Tävlingsgrenar som ”Målning och grafik”, ”Teckningar och akvareller”, ”Skulpturer”, ”Kompositioner för orkester”, ”Litteratur”, ”Reliefer” samt ”Stadsplaneförslag” ingick i de första olympiaderna. Kulturen spelade särskilt stor roll vid olympiaden i Berlin 1936. I min pappas hårt slitna exemplar av boken Sommar-Olympia ägnas stor uppmärksamhet åt medaljörerna i bildkonst, skulptur och stadsplanering. Det gäller inte minst den tyske arkitekten Werner March. Han fick guldmedalj i stadsplanering och har dessutom gått till historien som skaparen av Berlins olympiastadion.

En framgång blev de olympiska spelen också för de svenska konstnärena Gustaf Fjaestad (1868–1948) och Stig Blomberg (1901–1970). I motsats till Blomberg som belönades för skupturen ”Brottande pojkar” kom Fjaestad visserligen inte på medaljplats, men två av hans tavlor köptes av tyska riksministrar. Kan man kanske gissa att den ene köparen var den konstintresserade Sverige-vännen Hermann Göring?

Mot bakgrund av Fjaestads och Blombergs framgångar hade man kanske kunnat vänta sig en guldmedalj i litteratur för en annan svensk, men Selma Lagerlöf kom inte till start. Och det var nog lika bra. Det var påfallande många tyskar och italienare som fick medalj i litteraturgrenarna. Dessutom kan man uppfatta en olycksbådande underton i titlarna på några av de prisbelönta verken, som tysken Wilhelm Ehmers ”På världens topp” som belönades med silvermedaljen i Epik. Det är svårt att inte förknippa titeln på detta verk med värdnationens planer på världsherravälde.

Mot denna bakgrund förvånar det knappast att tyska konstnärer inte hade någon framgång alls i den nästföljande olympiaden – ”ruinspelen” i London 1948. I de konstnärliga grenarna fick Tyskland inte enda medalj, men påfallande många gick till England och Frankrike eller till neutrala länder som Sverige och Schweiz. För svenskt vidkommande kunde man glädja sig åt en guldmedalj i skulptur till Gustaf Nordahl. (Tre andra med namnet Nordahl fick i detta OS guldmedalj i fotboll, men de var inte släkt med Gustaf.)

Den politiska problematiken är nog en av förklaringarna till att de konstnärliga grenarna togs bort från det olympiska programmet från och med olympiaden i Helsingfors 1952. Ett annat skäl är säkert att olympiasegrarna i konst och litteratur inte alltid haft så stor glädje av sina medaljer. Det gäller inte minst medaljörerna i olympiaden i Berlin 1936. I motsats till segrarna i friidrott – exempelvis fyrfaldige guldmedaljören Jesse Owens – har några av de belönade konstnärerna fått ett dåligt eftermäle. Så blev det för den tyske epikpristagaren Ehmers, som visserligen blivit ihågkommen för sin hyllningsdikt till Hitler med anledning av dennes 50-årsdag, men som bortsett från det är i stort sett bortglömd. Det mest positiva som brukar sägas om honom är att han var bra på att erkänna sina misstag.

Det mest kontroversiella minnesmärket från olympiaden i Berlin är dock en film, Leni Riefenstahls Olympia (”Den stora olympiaden”). Den har gått till historien som en av 1900-talets mest välgjorda propagandafilmer, men också som en av de mest förrädiska.

Riefensthals film tar sin början den 20 juli 1936. I en lång, mycket vacker inledning ser vi den olympiska elden tändas bland ruinerna i Olympia, och därefter får vi följa dess färd bland jublande människomassor i Grekland, Bulgarien, Jugoslavien, Rumänien, Tjeckoslovakien, Österrike och Tyskland. När den siste fackelbäraren springer in på Berlins Olympiastadion, tas han emot av 100 000 åskådare, däribland spelens specielle beskyddare, rikskanslern Adolf Hitler, och stora delar av ledningen för den nazistiska regim som tre år tidigare övertagit makten i Tyskland. Därmed förväntas filmens åskådare ha tagit till sig budskapet att arvet från antikens Grekland övertagits av det nazistiska Tyskland, Europas nya herrar.

Syftet med detta pompösa skådespel var att göra nazimen till en ny religion. Särskilt tydligt är detta i de avsnitt av filmen som anknyter till arvet från den grekiska antikens myter och den kristna kulten. Här finns de grekiska prästinnorna som ”soltänder” den olympiska elden i Olympia; här finns facklan, duvorna, standaren och de spända, uppåtvända ansiktena. Det enda som stör bilden av fromhet och andakt är att Den Store Ledaren inte är Kristus utan Adolf Hitler och att det kristna korset ersatts av ett hakkors.

Dessa inslag i filmen skulle ligga Leni Riefensthal i fatet, när den nazistiska eran väl var slut. Man ifrågasatte inte hennes rent konstnärliga talanger, men av många sågs hon ändå som medskyldig till den nazistiska regimens brott mot mänskligheten. Därför satt hon under fyra år i ett franskt fångläger. Bland anklagelsepunkterna fanns att hon använt fångar från koncentationslägren som statister i sina filmer. Hon hade reservationslöst ställt upp bakom den nazistiska regimens hänsynslösa våldspolitik, exempelvis då hon i samband med invasionen av Frankrike 1940 hyllade Hitler med orden: ”Dina verk överskrider människans tankeförmåga. De är utan like i människans historia. Hur kan vi någonsin tacka dig?”.

Sådana uttalanden hindrade inte att Riefensthal i brist på bevis till slut blev frikänd. Hon hade visserligen erkänt att hon fascinerats av nazismen, men hon påstod sig likväl ha varit helt okunnig om de förbrytelser som regimen gjort sig skyldig till. Det är dock en ståndpunkt som underkänts av flertalet av de seriösa fackhistoriker som forskat om den nazistiska epoken.

Ett bättre eftermäle fick dock skaparen av Berlins Olympiastadion, Werner March. I motsats till Riefensthal hade han efter krigsslutet inte några svårigheter att få jobb. Till en del kan det ha berott på att behovet av arkitekter och stadsplanerare var högst påtagligt, inte minst bland spillorna av det tyska rike som nu inte längre kunde sätta kraft bakom sina anspråk på världsherravälde.

Torsten Rönnerstrand är historiker, samhällsvetare och docent i litteraturvetenskap, författare till böckerna ”Krisernas Grekland i politik och litteratur” (2015) och ”Kärleksinviter i litteraturen från Bibeln till Millennium” (2019).