KRÖNIKA. Något märkligt pågår inom europeisk fotboll: praktiskt taget alla ländernas klubbar överlever utan publik.

Under nästan ett år har matcher spelats inför tomma läktare. Aldrig tidigare har klubbarna utsatts för ett liknande ekonomiskt bakslag: till och med under världskrigen drog matcherna ofta storpublik. För de stora klubbarna är bristen på publik ett hanterbart problem. Eftersom de finansieras av tv-intäkter kan deras spelare fortsätta köra Ferrari. Men de mindre klubbarna förlitar sig framförallt på fotbollens äldsta finansieringsform: folk på läktarna. Många klubbar står nu inför ”ett existentiellt hot”, säger Andrea Agnelli, klubbpresident i Juventus och ordförande i European Club Association. Han har kallat coronaviruset ”den största utmaning som vår sport och vår bransch någonsin har stått inför”.

Men – och här kommer det märkliga – nästan ingen klubb i Europa har gått under i pandemin. Jag hittar bara två som har slutat spela och de håller redan på att starta upp igen: Sporting Lokeren i Belgien har slagits samman med den lilla klubben Temse och bildat K.S.C. Lokeren-Temse. De spelar nu i Belgiens division fyra men kommer utan tvekan att avancera snabbt. Samtidigt har engelska Macclesfield Town, som försattes i konkurs förra året, köpts upp av en lokal affärsman och kommer att spela i de lägsta divisionerna nästa säsong.

Kort sagt, till och med dåliga och uselt skötta proffsklubbar har överlevt världskrig, depressioner, korrumperade ordförande, inkompetenta managers och nu covid-19. Vad är det som gör dem odödliga?

Det beror inte på att de är starka företag. Under större delen av fotbollens historia har de flesta klubbar förlorat pengar. Otaliga klubbar – de flesta av dem små – har gått i konkurs. Bara mellan 2003 och 2014 rapporterades 35 fall där engelska klubbar i de fyra högsta divisionerna inte kunde betala sina skulder, skriver Stefan Szymanski, ekonomiprofessor vid University of Michigan och min medförfattare till boken Soccernomics.

Ändå lyckas de flesta klubbar nästan alltid överleva, även i tider som varit extremt svåra ekonomiskt. Ibland räddas de av lån eller av kommunala lånegarantier (som Schalke 04 och flera andra klubbar runt om i Europa den här gången), eller så köps de upp av en ny ägare (vilket var fallet i Newcastle). I länder som Tyskland och England har stora klubbar hjälpt till genom att stötta mindre klubbar ekonomiskt. Och sedan har vi det gamla ”fotbollstricket” att låta företaget som äger klubben gå i konkurs för att sedan helt enkelt starta ett nytt som övertar klubben men inte dess skulder. På så sätt kan klubbar som Macclesfield återuppstå.

Bakom alla dessa lösningar ligger den professionella fotbollens innersta kärna: när allt kommer omkring är en klubb bara ett namn, en tröja och kanske en fotbollsstadion som inte har något annat tydligt användningsområde. Även om företaget kursar är det lätt att rädda namnet, tröjan och arenan och fortsätta att spela fotboll.

Den enda riktigt tunga kostnaden för att driva en klubb är lönerna och de kan sänkas till nästan ingenting. I synnerhet i Frankrike pressas spelare just nu till att acceptera lönesänkningar – vilket inte är någon stor uppoffring med tanke på hur lönerna skjutit i höjden under de senaste 30 åren med tv-sända fotbollsmatcher. Efter ett radikalt beslut har klubbarna i engelska League One och League Two accepterat lönetak.

Den professionella fotbollens mörka hemlighet är att de flesta spelare och managers skulle jobba gratis – om det verkligen behövdes. Detta gör det enkelt att sänka kostnaderna i kristider. Många små klubbar går kanske tillbaka till deltidsanställningar och amatörspelare – vilket har varit det normala i Europa under större delen av fotbollens historia.

