Till Idrottens skiljedomstol

Att forsla sköldkörteln 100 meter på 9,79 sekunder.
Att forsla hjärtklaffarna 100 meter på 9,79 sekunder.
Att forsla struphuvudet 100 meter på 9,79 sekunder.
Att springa genom hela sitt liv.
Att springa genom alla Kanadas vardagsrum.
Att springa genom springa sprang sprungit.
9,79 sekunder.
Det är all tid jag begär.

Ben J.

Mänskokolonin år 2150

Vi är tjugo kvar, tjugo satar som försöker överleva där nästan inget liv lever. Jag har svurit på att inte äta mänskokött, eller dricka mänskoblod, hellre hungrar jag ihjäl.
   Snart en kvar. Sedan ingen. Människan som en parentes i jordens historia. Jag tänker på den sista av oss. Vem det nu blir. Jag minns en gång i min barndom – före apokalypsen – när läraren berättade om den sista uroxen. Dess förbundne dog år 1620, sedan irrade den runt i sju års tid. Jag hade dessförinnan bara vaga uppfattningar om ensamhet, jag var ett omhuldat barn, men där och då i klassrummet förflyttades jag till den polska skogen och såg för mitt inre hur uroxen kallade, vandrade vidare, kallade; allt lägre, allt otydligare tills den en dag helt tystnade.
   Namnet säger allt: mänskokolonin. Det som håller oss vid liv är berättelserna framför eldstaden under den svartgröna himmelen. Ord samt vatten och de få växter och djur som ännu går att uppbringa.

ZYX

Pontus Lindh (1974–2018) hade vid sitt frånfälle sex diktsamlingar utgivna. Bland dessa kan nämnas ”Greta Garbos tystnad” (2010), debutverket ”borrprover ur tystnaden” (2005), den digitalt publicerade ”Gryning över Hallstenshagen” (2015), samt en poetisk-visionär-humoristisk ordbok, ”Appendix” (2014), ett personligt tillägg till SAOL. Här varvas nyord som roni (en reaktion mot ironi) och delfinera (att samtala med tvära, lekfulla kast) med lika roliga utvikningar kring redan existerande ord. Om det uppslagsord, Sorgenfri, som enligt Lindh bäst beskriver Malmö, hemstaden i vuxen ålder, formulerade poeten sig så här: Sorgenfri (ordklassen stadsdelar). Varje dag efter att jag appendixat går jag en promenad genom Sorgenfri. Stadsdelen upptas till viss del av S:t Pauli kyrkogård: sorgen här i djup passage, jag känner den som en fiskare känner / strömfåran.
   Kritikerna tog fasta på det direkta och rappa språket som gestaltade existentiella frågor utan att mörker, sorg och nedstämdhet tillåts styra svaren. Också humorn, fantasin och de fyndiga iakttagelserna framhölls som betydelsebärande verkningsmedel i en klassiskt formsäker poesi. Det uppenbara syftet var att samtala med läsaren och få liv i ett stämningsskapande som bärs av en uppenbar estetik – det mänskligas. Med en närmast aspenströmsk precision och känsla för ordens valörer och med sin närhet till såväl glädje som sorg, visade Lindh att poesin visst kan vara angelägen, en kraft att räkna som meningsbärande.
   När Pontus Lindh gick ur tiden var han på väg att ta ännu större kliv i sitt författarskap, vilket framgår av två fullbordade manus, som han lämnat efter sig: dels prosalyriska ”De okända breven”, dels ”Januaripassagen”. Ur den förstnämnda publiceras här ovan två dikter.

Michael Economou

kultur@bulletin.nu