Idén om att skapa en buffertzon på Ukrainas territorium, som Rysslands president Vladimir Putin har lagt fram, utgör en av de mest oroväckande signalerna under de senaste månaderna i det rysk-ukrainska kriget. Kreml förbereder i praktiken, under täckmantel av retorik om att skydda ryska regioner från beskjutning, grunden för att legitimera ytterligare expansion och förstärka det militära trycket på Ukraina. En sådan zon skulle i realiteten innebära ockupation av nya ukrainska territorier under förevändning av deras ”demilitarisering”.

Vad är en ”buffertzon” och vad innebär detta för Kiev? Låt oss analysera dessa frågor.

Täckmantel för aggression

Själva konceptet med buffertzon används inom internationell politik och militärväsen för att minska spänningar mellan stridande parter. Oftast representerar den ett neutralt territorium, fritt från trupper och infrastruktur, där militära objekt inte får placeras.

Men i Kremls tolkning handlar det inte om neutralitet eller fred, utan om att skapa en ”död zon” på bekostnad av ukrainska befolkningscentra, som antingen kommer att förstöras eller tvingas längre in i landet, berövade civil förvaltning och ukrainsk kontroll.

Officiella uttalanden från den ryska ledningen ger tillräckliga skäl att anta att Moskva verkligen avser att genomföra en sådan strategi. Vladimir Putin upprepade nyligen att bufferzonen måste utesluta möjligheten av beskjutning av ryskt territorium. Kremls presstalesman Dmitrij Peskov förklarade i sin tur att det handlar om att skapa ett utrymme där ukrainska väpnade styrkor inte kommer att kunna verka och varifrån det inte kommer att finnas hot mot ryska regioner.

Men just sådana uttalanden bekräftar att det verkliga målet inte är säkerhet, utan utvidgning av ockupationszonen under ett nytt namn. Ukraina uppfattar sådana uttalanden som en manifestation av eskalering, inte fredliga avsikter. På president Volodymyr Zelenskyjs kansli säger man att Putins ”buffertzon” är en direkt signal om krigets fortsättning och ett försök att maskera aggression som ett diplomatiskt initiativ. I praktiken handlar det om en omarbetning av den gamla ryska strategin: skapa en ny status quo på ockuperade territorier, presentera det som en nödvändig kompromiss och sedan använda det som startplattform för ytterligare tryck på Kiev.

Politisk aspekt

Det är talande att den ukrainska armén redan har genomfört egna åtgärder enligt ett liknande scenario, men i riktning mot ryskt territorium. I oktober 2024 förklarade president Volodymyr Zelenskyj att de ukrainska väpnade styrkorna kunde skapa en ”buffertzon” på territoriet i gränsregionen Kursk och skjuta undan hotet mot ukrainska positioner. Detta vittnar om att frågan om att skapa sådana zoner blir en fråga inte om förhandlingar, utan om militär verklighet som formas på slagfältet.

Men bakom den geopolitiska dimensionen av detta problem finns också en politisk aspekt. Frågan om buffertzon är nära kopplad till Rysslands förslag för fredlig lösning av konflikten. Under 2024 lade Vladimir Putin fram den så kallade ”fredsplanen”, där han uppmanade till början av förhandlingar i utbyte mot att Ukraina avstår från planer på NATO-medlemskap, återkallelse av trupper från egna ukrainska territorier och erkännande av Rysslands ”nya gränser”. I praktiken blev denna plan ett ultimatum och ett försök att ”landa” konflikten på villkor som uteslutande gynnar Kreml.

Hotet om att skapa en buffertzon återspeglar också ökat tryck på ukrainska frontregioner. Särskilt hotade är Charkiv-, Sumy- och Tjernihivregionerna, som kan bli mål för en ny offensiv om Ryssland bestämmer sig för att genomföra sin strategi. Det är viktigt att notera att skapandet av en sådan zon kan åtföljas av förstörelse av infrastruktur, deportationer av befolkning och humanitär katastrof, som redan har skett i Mariupol, Bachmut och andra ockuperade städer.

Buffertzon – motsatsen till fred

Idén om en buffertzon i det nuvarande sammanhanget är inte ett fredligt initiativ, utan en ny etapp i Rysslands krig mot Ukraina. Det är ett försök att legitimera redan uppnådda militära framgångar, utvidga inflytandezonen och samtidigt påtvinga sina villkor för ”fred”. Det vill säga helt enkelt lägga grunden för nya annekteringar.

Ukraina behöver inte bara förstärka försvaret vid gränserna mot Ryssland, utan också arbeta med internationella partners för att forma en stabil diplomatisk front för att omintetgöra planerna på faktisk annektering av nya territorier under täckmantel av ”fredliga” initiativ. Idén om en ”buffertzon” från Putin betyder nämligen absolut ingenting annat än Kremls önskan att flytta gränserna västerut – på Ukrainas bekostnad.