Det är en olidligt varm dag då botanikern Mariette Manktelow möter oss i Linnéträdgården i Uppsala. Vi väntar ivrigt på att få komma in i landets äldsta botaniska trädgård. Den ligger vid Svartbäcksgatan, inte långt från Fyrisån, och trots att jag läst i Uppsala kan jag inte påminna mig att jag någonsin besökt denna lite hemlighetsfulla oas.

Det är en trädgård med utsikt. Den verkar sväva en aning för sig själv, frikopplad från de fula 1960-talshusen som delvis omringar den. I trädgården finns vad som kan framstå som romantiska rabatter men vilka egentligen är pedagogiska parterrer, allt i Linnés anda. Här finns långa raka häckar av gran, berberis, schersmin och pil, samt trädgårdar med nyttoväxter. De flesta växter som Linné planterade här ville han provodla eller använda i undervisningen av sina elever.

Det är en ynnest att få träffa botanikern Mariette Manktelow, samverkanskoordinator vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). Uppvuxen i närheten av Linnés Hammarby var hennes bana given. Pappan var rättare på Linnés gamla marker. Och just där, i en av Linnés hagar, bestämde hon sig för att bli botaniker. Pappan hade undervisat henne om floranyckeln och under ett vildäppelträd lyckades hon för första gången tillämpa den på en liten blåklocka.

Ödmjuk och uppblåst om vartannat

Linné skolkade från skolan, verkade bara syssla med det som roade honom och han betraktades därför på den tiden som lite eljest. Idag skulle han kanske fått diagnosen ADHD?

Manktelow fäster ingen vikt vid en sådan diagnos.

– Linné var en systematiker och ett geni, säger hon. Han fick plats med mycket i huvudet. Möjligen kan han ha lidit av att han gjorde en klassresa, men det är min egen teori, påpekar hon.

Han kunde svänga från uppblåst till ödmjuk till uppblåst. Prästsonen blev adlad men N:et som stod för Nilsson kvarstod. Han hette alltid Carl von Linné N. Han, som kom från ett enkelt jordbruk i Småland, fick ett så stort inflytande att även påven bytte ut professorn i botanik i Rom till en som arbetade efter hans principer.

Vi beundrar Carl Eldhs staty av den unge Linné som just plockat en blomma.

– Ebba Buschs pappa Truls, som är fotograf, brukar alltid säga att statyn är ovanlig därför att den fångar Linné i en rörelse, berättar Manktelow.

Och hela Linnés karriär präglas av rörelse, resor, framgångar och motgångar, framför allt senare i livet. År 1748 får han ett brev från universitetskanslern i Uppsala om att han måtte sluta med sina exkursioner. Det är inte värdigt en akademi att Linnés studenter springer runt i lösa kläder i naturen. 1748 år dör också Linnés pappa. Det var hans trädgård, känd för att ha flest örter i Småland, som var lärogrund för Linné.

Tilläts aldrig bli riktigt stor i Uppsala

Linné väckte avundsjuka. Riktigt stor tilläts han aldrig bli i Uppsala. Men studenterna uppskattade honom. De kunde samlas i stora klungor och ropa ”Vivat Linnaeus” för att visa sitt stöd, gärna efter de omtalade utflykterna, kanske på en blomsteräng med doft av liljekonvalj eller på en torvmosse med björkar.

Vi vandrar förbi ett par små märkliga trähus på höga gråa trästolpar. Manktelow berättar att här hade Linné apor. Linné skaffade markattor till hovets djursamling på Drottningholm. En bomullshuvudtamarin, kallad Grinn, fick Linné emellertid i retur av drottning Lovisa Ulrika. Den hade för ovana att alltid ”rycka till sig hovfruntimbrets skospännen, ha allehanda andra hyss för sig och uphåva de gräsligaste skrän då hon agades”. Linné var även zoolog. Han namngav inte bara 8 000 växter utan även 4 000 djurarter.

Den unge Linné skolkade från skolan. Han ville inte bli kyrkoherde i Stenbrohult som sin pappa. Han föredrog att vara ute i naturen och titta på växter. Men hans lärare förstod ”att här har vi ett ämne till en blivande läkare”. Läkarkonsten var på den tiden nära förbunden med kunskapen om växters medicinska verkan.

