Detta är första gången jag ser konflikten blossa upp från utsidan. Medan mina släktingar i södra Israel hör raketlarmen ljuda dag och natt, kommer jag på mig själv med att tänka på barnen.

Jag tänker på barnen i bombernas Gaza. På barnen som inte längre lever, och de som hade föräldrar men inte längre har det.

Jag tänker på barnen i Israels södra delar, som kunde väckas av sirener åtta gånger under samma natt och i pyjamas fick fly till skyddsrummen, som tvingades sova i trapphuset om skyddsrum inte fanns.

Jag tänker på barn på båda sidor som växer upp med en känsla av skräck, och med ärr som på ett eller annat vis kommer bestå livet ut.

I P1:s Studio Ett den 19 maj talar man om situationen för barnen i Gaza. Alan Frisk, Mellanösternchef för Rädda Barnen, berättar om hur en miljon barn och ungdomar i Gaza sitter skräckslagna i trångbodda hus och lägenheter, tyst väntande till ljudet av fallande bomber. 

När man frågar om barnen i Israel som beskjuts med raketer, medger Frisk att situationen är liknande för dem, men han betonar samtidigt noga att enligt FN så vilar ansvaret främst på Israel. I slutändan är Israel ensamt skyldigt till både bomberna i Gaza och raketerna mot Israel. Det är inte svårt att förstå på vems sida Frisk står.

Inslaget följs av en intervju med Johan-Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondent för SR. Sommarström berättar att situationen redan innan stridigheterna var svår, med brist på bland annat vatten och elektricitet. Nu, i detta krigstillstånd, är deras liv en konstant mardröm. Det gäller också barnen på andra sidan, och barn i andra krigs- och konfliktzoner i världen. Men låt oss inte glömma att i Gaza har 60 barn dött på tio dagar, påpekar Sommarström. 

Sedan pratar Sommarström om trångboddheten och säger att denna delvis förklarar varför så många civila och barn har dött. Den skyhöga befolkningstätheten ökar risken att krigets fasor också ska drabba civila. Samtidigt, fortsätter han, har Hamas en tendens att gömma utrustning och soldater i tätbebodda områden och till och med avfyra raketer från ramper placerade mitt i bostadsområden. Den israeliska armén, säger Sommarström, har sagt att man försöker undvika att skada civila, men deras allra högsta prioritet är i slutändan att slå ut mål tillhörande Hamas.

Jag kände mig för ett ögonblick förvirrad. Vem pekar Sommarström egentligen ut som skyldig? Vems är ansvaret – Israels eller Hamas? Sen trillade polletten ner – han ställer sig varken på den ena eller den andra sidan. Han är på barnens sida.

För att förklara innebörden av den insikten vill jag ta hjälp av socialantropologen Claude Lévi-Strauss. Lévi-Strauss gjorde skillnad på vad han kallade ”primitivt” (eller ännu hellre ”förskriftligt”) och ”civiliserat” tänkande. Ett folk utan skrift söker efter den kortaste vägen till en generell och allomfattande förståelse av universum. 

Detta sammanhänger med uppfattningen att om du inte kan förstå allting, kan du inte förklara någonting. Denna ”primitiva” attityd till kunskap strider mot vetenskapligt tänkande, som bygger på att gradvis producera hypoteser om avgränsade fenomen, och endast i slutet av processen dra slutsatser, om ens då.

Primitivt tänkande – till skillnad från civiliserat dito – ger inte människan någon makt över materien. Däremot ger det henne något annat mycket åtråvärt, nämligen illusionen om att universum är fullt ut förståeligt och att hon har förstått.

Vi hör till ett ”civiliserat”, vetenskapligt högtstående samhälle. Men jag skulle vilja föreslå att våra tankemönster fortfarande har mycket gemensamt med så kallat ”primitivt” tänkande.

Vi vill känna att vi förstår världen, att vi förstår dess komplexitet både på en privat och global nivå. Vi ställde oss på rätt sida, valde rätt ideologi. Och från och med nu är varje nytt faktum, varje ny åsikt som uttrycks som skiljer sig från vår, ett hot mot vår identitet. Därför kan dessa störande fakta förvridas eller förnekas, allt i den egentliga stridens namn – striden om att trygga vår världsbilds enhet och stabilitet.

