STANFORD – USA:s tillträdande president Joe Bidens ekonomiska agenda skiljer sig kraftigt från president Donald Trumps. Men Bidens möjligheter att driva igenom sina förslag är beroende av tre faktorer. Senatens slutliga sammansättning, Bidens förmåga att lära sig av tidigare framgångar och misslyckanden (inte minst den historiskt svaga återhämtningen under Obama), och huruvida USA:s ekonomi förmår undvika en kommande chock för tillväxten.

Biden fick med råge flest röster i årets val. Precis som Trump 2016 vann han en betryggande majoritet i elektorskollegiet till följd av knappa segrar i ett antal vågmästarstater. Men trots att republikanerna inte hade alls lika mycket pengar som demokraterna överraskade partiet med betydande framsteg i representanthuset och i olika delstatsparlament. Valundersökningar visar att de frågor väljarna ansåg viktigast var ekonomin, arbetsmarknaden och pandemin. Till och med väljarna i Kalifornien sade nej till att återinföra positiv särbehandling och höja fastighetsskatten för företag. Valresultatet visade sig bli en republikansk ”röd rännil”, snarare än en demokratisk ”blå våg”.

För att kontrollera senaten – och ge vice president Kamala Harris utslagsrösten vid oavgjort – måste demokraterna vinna andra omgången i de båda valen i Georgia den 5 januari. Skulle det misslyckas kommer Biden att möta betydande motstånd. Han kommer då att tvingas kompromissa med republikanerna i senaten. Eller så får han använda presidentdekret, eller gå vägen via regleringar, på samma sätt som Obama och Trump.

Om demokraterna vinner båda valen i Georgia blir senator Chuck Schumer från New York majoritetsledare. Schumer har antytt att han då kommer att avskaffa filibuster-systemet. Det är en procedur som i praktiken innebär att flertalet lagförslag kräver en supermajoritet på sextio röster för att antas. Utan filibustersystemet skulle demokraterna däremot kunna få igenom alla förslag så länge det egna partiet står enat.

Biden själv vill höja skatterna för företag, kapitalvinster, aktieutdelningar, fastigheter, höginkomsttagare (de som tjänar mer än 400 000 USD per år) och småföretagare. Tillsammans med delstaternas inkomstskatter skulle det innebära marginalskatter på 65 procent för dem som tjänar mest i Kalifornien och New York City. För länge sedan hade USA lika höga skatter, men då riktade mot en mycket mindre del av befolkningen. De gav ändå kontroversiella följder för tillväxten och skatteintäkterna.

Utöver massiva stimulanser under pandemin vill Biden också lägga biljoner dollar under det kommande årtiondet för att bekämpa klimatförändringar, införa en statlig sjukförsäkring, investera i infrastruktur, och mycket mer. Förslagen skulle låta statsskulden växa med ytterligare biljontals dollar under nästa decennium, att lägga till de 13 biljoner dollar som redan räknats in. Detta följer dessutom på de två tidigare administrationernas enorma budgetunderskott. Och även om den amerikanska centralbanken för närvarande tycks villig att acceptera den växande skuldbördan kan dess attityd komma att förändras.

Med tanke på att arbetslösheten fortfarande inte pressats tillbaka kan vissa riktade åtgärder, som finansieras genom budgetunderskott, motiveras av mänskliga skäl. Problemet är att varje nytt åtgärdspaket troligen kommer att villkoras med ytterligare kostsamma, onödiga och skadliga utgifter för att få tillräckligt antal röster. Ett tydligt exempel är förslaget att förlänga arbetslöshetsförsäkringen (som jag ställer mig bakom). Det förenas i sin tur med kravet att ovanpå det vanliga understödet lägga ytterligare 600 dollar i veckan. Följden blir att två tredjedelar av mottagarna kommer att få mer pengar än vad de skulle ha tjänat om de faktiskt hade ett riktigt jobb.

Biden har dessutom föreslagit ett antal nya regleringar inom en mängd ekonomiska sektorer – allt från energi till sjukvård – vars kostnader mycket väl kan komma att överstiga den ekonomiska nyttan. Hans metod att bemöta Kinas orättfärdiga utrikeshandel kommer troligen att i högre grad involvera flera länder. Han funderar på att gå med i nästa version av TPP – Trans-Pacific Partnership – och även mildra Trumps tullar, för att på så vis signalera en mera positiv inställning till handel. Det återstår att se om och hur Kina reagerar på detta.

I Amerikas polariserade politiska miljö är den självklara inställningen att alla Obamas politiska åtgärder lyckades (eller misslyckades), medan allt Trump gjort har misslyckats (eller lyckats). Men att tänka på det viset leder inte till kloka beslut. Den anemiska tillväxten efter 2008 kan inte enbart tillskrivas Obamas politik. Hans administration tog ju över den värsta finanskrisen sedan den stora depressionen på 1930-talet. Vid första anblicken tyder icke desto mindre avsaknaden av stabil tillväxt på att det hade gått att agera mera effektivt (vilket jag förutspådde redan 2008).

På samma sätt kan Trump inte ta åt sig hela äran för den höga tillväxten, den historiskt låga arbetslösheten inom minoritetsgrupper, och den rekordlåga fattigdomen innan Covid-19-katastrofen. Men han gjorde uppenbarligen en del saker rätt (exempelvis företagsskattereformen och eliminerade regleringar).

Bidens prioriteringar kommer att formuleras och drivas av hans finansråd. Det leds av förra ordföranden för Federal Reserve, Janet Yellen, i hennes egenskap av finansminister, medan före detta rådgivare till Obama kommer att ges andra nyckelposter. Flertalet av dessa personer uppbär vänsterliberala åsikter. Men de är inga radikaler när det gäller regleringar, finanspolitik och makroekonomi. De uppvisar förvisso ett beundransvärt engagemang för utsatta grupper och för miljön. Men de kommer att tvingas motstå sina mera ideologiska kollegers hårda krav – förslag som inte skulle överleva någon seriös bedömning av relationen mellan kostnad och vinst. Särskilt bekymmersam är utnämningen av Neera Tanden. Hon är chef för vänsterinriktade Center for American Progress och blir ordförande för förvaltnings- och budgetbyrån (Office of Management and Budget). Det är en post som vanligen ges till någon med återhållsam inställning till utgifter, underskott och regleringar.

I vilket fall är det troligt att den pågående återhämtningen saktar av under de kommande veckorna med tanke på en ny omgång nedstängningar av diverse företag. Biden kommer dock sannolikt att få rejäl medvind under våren och sommaren till följd av kommande vaccin mot Covid-19 och statliga åtgärdspaket för att ”stimulera” ekonomin.

Av tradition förlitar sig amerikaner på delad regeringsmakt för att tvinga den politiska pendeln mot mitten. Om republikanerna behåller makten i senaten kanske Biden blir varse hur det blir lättare för honom att stå emot påtryckningar från den framväxande vänstern. Samma sak lär bli sant för Representanthusets demokratiska talman, Nancy Pelosi.

Efter Bill Clintons första två katastrofala år, samarbetade han med den republikanska kongressen för att balansera budgeten och reformera systemet för socialhjälp. Biden bör överväga samma modell för landets bästa och sitt eget eftermäle.

Michael J Boskin är professor i nationalekonomi vid Stanford University och senior fellow vid Hoover-institutet. Han var ordförande för George H W Bushs ekonomiska råd från 1989 till 1993 och ledde Boskinkommissionen, en rådgivningsgrupp åt kongressen som belyste misstagen i landets officiella uppskattningar av inflationen.

Översättning: Bulletin. Copyright: Project Syndicate.