Men det som Linné kommit att bli känd för, systematiken med ståndare och pistiller och växters sexualliv, hade redan sett ljuset i Paris. År 1716, när Linné var knappt tio år gammal, hade botanikern Sébastien Vaillant skakat en gren från ett pistachträd som blommade men aldrig gav frukt över ett annat pistachträd med annorlunda blommor men samma problem. Vips blev det några små pistachnötter. Slutsatsen var uppenbar, även träd har ett sexualliv.

I Lund läste Linné till läkare. Men 1728 bytte han plötsligt till Uppsala universitet. Han hade hört talas om en fin trädgård som anlagts där av professorn i medicin Olof Rudbeck. Men det hade undgått honom att trädgården hade farit mycket illa under den stora branden i Uppsala 1702. Det blev en stor besvikelse.

Då hette trädgården Uppsala Akademiska Trädgård. Olof Celsius den äldre, som arbetade på verket Upplands Flora, tog emot Linné. Han lät den unge studenten bo hos sig mot att han hjälpte honom med Floran. Manktelow berättar hur vackert den då 22-årige Linné skriver om Växternas Bröllop invävt med våren, naturen som vaknar till liv, kärleken och fåglarna som kvittrar. Han var så kunnig att innan han hunnit disputera fick han lov att arbeta som ”demonstrator” i trädgården och visa de 300 växter som klarat sig undan branden.

Efter flera resor i utlandet, och som praktiserande läkare i Stockholm, återkom han 1741 som nyutnämnd professor i medicin till Uppsala. Professuren innefattade bland annat att ha hand om botaniska trädgården. Skeptiker, bland andra präster och konkurrerande botaniker, fortsatte att protestera mot att han publicerade sina verk om sexualsystemet, men nu var Linné redan etablerad och på gång att göra om hela trädgården enligt sitt system.

Trädgården är uppbyggd som ett undervisningsrum om naturen. Där finns ett- och två års perenna rabatter. 1745 byggde han dammar: Kärrdammen för att eleverna skulle lära sig om kärrväxter och Floddammen för att de skulle lära sig om vattenväxter. De undervisades i hur gamla växterna kunde bli, hur bra de växte i olika jordmåner och i olika klimat.

På Linnés tid blev detta den ledande botaniska trädgården i Europa. Sammanlagt fanns här 3 000 växter. Han uppförde ett orangeri för växter som inte kunde klara den svenska vintern och han fick tigga ved från universitetsstyrelsen för att värma växterna. Han bodde i ett hus uppfört av Carl Hårleman intill trädgården. Vi vandrar förbi ett vackert lagerträd från Medelhavet. Ett liknande stod alldeles säkert i Linnés orangeri och flyttades ut till våren.

Manktelow kan inte nog påminna om vilken enorm korrespondens Linné ägnade sig åt. 5 000 brev lär han ha skickat till botaniker bland annat i Holland, Frankrike och Storbritannien, samt till vänner och mecenater: allt detta för att få sina eftertraktade frön och utbyta kunskap.

En av hans lärjungar, Carl Peter Thunberg, skickades först till Sydafrika för att lära sig holländska så att han inte skulle misstas för, till exempel en missionerande katolik. Japanerna släppte endast in holländare för att de var kalvinister. Och det var till Japan Thunberg ville. Där samlade han mer än 800 japanska växter och gav dem latinska namn. Han for hem med dessa växter för att skriva boken Flora Japonica. Idag finns grunden till Japans flora i Uppsala och alla japanska forskare i botanik måste bege sig hit. Thunberg namngav även busken Rooibos i Sydafrika, som många dricker som té idag.

Hammarbys trädgård bara en pastisch

Från trädgården i Uppsala far vi till Linnés Hammarby. Det var först 1758 som Linné köpte gården och byggde den röda mangårdsbyggnaden. Tyvärr är trädgården idag bara en pastisch. Den nuvarande trädgården som ligger intill huset, egentligen på ladugårdsbacken, har bara några få växter kvar från Linnés tid: en bärapel, en lyckobladsbuske och den omtalade sibiriska ärtbusken som var och varannan svensk har i sin villaträdgård. Den nuvarande trädgården är uppförd på 1800-talet.

Den verkliga Linné-trädgården ligger nedanför huset i en park och har växt igen. Men här finns ett fyrtiotal arter som bitit sig fast sedan Linnés tid. Just dessa har Manktelow forskat om. Många kom från Sibirien eftersom Linné antog att de skulle klara sig bättre i vårt klimat. I parken med vindlande gångar finns några autentiska växter kvar, bland annat dårörten, krolliljan, aklejan och alpsocksblomman. Några planer på att återställa parken till den trädgård den var under Linnés tid finns inte, säger Manktelow.