Det handlar kanske helt enkelt om vår natur, om vårt behov av trygghet. Att analysera varenda liten detalj och fenomen innan vi drar en slutsats eller bildar oss en åsikt, gör att vi förblir i ovisshet obekvämt länge. Som sociala varelser vill vi snabbt kunna ta ställning, så att vi vet vilken grupp vi tillhör. Eller – vilket nog är vanligare – så att vi inte ska förlora medlemskapet i den grupp vi redan tillhör.

”Hjärnan följer alltid hjärtats val”, lyder ett citat av rabbin Eliyahu Eliezer Dessler. Innebörden är att hjärtat instruerar hjärnan att formulera teorier som kan rättfärdiga hjärtats begär och beslut. Vad är det vårt hjärta i grunden begär? Och hur formar detta begär våra anspråk på en ”generell och allomfattande” förståelse av världen?

Kan vi gräva oss nedåt, genom lager av föreställningar, tills vi blottlägger det hjärtats begär dessa åsikter är sprungna ur? Skulle vi, om vi gjorde det, upptäcka att vårt sökande efter syndabockar ytterst bottnar i egoistiska begär vi är alltför generade över för att kännas vid?

Jag frågar mig: Och om vi skulle sätta barnens välmående främst? Hur skulle vi då betrakta konflikten mellan Israel och Gaza? Skulle vi då förmå skjuta upp våra ställningstaganden tills vi noga undersökt situationen, en detalj i taget, utan att bortse från eller förvränga några data? Vilka svar skulle vi då kunna söka efter, å de israeliska och palestinska barnens vägnar?

Om vi gjorde barnens bästa till vår högsta prioritet, till vårt hjärtas begär, då skulle vi behöva byta perspektiv. Att fokusera på barnen innebär att fokusera på framtiden. 
Vi har varit så oerhört upptagna med att utröna vem som egentligen är skyldig till det som sker och det som skett, att vi glömt att undersöka vem som är skyldig till att inte planera för en bättre framtid. 

På vilket sätt blir barnen hjälpta av att ledarna på bägge sidor förlitar sig på militära interventioner för att hantera konflikten, och på så vis bekvämt negligerar sina egentliga uppdrag som ledare – att hitta en diplomatisk lösning för framtida fred?

Hamas slår i artikel 13 av sina stadgar fast att:

Det finns ingen lösning på den palestinska frågan utöver Jihad. Initiativ, förslag och internationella konferenser är ett fåfängt slöseri med tid.

Samtidigt påstår Benjamin Netanyahu:

–Vemhelst som motsätter sig en palestinsk stat, bör rikta sitt ekonomiska stöd till regimen i Gaza.

Varför? För att stabilisera en politisk regim som – liksom han själv – inte är intresserad av en tvåstatslösning (till skillnad från rivaliserande Fatah som styr Västbanken).

Och vi då? När vi enögt fokuserar på att fördöma den ena eller andra sidan i kriget, rättfärdigar vi då inte indirekt status quo? Accepterar vi inte på så vis att lidandet ägt rum, äger rum och kommer fortsätta äga rum?

Kanske kan vi genom att ta ett par steg tillbaka få tillgång till ett vidare perspektiv? Precis som vi kan titta bakåt i tiden, kan vi också rikta vår blick mot framtiden. Om vi är så duktiga på att fördöma de styrande i Israel eller Gaza för deras våld mot civila, borde vi också kunna fördöma deras brist på ambitioner om att nå fram till en hållbar politisk överenskommelse.

Frukten av detta arbete kanske skördas om först tio eller tjugo år, kanske när vi redan är döda. Det borde inte få hindra oss. Vi är trots allt kapabla till att tänka och handla långsiktigt när det rör den globala uppvärmningen. För det handlar inte om oss. Det handlar om barnen.

Vera Berzak

Israelisk manusförfattare och regissör, bosatt i Sverige sedan 2017