KRÖNIKA. Malmös första barnavårdsman var en kvinna vid namn Helga Braconnier. Hon var född och uppvuxen i Skartofta, Öved, bara några kilometer från Vollsjö, Fritiof Nilsson Piratens hemort. Gissningsvis lärde de känna varandra redan som ungdomar, det skilde bara ett år mellan dem. Kanske var hon bekant med någon av Piratens systrar. 

Efter tio år som advokat i Tranås slog Fritiof Nilsson igenom nationellt 1932 som författare till Bombi Bitt och jag. Två skilsmässor och åtta böcker senare flyttade han till Malmö där han kom att bo på Sergels väg 13b i 15 år – från 1957 och till sin död 1972. Helga Braconnier (född Steen) flyttade till Malmö redan 1921 för arbete inom Fattigvården. Men även hon blev en angelägenhet för hela Sverige, inte i första hand som barnavårdsman, utan för sina psykometriska förmågor: att spå in i framtiden eller skåda bakåt. Hon kunde se och känna på föremål och yttra sig om föremålets historia, vem som ägt det och något om det historiska sammanhanget. 

Att hon och hennes man Hilding kom att tillhöra Fritiof Nilsson Piratens krets i Malmö berodde förmodligen också på att litteraturprofessor Olle Holmberg – som var god vän till Piraten – hörde till Helgas fans. Han har bland annat givit följande beskrivning av henne i sin bok Den osannolika verkligheten: ”Hon är personintresserad, skarpsynt, snabbtungad, snabbtänkt; till yrket är hon barnavårdsman.”

Helga var inte bara känd som en driftig och empatisk yrkeskvinna, utan även som en vital middagsdeltagare. Hon kunde säkert utmana Piraten i historieberättande, och även om hennes inte bara var sannolika, utan till och med sanna, så var de underhållande och försedda med dramaturgisk knorr, precis som Piratens. En av hennes arbetsuppgifter handlade om att spåra upp och få fast försumliga barnafäder, något som ibland krävde både list och intuition. Även här kom hennes förmåga väl till pass. Följande står att läsa i hennes minnesbok Mitt liv med det okända:

Jag minns en förgråten flickstackare som satt i min besöksstol och blankt vägrade att uppge barnafaderns namn ”för det hade hon lovat”. Jag förde in samtalet på ovidkommande ämnen, och när vi suttit en stund i förtroligt samspråk sade jag helt oförberett:
   ”Ja, nu behöver fröken inte tala om vem som är far till barnet. Nu vet jag det ändå.”
   Flickan lyste upp, det var tydligt att en ofantlig tyngd fallit från hennes unga bröst. Som ett jubelrop kom det:
”Näämen – känner fröken patron?”  

Det gjorde jag nu inte, men det dröjde inte många dagar innan vi blev bekanta. Han kom en morgon på min kallelse, och nu satt han där och undrade nonchalant ”vad fan det var frågan om”. Det fanns väl ingen anledning att blanda in honom i hans pigors erotiska eskapader. Men medan den myndige domderade hade han lagt ifrån sig en sak på skrivbordet. Jag tog den och låtsades leka med den. Det var precis vad jag behövde för att liksom i förbigående servera honom sanningar om hans privatliv, som han trodde att ingen mer än han själv hade en aning om. Förnöjt iakttog jag hur den stinna och stolta ballongen sänkte sig och säckade ihop.

Avtalet om underhåll med mera blev undertecknat, det var inte stort annat att göra. När allt var klart tog han fram en stor så kallad snusfana och torkade sig i pannan. Med en blick på min spröda och trådsmala person – det var då det – frågade han med aningen av respekt i rösten:

”Är ni många som fröken här?”

”Ja”, svarade jag vänligt, “Vi är sex stycken.”

”Då måtte det höra hondan till att vara karl i Malmö”, kom det djupt ur patronens hjärta.          

Historien måste ha väckt viss genklang i Piraten. Han blev ju själv far till ett, som man då kallade, oäkta barn 1915 – men varken modern eller barnet hörde av sig, än mindre någon barnavårdsman, förrän barnet var vuxet. Han hade ingen som helst aning om att det erotiska äventyret med en servitris under studietiden i Lund resulterat i ett barn, förrän han i 40-årsåldern fick påhälsning. Och, som i många liknande fall, blev han glatt överraskad. Kärleken till dottern Eivor växte sig snabbt stark och varade livet ut. Den gick inte att ta miste på. Och att det skulle vara någon annan som var far till barnet är omöjligt. Hon var Piraten upp i dagen. Jag mötte henne själv år 1985, i Kivik.

Sonen i paret Braconniers hus drar sig till minnes stämningen inför Piratens första besök i villan på Bellevue: ”Som fantasifullt barn undrade jag om han verkligen skulle äta med oss i matsalen eller om han skulle få sitta i köket – eftersom jag trodde han var sjörövare, och de vet man ju hur de är!” 