Ett tydligt exempel är Bury FC, som till mångas stora sorg försattes i konkurs före pandemin 2019, men som redan är tillbaka i engelska division 10 och som förmodligen snabbt kommer att återvända till League 2 där de spelade tidigare. Till och med i division 10 fick den utfattiga klubben 750 ansökningar till jobbet som manager. ”Bury kan spela i Premier League eller som ett hobbylag”, säger Szymanski. ”Så otroligt flexibel är fotbollen.”

Kort sagt, i fotbollens värld är ett lags död nästan alltid bara början på dess återfödelse. ”Vi måste arbeta hållbart”, säger klubbarna och upprepar likt papegojor affärsvärldens senaste floskel. Faktum är att de är helt fantastiskt hållbara. De överlever även när de går i konkurs. Det kan knappast bli mer hållbart än så.

Detta kan jämföras med de vanliga företagens öde. Ekonomihistorikern Les Hannah satte samman en lista över de 100 största företagen i Storbritannien 1912 och undersökte vad som hade hänt med dem 1995. Nästan hälften av företagen ­­– 49 stycken – fanns inte längre kvar. Fem hade gått i konkurs, sex hade förstatligats och 37 hade köpts upp av andra företag. Bland de företag som överlevt hade många etablerat sig inom nya branscher eller flyttat till nya platser. 

Det som gjorde dessa företag – som inte alls sysslade med fotboll – så utsatta var, framförallt, konkurrens. Visst finns det varumärkeslojalitet, men när ett bättre alternativ dyker upp brukar de flesta byta – förr eller senare. Fotboll är annorlunda. Till och med riktigt dåliga klubbar brukar ha en supporterskara på ett par tusen personer som troget stannar kvar hur det än går. En klubb som Bury eller Macclesfield kan inte mäta sig med Manchester United men den erbjuder gemenskap i det lokala samhället, gemenskap som alltid kommer att finnas kvar.

Lyckligtvis kan samhället hantera deras små förluster utan några större problem. De flesta mindre klubbar som nu hotas av konkurs har inkomster som kan jämföras med en mataffärs. Alltså inte en hel affärskedjas, utan bara en enda butiks. Det engelska ligasystemet EFL:s 72 klubbar förlorade totalt 50 miljoner pund under förra säsongen på grund av coronaviruset och beräknas förlora ytterligare 200 miljoner den här säsongen, sade EFL:s ordförande Rick Parry i höstas. Dessa summor kan jämföras med de som nämns inom flygindustrin: enbart Virgin Atlantic behövde ett stödpaket på 1,2 miljarder pund (cirka 13,7 miljarder svenska kronor) för att klara sig till 2022.

Klubbarnas små förluster blir oviktiga i jämförelse med den kärlek de väcker hos fansen. De är små företag men gamla och starka varumärken. Fordringsägare vågar inte låta dem gå under. Ingen bankdirektör eller skattmas vågar säga: ”Jag lägger ner den här hundra år gamla klubben. Det är över.” På så sätt kan småklubbar som Macclesfield kämpa vidare. Man skulle kunna säga att de är för små för att gå omkull. Deras affärsmodell har visat sig så livskraftig att många av de klubbar som grundades på 1800-talet fortfarande finns kvar idag.

Till skillnad från andra företag överlever fotbollsklubbarna kriser eftersom deras kunder förblir lojala oavsett hur usel deras produkt är. Att enbart kalla detta varumärkeslojalitet är respektlöst med tanke på de inblandades känslomässiga engagemang. För att citera Rogan Taylor, Liverpoolsupporter och författare: ”Fotboll är mer än bara business. Ingen vill få sin aska spridd i en av gångarna i en Tesco-mataffär.” 

 TEXT: Simon Kuper

Översättning: Emma Fredriksson och Agnes Gentili Cronholm

Simon Kuper är kolumnist i Financial Times sedan ett antal år och författare till böcker om fotboll, som Football against the Enemy, Soccernomics, Why England lose och Ajax, the Dutch, the War, till exempel. Hans bok om FC Barcelona, The Barcelona Complex, kommer ut på engelska i september i år. Kuper är född i Uganda av sydafrikanska föräldrar men växte upp i Holland och bor sedan många år i Paris.

kultur@bulletin.nu