NEW YORK. Robotar är inte längre något som ligger i framtiden. De är redan här. Covid-19-pandemin skyndar på utbredningen av artificiell intelligens (AI). Men få har funderat igenom konsekvenserna, både på kort och lång sikt.

Ett första givet perspektiv när man tänker på AI är välfärdsekonomi – produktivitet och distribution. Vilka ekonomiska effekter blir det, när robotar klarar av att göra samma arbete som människor? Vi har ställts inför sådana problem tidigare. På 1800-talet var det en vanlig farhåga. Man trodde att nya mekaniska och industriella innovationer skulle ”ersätta” arbetare. Samma sak kan höras i dag.

Föreställ dig en nationalekonomisk modell där robotar utför samma arbetsuppgifter som människor. Den sammanlagda arbetsvolymen – robotar och människor – reflekterar antalet mänskliga arbetare, H, plus antalet robotar, R. Robotarna erbjuder då ett mervärde. De är additiva, det vill säga, de adderar till arbetskraften, snarare än mångfaldigar mänsklig produktivitet. Komplettera sedan modellen på enklast möjliga sätt. Anta att ekonomin består av endast en sektor, och att det sammanlagda resultatet produceras av kapital och den totala arbetskraften, robotar och människor. Resultatet är tillräckligt för att täcka landets konsumtion, dessutom ger det ett överskott som går till investeringar, som därmed leder till kapitaltillväxt.

Hur påverkas då ekonomin när dessa additiva robotar tillförs? Grundläggande ekonomisk teori säger att om den sammanlagda arbetskraften växer i relation till det initiala kapitalet – att avståndet mellan kapitalmängden och arbetskraften minskar – leder det till lägre löner och högre vinster.

Faktisk och varaktig robotisering skulle pressa ned lönerna mer än vad som annars skulle ha varit fallet. Det skulle leda till sociala och politiska problem.

Det finns ytterligare tre aspekter. För det första, resultatet skulle växa ytterligare om de additiva robotarna byggdes av återanvända kapitalvaror. Det skulle ge samma ökning av den totala arbetskraften med motsvarande minskning av kapitalstocken, men gapet mellan löneminskningen och vinstökningen skulle öka.

För det andra, inget skulle förändras om vi använde oss av den österrikiska skolans ramverk med två sektorer, enligt vilket arbete producerar kapitalvaror, och kapitalvaror producerar konsumenttjänster. Att börja använda sig av robotar skulle fortfarande minska relationen mellan kapital och arbete på samma sätt som vid scenariot med en sektor.

För det tredje, det finns en slående parallell mellan modellens additiva robotar och nyanlända immigranter och deras inverkan på mottagarlandets arbetare. Genom att tvinga fram ett minskat gap mellan kapital och arbete kommer även invandrare att orsaka sjunkande löner och växande vinster. Det ska dock noteras att när vinsterna blir större, då kommer också investeringarna att öka. Enligt lagen om avtagande avkastning kommer denna ytterligare investering att tvinga ner vinsten tills den återvänt till normalnivån. När detta inträffat kommer relationen mellan kapital och arbete vara tillbaka där den befann sig innan robotarna togs i bruk, och lönenivån kommer att stiga.

Allmänheten har en tendens att utgå ifrån att robotisering (och automatisering i allmänhet) leder till en permanent förlust av jobb, och därmed också till arbetarklassens ”utarmning”. Men den sortens rädsla är överdriven. De två modeller som beskrivits ovan är teoretiska uttryck för hur vanliga, teknologiska framsteg leder till ökad produktivitet och högre löner. 

Det gör det rimligt att anta att den globala ekonomin kommer att vidmakthålla åtminstone någon grad av ökad arbetsproduktivitet och större kompensation för arbetare.

Det är i princip inte fel om ett samhälle sätter robotar i arbete, även om dessa robotar har en benägenhet att då och då begå misstag. Vi accepterar ju flygpiloter som inte är perfekta. 

Faktisk och varaktig robotisering skulle pressa ned lönerna mer än vad som annars skulle ha varit fallet. Det skulle leda till sociala och politiska problem. Kanske vore det då önskvärt, som Bill Gates har föreslagit, att beskatta inkomsten från robotarnas arbete på samma sätt som man beskattar människors arbete. Idén förtjänar att tas på allvar. Men oron för mycket långvarig robotisering framstår som orealistisk. Robotarbete kan inte öka i ohejdad takt. Utvecklingen skulle begränsas av brist på utrymme, atmosfär, och så vidare.

Dessutom har AI lett inte bara till ”additiva” robotar. Vi ser också till ”tillväxtrobotar”, som ökar arbetarnas produktivitet. Det finns tillväxtrobotar som gör det möjligt för människor att arbeta snabbare eller mera effektivt (som vid AI-assisterad kirurgi). Andra hjälper människor att fullgöra uppgifter de annars inte skulle vara mäktiga.

Framväxten av tillväxtrobotar behöver inte leda till en långvarig nedgång för arbetstillfällen och löner. Men precis som additiva robotar har de sina “nackdelar”. Många tillämpningar av AI är inte helt säkra. Det mest uppenbara exemplet är självkörande bilar, som kan ramma fotgängare eller andra bilar. Detta händer å andra sidan också mänskliga förare.

Det är i princip inte fel om ett samhälle sätter robotar i arbete, även om dessa robotar har en benägenhet att då och då begå misstag. Vi accepterar ju flygpiloter som inte är perfekta. Vi måste väga kostnaden mot vinsten. Men av effektivitetsskäl bör människor ha rätt att stämma ägare till robotar som orsakar skada. Ett samhälle kommer oundvikligen att känna obehag inför nya metoder som innebär "osäkerhet".

Ur ett etiskt perspektiv medför gränssnittet mot AI ”ofullständig” och ”asymmetrisk” information. Wendy Hall vid University of Southampton plockar upp tråden från Scitebs Nicholas Beale, och säger att ”vi inte utan vidare kan lita på att AI-system agerar etiskt bara för att deras mål framstår som etiskt neutrala”.

Det finns onekligen en del nya apparater som kan göra allvarlig skada. Exempelvis kan chips som implanteras för att förbättra den kognitiva förmågan orsaka irreparabel skada i hjärnan. Frågan är huruvida det går att stifta lagar och införa procedurer som skyddar människor från en rimlig grad av skador. I brist på sådana är det ett vanligt krav att företagen i Silicon Valley inför egna ”etiska kommittéer”.

Allt detta påminner mig om den kritik som genom hela den fria marknadens och kapitalismens historia har riktats mot innovationer. En form av kritik, som återfinns i boken Gemeinschaft und Gesellschaft av sociologen Ferdinand Tönnies, kom att bli så inflytelserik i Tyskland på 1920-talet att den under mellankrigstiden ledde till framväxten av ”korporativism” både där och i Italien – och innebar slutet för marknadsekonomin i dessa länder.

Hur vi bemöter de problem som uppstår till följd av AI kommer uppenbarligen att medföra omfattande konsekvenser. Men dessa problem förekommer ännu inte i någon högre grad, och är inte huvudskälet till det missnöje, med därpå följande polarisering, som har fått grepp om västvärlden.

Edmund S Phelps tog 2006 emot Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Han leder Center on Capitalism and Society vid Columbia University och har skrivit Mass Flourishing (Princeton University Press 2013) och är medförfattare till Dynamism (Harvard University Press 2020). 

Översättning: Bulletin. Copyright: Project Syndicate.