När Helgas ryktbarhet stod på sin topp ringde så många människor med spiritistiska frågor att man var tvungna att byta telefonnummer. Till hemadressen på Häckebergagatan 16 anlände också dagligen en mängd brev med förfrågningar kring ett föremåls historia. Det kunde vara klädespersedlar, brev, pennor, arvshandlingar etc. De flesta spörsmål varken kunde eller ville hon svara på. Men till den gifta damen som skickat en hårnål som hon hittat i hennes och hennes mans lägenhet efter att hon varit bortrest, och nu ville veta om han haft något otillbörligt för sig, svarade Helga: ”Varför skulle just er man vara otrogen, när alla andra män är trogna?” Det svaret renderade Helga en blombukett – från damens make!

Man kan gott gissa att den slutpoängen gick hem hos Piraten. Kanske införlivade han den i sin egen repertoar? Det hörde ju till vanligheterna. Och det är ju knappast ägnat att förvåna i såna fall. Det ingår i författarens arbetsmetoder – att suga upp och förvalta, kanske även dramatisera andras historier. En historia som verkligen inte behövde dramatiseras, utan redan ägde alla de ingredienser som en sann Piratenhistoria rymmer, är historien om den försvunna litern. Helga återger den i Mitt liv med det okända.

Händelsen tilldrar sig 1968, på våren. Helga satt i trädgården när en väl beskänkt man kom cyklande och parkerade sin cykel innanför grinden. Fötterna lydde inte riktigt och i handen höll han sin klocka. Djup förtvivlan och stark förtröstan skiftade i hans rödbrusiga ansikte. Det var något rörande över hans tillit till hennes förmåga. ”Frun, hjälp mig”, sluddrade han. ”Jag är världens olyckligaste människa. Jag har hört att frun ska hålla något i handen för att se. Här är min klocka, gör vad frun kan, jag ber så innerligt om det.” Helga kunde inte motstå den bedjande mannen och tog sig saken an. Cyklisten tillhörde dem som själv brände sprit till husbehov, och ”det är lika gott som systemets, fast billigare”, försäkrade han. Nu hade han bränt två liter. Den ena hade han festat upp dagen före tillsammans med en kamrat. Den andra hade han blivit av med på något oförklarligt sätt. Han var förtvivlad över detta och vädjade nu till Helgas sjätte sinne. 

Helga kände på klockan och ”såg liksom på en film hans mycket provisoriska bostad. Bland hans torftiga ägodelar i det smutsiga rummet såg jag en gammal buffé, vilket jag förklarade för honom. Jag tillade att den där möbeln hade något samband med hans försvunna klenod. Jag tror att flaskan står där, lovade jag. Ni gömde den där efter festen igår.” Mannen tackade och vinglade iväg på cykeln. Ett par dagar senare fick Helga en bukett eterneller och ett brev. Det löd: 

Tack frun, det var duktigt gjort, flaskan stod där. Nu ska jag dricka den alldeles ensam. Dessa blommor håller sig lite längre än friska.

                      Vänligen, Carl.

Helga hade en veckotidningsspalt i Allers och anlitades av människor i hela Norden. Men hennes berömmelse sträckte sig också utanför Skandinaviens gränser. Adolf Hitler, som var mycket intresserad av ockulta ting, skickade en underlydande för att bjuda Helga och Hilding till en middag med rikskanslern i Berlin. I sammandrag lät dialogen så här:

”Tack, sade jag. Men jag tror nog jag stannar hemma.”

”Ja, men det är hans order.”

”Tack ändå, men jag lyder inga order från herr Hitler.”

”Vi ska göra allt för er.”

”Verkligen? Men om jag träffar honom och talar om för honom att det kommer att gå åt skogen för honom. Då blir jag skjuten ögonblickligen, inte sant? Därför reser jag inte. Jag behövs här i mitt hem.”

”Det är första gången någon vågat neka der Führer något.”

”Jaså. Men hälsa och tacka för vänligheten … för det var ju en artig inbjudan. Ni har gjort ert bästa för att övertala mig. Så ni kan med bästa samvete resa hem till er våning högst upp i ett stort hus vid ett vatten. Kan det möjligen vara Öresund? För övrigt skall ni helst fara hem till Tyskland, ju förr dess hellre. Och glöm inte att ta kikaren med er!”           

Piraten hade själv bindningar till Tyskland. En syster, Linnea, gifte sig med en tysk. Efter maktövertagandet 1933 blev det mer eller mindre order på att alla tyskar skulle ha Hitlers porträtt i trappan. Men enligt Linneas son Bengt vägrade Linnea. Hon satte i stället upp ett porträtt av Strindberg. Om någon frågade, svarade Linnea: ”Det är Sveriges Hitler.”

Det var inte alltid Helgas förmågor prisades av alla och envar. En gång när Helga var på Möllevångstorget för att handla hamnade hon framför ett tombola. I ett stånd kunde man vinna en ål, i ett annat en spettekaka. Hon köpte en lott på vardera och vann både ålen och kakan. Då hörde hon en ilsken röst ur folkhopen: ”Ja, det tror jag det! Det är hon som SER! Hon har ju bara att välja ut vinstlotten.”

Vi får hoppas att hon bjöd Piraten på ålen och spettkakan. Det var det godaste han visste. 

TEXT: Jan Sigurd, författare & låtskrivare

kultur@bulletin.nu