Manktelow går gärna i Linnés fotspår, bokstavligen. Hon har återskapat den väg som Linné vandrade från Uppsala till Hammarby med sina studenter. Nu vill hon förlänga vägen från Hammarby till herrgården i Funbo, Lövsta, där Linné hade en av sina främsta samtalspartner, baron Sten Carl Bielke. Han var som Linné fascinerad av växter och bedrev flera experiment på sin gård med bland annat importerade sibiriska gräs.

Rensade bort lössen

Från sitt älskade Hammarby vandrade Linné tio kilometer in till staden som han fann för smutsig och högljudd att bo i. Syfte med vandringarna en gång i veckan var att kontrollera växterna i den botaniska trädgården. Linné hade beställt ett ovanligt kaktusexemplar från Sydamerika men mest av allt var han intresserad av cochinillas-lössen på kaktusen. Dessa skulle kunna användas till att framställa röd färg. Men när Linné väl var framme i Uppsala lät trädgårdsmästaren belåtet hälsa att han tagit emot den ovanliga kaktusen och rensat den från alla förfärliga röda löss. Linné började nu istället gå in till staden två gånger per vecka för att ha fullständig kontroll. Så höll han på hela sitt liv att vandra fyra mil varje vecka utom de tider då han låg till sängs. Han drabbades regelbundet av en besvärliga gikt och blev deprimerad. Dessa giktbesvär botades dock, enligt Linné, genom att äta smultron.

Manktelow tar oss på en promenad till ursprungsexemplaret av den sibiriska ärtbusken i Funbo, Lövsta. Den ligger bara 800 meter bort i den dallrande hettan. Vi påminns om att Linné var den som gick snabbast på exkursionerna och den lärjunge som inte promenerade på tillräckligt effektivt fick ett disciplinstraff. Jag kan inte säga att den nästan 300 år gamla sibiriska ärtbusken är särskilt vacker men dess främsta funktion skulle vara att inrama kohagarna och fungera som stängsel.

Vi promenerar tillbaka och får lära oss att Linné ansåg att det bästa receptet för hälsan var att sova åtta timmar, gå åtta timmar och sitta åtta timmar per dag. Vi går i rask takt till höjden bakom Hammarby. Där visar oss Manktelow Linnés eget lilla museum dit han flyttade sitt värdefulla herbarium.

I Uppsala hade det hänt att Olof Rudbecks böcker brunnit upp i den stora branden 1702 och det stadshus Linné bodde i hade hotats av en brand 1766. Då byggde han sitt eget museum i sten. Av säkerhetsskäl fanns heller ingen möjlighet att värma upp det. Innan han gick bort skrev han instruktioner till sin hustru. Herbariet skulle säljas till ett förutbestämt pris så att familjen kunde överleva. Linné hade fyra döttrar och en son. Men det visade sig att ingen i Sverige förstod vilken raritet de hade att göra med. Den ende som ville köpa var en engelsman vid namn James Edward Smith som sedan grundade The Linnean Society of London. Därför finns Linnés unika herbarium idag i ett vältempererat valv i Picadilly. Det sägs att Gustaf III i sista stund försökte stoppa skeppet innan det seglade iväg till England med herbariet – men misslyckades.

Det kan bli bråttom att återskapa Linnés stig som Manktelow önskar. Staden planerar redan att bygga bostäder för 30 000 boenden eller en helt ny stadsdel bortom åkrarna i skogsbrynet. Den som mellan hägg och syren besöker Linnés Hammarby nästa år kanske i stället kan se nya höghus i fonden. Är det så vi förvaltar vårt svenska kulturarv?

Även om svenska studenter i botanik fortfarande lär sig om Linnés sexualsystem, trots att det är helt passé, så förstår få vad Linné verkligen bidragit med. Han grundade vetenskaperna botanik och zoologi som blev biologi. Han gav verktyg för att definiera och beskriva arter och metoder. Dessa verktyg används fortfarande inom systematiken. Linnés namnsystem med binära namn, till exempel Homo (släktet) sapiens (artepitetet) nyttjas också fortfarande. Men hans sexualsystem används inte längre. Och uppfattning att naturen är hierarkisk har också förkastats.

Det dröjer sju år innan det åter blir dags att fira den svensk som är mest känd i världen. 2028 kommer det att ha gått 250 år sedan Carl von Linné N. gick bort.

TEXT: Margaret von Platen