KRÖNIKA. Den kanadensiske pianisten Glenn Gould lär ha haft tre olika blodtrycksmätare: en amerikansk, en japansk och en tysk. Med dessa mätte han tvångsmässigt blodtrycket både dag och natt, noterade och förde statistik. Klockslag, puls, blodtryck. Han dog ändå. 1982, blott femtio år gammal. Ja, jag tänker på det ibland.
Nyligen blev jag återigen påmind om Gould. Ständigt denne Glenn Gould. Den här gången var det en vinylskiva som lånats ut vid Winnipeg Public Library, i februari 1989, och som nu återlämnas, drygt trettio år försent. "The Glenn Gould Legacy". Som bibliotekarie blir man givetvis varm om hjärtat. Men hur går det med NASA:s gyllene skivor? De som 1977 skickades ut i rymden med rymdsonderna Voyager 1 och 2. Där finns ju Gould med. Har de nått fram till någon? Har någon läst Jimmy Carters meddelande?
”This is a present from a small distant world, a token of our sounds, our science, our images, our music, our thoughts, and our feelings. We are attempting to survive our time so we may live into yours. We hope someday, having solved the problems we face, to join a community of galactic civilizations. This record represents our hope and our determination, and our good will in a vast and awesome universe.”
Det sägs att den amerikanske presidenten inte ville spela in ett röstmeddelande på grund av sin sydstatsdialekt, så det fick bli en maskinskriven hälsning istället. Jag vet inte hur sant det är, men som dalslänning kan jag ändå relatera till känslan. Enligt Nasas beräkningar når rymdsonderna förvisso inte någon stjärna förrän om fyrtiotusen år. Vi får vänta och se helt enkelt. Men visst är det något märkvärdigt med avstånden i rymden ändå, avstånd som får alla andra resor att blekna i jämförelse. Astronomer arbetar med helt andra tidshorisonter än till exempel bibliotekarier; intergalaktiska resor får ju ett trettio år försenat lån att framstå som just ingenting. Möjligen kan geologer skryta med liknande tidsperspektiv. ”För två miljarder år sedan”, kan en geolog kasta ur sig i en bisats, som om det vore igår det talades om. Otroligt. Men Nasas guldskivor alltså. Tänk att det någon gång i framtiden kanske kommer att sitta någon där ute i ett annat solsystem och lyssna på Bachs Das wohltemperierte Klavier, framfört av just Glenn Gould. Eller är det möjligen Chuck Berrys Johnny B. Goode de fastnar för, och bestämmer sig för att åka till en liten planet i Vintergatan. Omöjligt att veta.
I boken Tennisspelarna skriver Lars Gustafsson att om vi en dag skulle få besök från en främmande planet, finns det bara två saker en sådan besökare skulle tänkas falla i beundran inför: Mozarts Don Juan samt tennisserven. Mozart finns så klart med på den gyllene skivan, men då med ett stycke ur Trollflöjten. Säckpipa från Azerbajdzjan, trummor från Senegal, bröllopssång från Peru, och mycket annat finns där också. Urvalsarbetet kan inte ha varit lätt; det finns ju så mycket att välja på. För att inte tala om skivan med ljud: knölval, hjärtljud, skratt och så vidare. Men även ljudet av en traktor förstås. Vad har inte vi människor traktorn att tacka för? Utomjordingarna skulle bara veta. Ett meddelande till främmande planeter: "Hej, vi är Homo sapiens, vi lyssnar på Bach, kör traktor och skrattar". Ja, så skulle man kunna sammanfatta Nasas grammofonskivor. Om man vill.
Egentligen var det stängda konserthus och social distansering jag tänkt skriva om; jag hade en idé om att Glenn Gould nog skulle haft ett och annat att säga om den saken. Eller egentligen sa han ganska mycket om det redan för över femtio år sedan, långt innan covid-19 drog fram över jordklotet. The Glenn Gould Foundation har till och med, nu under pandemin, startat en blogg som heter just the Glenn Gould Guide to Social Distancing.
Ja, han var ju något av en solitär, Glenn. Avskydde fysisk kontakt, tog aldrig i hand, rädd för sjukdomar, rädd för att bli kall, levde isolerat med fasta rutiner. Vaken när de flesta andra människor låg och sov. Mycket av det sociala skötte han via telefonen, med långa nattliga monologer och telefonräkningar på tusentals dollar. Underbarnet, geniet, excentrikern, egocentrikern, hypokondrikern, särlingen. Allt det där har det redan skrivits så mycket om. Är ju egentligen inte intressant, mest lustigt bara. Nej, det var musiken som var viktig för Gould, allt annat tycks ha varit hinder alternativt hjälp på vägen. En ständig kamp mot materien och psyket verkar det ha varit.
