Det känns så otroligt tillfredsställande att man i dessa dagar kan få sitta och ta del av än det ena än det andra ”avslöjandet” om polischeferna i den absoluta toppen. Men tänk att det skulle ta sådan tid för journalister att verkligen ta fram storspaden och börja gräva i den högsta polisledningens ruttna byk. Vi är flera som under många år, från olika professioner och enheter inom polisen, serverat uppgifter och uppslag om den cementerade dysfunktionella kultur som råder inom det övre chefsskiktet.

Men det har tidigare varit noll intresse från både ansvariga politiker och journalister. Detta har inneburit att dessa år som gått, utan reaktioner, har skapat mycket djupa sår i hela rättsväsendet. Polisväsendet är grundfundamentet i hela rättskedjan och en dysfunktionell organisation, dysfunktionella chefer och dysfunktionellt ledarskap påverkar i stor utsträckning resten av rättskedjan mycket negativt.

Jag har de senaste åren fått en mängd brev och mejl från poliser i olika positioner, både obefordrade och chefer, kvinnor och män. De vittnar om en tystnadskultur, om mobbing och pennalism, orkestrerad av högre polischefer runt om i landet. De vittnar också om en utbredd härskarkultur och korruption. Även någon enstaka högre chef har hört av sig och uppmuntrat mig positivt för att jag vågar kritisera offentligt och att jag har helt rätt i min analys.

En hög chef berättade att han i princip fick konvertera för att få en tjänst han var mest meriterad och kvalificerad för bland de sökande. Han ställdes inför ultimatum att inte ifrågasätta de högre cheferna, inte kritisera organisationsstrukturen eller ha synpunkter på eller kritik mot de prioriterade arbetsmetoder som fanns, eller på annat sätt ”krångla”. Om han inte ställde upp på detta skulle han ratas. Han tvingades till en hållning och att delta i en chefskultur som fundamentalt strider mot vad de själva innerst inne anser är rätt och riktigt. En konsensuskultur som bygger på att rädda de högsta polischefernas skinn samt att till varje pris skydda varumärket Polisen, hur dåligt verksamheten än fungerar.

Polisen i fråga kände sig tvingad att acceptera, för i annat fall skulle han ratas och därigenom för alltid vara brännmärkt och klassas som ”illojal” när det gällde befordringstjänster. Nu efter ett par år har han självmant kunnat söka sig till en annan tjänst och därigenom säkra sina fortsatta karriärmöjligheter. Han kunde lämna chefskameraderiet i så kallad ”God Standing”, för att använda ett vedertaget uttryck i den kriminella världen. Anledningen att jag gör en jämförelse med den kriminella världen, är att många chefer ofta beter sig rent ut sagt som svin mot underlydande, precis på samma sätt som man ofta beter sig i grovt kriminella strukturer mot sina underordnade.

Generellt sett finns det tre typer av befattningshavare som tillsätts som mellanchefer eller snäppet högre, eller på andra positioner inom polisen. Den första kategorin är meriterade och väl kompetenta för tjänsten. Både män och kvinnor, eller av utländsk härkomst (oftast klart bästa av alla sökande). Denna kategori är i mycket klar minoritet när det gäller chefstjänster

Den andra kategorin ”chefsämne” är inkompetenta kvinnor, vars enda meriter är just att de är kvinnor och då helst med fördelaktigt utseende och helst yngre. Dessa tillgodoser och ger alibi åt polisens ”långt framskridna jämställdhetsarbete”. Ett jämställdhetsarbete som är starkt präglat av radikalfeministiska inslag. Dessa kvinnor fungerar företrädesvis som kuttersmycke för myndigheten och visas gärna upp som ”goda exempel”. Ytterligare inom kategori två finns inkompetenta kvinnor och män av utländsk härkomst, vars enda relevanta ”meriter” är att de är just av utländsk härkomst och tillgodoser och ger alibi åt polismyndighetens mångfaldsplan.

Den tredje kategorin (främst chefstillsättningar) är individer utan kvalifikationer och kompetens som är relevant för tjänsten, men som gör vad som helst för att bli exempelvis chef. Ofta ihärdigt rövslickande och ja-sägande ligger till grund för dessa utnämningar.

Den första kategorins chefer lever otroligt farligt. Vid minsta lilla ”felsteg” som via kompetens eller annan förmåga tenderar att vara ett hot mot högre chefer, är man illa ute. Då utlöses mobbing, pennalism och andra härskartekniker. Myndighetens alla resurser tas i anspråk och även facket skräms upp och blir medlöpare. Då spelar det ingen roll om du är man, kvinna, homosexuell eller av utländsk härkomst. Då ska du bara förintas och kastas överbord likt fiskrens från en fiskebåt.

De två sistnämnda kategorierna har en ganska behaglig tillvaro i sin lilla bubbla. De omhuldas av de högre cheferna och försvaras alltid och oberoende av misstag eller tillkortakommanden har de inga problem att gå vidare i karriären. Effekterna av dessa polisers tillkortakommanden skyls över av polischefernas och kommunikationsavdelningarnas excellenta förmåga att bygga kulisser och flytta fokus från det uppenbart dåliga till glömskans bakgårdar. Man skyller det dåliga på för få poliser, för dålig lagstiftning och för få ”verktyg”. Genom detta har de högre polischeferna genom åren skaffat sig tretton liv, medan katten bara har nio.