hela linjen – i förhoppningen att bråkmakarna på egen hand ska inse misstaget och sedan komma slokörade och lova bot och bättring.

De poliser, lärare och andra som ingriper riskerar själva tillrättavisning. Inget tillåts rubba det vänliga bemötandet – på den punkten är den mjuka staten paradoxalt kompromisslös.

Riskerna med en allmän snällhetslinje är emellertid stora. Ordningen är redan katastrofalt dålig i våra skolor vilket går ut över såväl elever som lärare.

Polisens ovilja att konfrontera våldsverkare hotar i förlängningen statens våldsmonopol och medborgarnas förtroende för ordningsmakten.

Föga anade jag när vi skrev boken att jag själv snart skulle bli ett ”case in point”.

En kvinna trängde sig olovligen in på mitt tjänsterum på Filosofiska institutionen i Lund. Hon betedde sig aggressivt, började rycka ut böcker från hyllorna, föste ner arbetsmaterial på golvet, drog datorskärmen åt sidan och hindrade mig från att ringa vakten.

Till slut var jag tvungen att fösa ut henne, varpå hon drattade på ändan men menar att hon blev knuffad. Inga vittnen finns till händelsen.

Själv tyckte jag att saken därmed var utagerad, men kvinnan polisanmälde det inträffade som ”misshandel”. I bakgrunden fanns en relationskonflikt som saknar allmänintresse.

Rättsprocessen pågick under större delen av 2024 och är när detta skrivs ännu inte avslutad.

Mångas vet kanske inte att rättsväsendet numera är väsentligen kvinnodominerat. Andelen kvinnliga åklagare är 65 procent och andelen kvinnliga domare 60 procent. De flesta nämndemän är kvinnor.

Domstolsväsendet är således ytterligare ett exempel på feminiseringen av en för demokratin central samhällsinstitution.

Skulle vår tes besannas? Skulle omtanken om en kvinna (med invandrarbakgrund) och viljan att ta den manlige professorn i örat för hans otrevliga bemötande väga tyngre än nyktra förnuftsresonemang och andefattiga hänvisningar till rättsregler?

Anställda på min institution kallas in som vittnen trots att de inte sett något. Båda kom in senare i bilden. Att de anger att de pratat med anmälaren anses inte förringa vittnesmålens värde.

Polisens utredare, de är samtliga kvinnor, gör mängder av förhör och producerar en knappt 70 sidor lång förundersökning.

Sedan går ärendet till en assistentåklagare, också kvinna. Trots att anmälaren fyllt på med ”skador” i efterhand, så sent som fem månader efter händelsen, vilka motsägs av en läkarundersökning som gjordes dagen efter, upprepas hennes uppgifter av åklagaren som otvivelaktigt sanna.

Att jag haft uppsåt att skada påstås, mot mitt nekande, utan försök till bevisning. Assistentåklagaren väcker ändå åtal. Hon anser alltså att det troligen skulle bli en fällande dom.

Inför rättegången – Susanna Popova kallar den i en roande kommentar ”Sveriges första riktiga akademiska genusrättegång” – möts jag av en ny åklagare, ännu en kvinna.

I salen är rätten samlad. Kvinnodominansen är närmast total, med en manlig nämndeman som enda undantag.

Det vittne, en yngre forskare, som belastat mig genom att i förundersökningen vagt upprepa anmälarens expanderande skadebild kommer inte längre ihåg något.

Efter några ledande frågor från min försvarare uttrycker han sin medkänsla för anmälaren (och glömmer att nämna att han och jag haft en konflikt där prefekten till slut gick in och medlade).

Han är inte ensam: ett feminint förhållningssätt anses numera obligatoriskt också för männen vid landets filosofiinstitutioner där det ses som ett meriterande tecken på moralisk progression.

En fällande dom skulle beröra alla landets anställda som förfogar över ett tjänsterum. De skulle behöva tänka sig noga för innan de försöker freda sig från orosstiftare.

Kröker de minsta hår på personen i fråga riskerar de hamna i samma situation som jag. Oavsett vad utfallet blir har jag sett tillräckligt för att anse att teserna i ”Den mjuka staten” förlänats ytterligare stöd.

Dom meddelas den 21 mars. (Tingsrättens diarienummer: B 3427-24. Åklagarnummer: AM-13588-24.)

Erik J Olsson är professor i teoretisk filosofi vid Lunds universitet