Men det var musikens kärna och dess struktur han ville åt. Och Goulds musikestetiska ideal kom med krav. Pianon byggdes om, tangentytor slipades, hammarnas avstånd till strängarna kortades ned och det bråkades med Steinway. Stolen, den berömda stolen, var av en barnstols höjd. Magnetband med inspelningar skulle klippas isär och sättas ihop. Allt för att hitta strukturen. Och inte minst utsattes hans egen kropp för prövningar; den behövde justeras precis som pianot. Handleder som värkte och behövde mjukas upp i varma vattenbad, ryggen, krum som en fjällbjörk, behandlades av kiropraktorer, och nerverna tämjdes med barbiturater. Allt för strukturen. Allt för musiken. Helst Bach.
Men det största hindret var dock konserthuset, enligt Gould. Så 1964 gav han sin sista konsert. Trettioett år gammal var han färdig med turnerandet. Världspianist, men färdig med konsertpublikens applåder. Konserten skulle vara död i slutet av århundradet, förutspådde Glenn, och drog sig tillbaka till inspelningsstudion istället. Konserthuset förmedlade enligt Gould en falsk bild av musiken. Bröt upp den mellan tonsättare, musiker och publik. Inget och ingen kom till sin rätt under sådana former. En person på tredje raden hörde inte samma musik som en person på balkongen och så vidare. Dessutom liknade Gould konsertpubliken med gladiatorspelens publik. En mobb som ville se blod. Man kan på sätt och vis förstå att han drog sig tillbaka om det var en blodtörstig mobb han såg där ute i salongen. Inte alls som pianistkollegan Arthur Rubinstein, som för övrigt också gick ur tiden 1982, men blev nästan dubbelt så gammal som Gould. Rubinstein letade med blicken upp en vacker kvinna i publiken och tillägnade henne sedan exklusivt hela spelningen. Enkelt. Hummer, kaviar och champagne stod på Rubinsteins meny. Gould åt helst äggröra.
Nej, Gould verkar inte ha fantiserat om vare sig kvinnor eller champagne, men däremot var han övertygad om att musikens framtid fanns i modern elektronisk inspelningsteknik. Inspelningsstudion blev hans tillflykt och hem. Där kunde han efter eget huvud spela in musik och radioprogram. I Studion kunde hans kontrollbehov blomstra och han kunde styra allt in i minsta detalj. När det gäller radioprogram gjorde Gould bland annat under 60- och 70- talen ”The Solitude Trilogy”, tre radiodokumentärer där han utforskade ensamhet som socialt och antropologiskt fenomen. Programmen var uppbyggda enligt kontrapunktik, med röster som polyfont överlappade varandra, likt fugor av Bach. Just kontrapunkten var ständigt närvarande i Goulds liv. Det var något med den matematiska regelbundenheten som verkar ha tilltalat honom.
Utöver allt det där materiella och saker som skulle justeras och kalibreras, bar Goulds pianospel givetvis på en teknisk briljans. Eller som Edward Said uttryckte det i en artikel i Harper’s Magazine 1985: ”Of course intelligence, taste, and originality do not amount to anything unless the pianist has the technical means to convey them. In this respect, a great pianist is like a great tennis player, a Rod Laver or a John McEnroe, who can serve strongly, volley accurately, and hit perfect ground strokes-every day, against every opponent.”
Kanske hade Gustafsson rätt om tennisserven.
I Glenn Goulds liv kom nog isoleringen på köpet. Eller var det möjligen musiken som kom på köpet av isoleringen. Det var helt enkelt en förutsättning för hans kreativitet och skapande. ”Isolation is the indispensable component of human happiness”, säger han vid något tillfälle. Och på sätt och vis tar han även isoleringen till sin fulländning genom en intervju med sig själv: ”Glenn Gould Interviews Glenn Gould About Glenn Gould”, publicerad i tidskriften High Fidelity 1974.
Glenn Gould: Well then, just to clear the air, sir, let me ask straight out: Are there any off-limit areas?
Glenn Gould: I certainly can’t think of any – apart from music, of course.
Glenn Gould: Well, Mr. Gould, I don't want to go back on my word. I realize that your participation in this interview was never contractually confirmed, but it was sealed with a handshake.
Glenn Gould: Figuratively speaking, of course.
Självklart handlar intervjun om musik, vad annars? Men inte ens med sig själv tog han i hand. Vilket kanske är ett sundhetstecken vid närmare eftertanke. Intervjun skvallrar om både självmedvetenhet och humor. Jag tror Gould skulle klarat sig bra under en pandemi.
TEXT: Lars Kullman
Lars Kullman är bibliotekarie vid Göteborgs universitet.
kultur@bulletin.nu
