Den som har följt debatten vet att RFSL är ett av de mest inflytelserika särintressena i svensk politik. Organisationen tycks ha en förmåga att föra fram helt marginaliserade åsikter och få dem att verka normala hos en liten klick av makthavare inom politik och media, medan resten av befolkningen häpnar.

Könsbyteslagen är ett solklart exempel på detta. Lagförslaget hade pushats av RFSL i många år och blev extremt omdebatterat under de sista tre veckorna innan omröstningen i Riksdagen, där Moderaterna och Liberalerna krokat arm med de rödgröna partierna för att driva igenom lagen.

Debattsidorna började likna någon av Liberalernas interna partipsykoser när horder av debattörer, tyckare, organisationer och föredettingar gav sig in i den infekterade debatten. Motståndarna skrev upp sina namn i massupprop, med underskrifter från bland andra Agnes Wold, Kajsa Ekis Ekman och Margot Wallström. RFSL hade redan förberett sitt eget upprop för den nya könslagen flera månader i förväg.

Bland de undertecknade i RFSL:s upprop finns 50 olika organisationer, bland annat Fridays for Future Sverige, ”Lesbisk Makt”, Amnesty och ”Autism Sverige” - alltså organisationer med en något diffus koppling till könsbyten.

Autism Sveriges medverkan är särskilt intressant. Autism är bekräftat korrelerat med könsdysfori, en inte allt för otippad korrelation då autistiska personer i regel har större svårighet att relatera till sin egen kropp och i högre grad drabbas av tvångstankar och ”Body dysmorphic disorder”, en diagnos som enkelt förklarat innebär ett slags besatthet vid detaljer i det egna utseendet och den egna kroppen. Multiplicera det med puberteten så får du riktigt god grogrund för könsdysfori!

Huruvida historien kommer att döma Autism Sveriges förkärlek för att förbereda tusentals autistiska barn på könsstympning får vi väl se. Klart är att förslaget var extremt impopulärt utanför den smala och ständigt överlappande vänsteraktivistiska konsensuskulturen.

”Flera opinionsundersökningar visade ett resolut motstånd inom nästan samtliga väljargrupper. I en opinionsmätning från TV4 var 59 procent av svenskarna emot förslaget, jämfört med 22 procent som var för.”

Bland Tidöpartierna var 77 procent motståndare till lagen. Enligt en annan undersökning från Aftonbladet var enbart 6 procent av Tidö-väljare positiva till lagen. Inom den Moderata riksdagsgruppen var enligt uppgift 80 procent emot, och vissa ledamöter beskrevs som ”ursinniga”.

Lagen drevs ändå igenom. 6 av 8 riksdagspartier, med totalt 257 mandat, röstade ja. Hur i hela friden gick det till?

Svaret ges av Dentonsrapporten.

Dentonsrapporten hör förmodligen till en av vår tids mest betydelsefulla texter. Många av de frågor som relaterar till hbtqi-politiken, lobbyarbete, queerideologi och Västeuropas moraliska, politiska och existentiella stagnation kommer nämligen avsevärt närmare sina svar i takt med att orden breder ut sig i denna 65 sidor långa rapport.

För den som inte läst rapporten så kommer här en kort sammanfattning:

Dentonsrapporten är en studie om best practices och worst practices för europeiska hbtq-organisationers politiska påverkansarbete. Rapporten har studerat åtta olika länder och kommit fram till vilka metoder som fungerat, och vilka metoder som inte fungerat, för att driva igenom hbtq-politik i länderna. Rapporten genomfördes 2019 av stiftelsen Thomson Reuters Foundation, advokatbyrån Dentons och IGLYO, en internationell hbtq-organisation för ungdomar (där även RFSL är medlemmar).

”Rapportens slutsatser är både häpnadsväckande, skrämmande och befriande klart formulerade.”

Rapporten inleder med att slå fast att alla mänskliga rättigheter är ”interdependent”, det vill säga beroende av varandra. Och om du här instämmer och tänker att jo, yttrandefrihet, religionsfrihet, demonstrationsfrihet och rätten till en rättvis rättegång hänger ju faktiskt ihop med varandra, så kommer här en vänlig påminnelse om att detta handlar om den internationella vänstern.

Vänstern tror inte på mänskliga rättigheter. Inte ”trots” att de ständigt appellerar till just mänskliga rättigheter, utan just därför: vänsterns appeller till ”mänskliga rättigheter” för nämligen tankarna till pojken som ropar varg.

Allting är en rättighet enligt vänstern: att någon annan betalar din utbildning - mänsklig rättighet; att någon annan betalar din sjukvård, även om du är illegal migrant - mänsklig rättighet; att någon annan säger det pronomen som du kräver av dem - mänsklig rättighet! Det blir svårt att ta på allvar.

Och kanske märks ett annat mönster i vänsterns parodi på mänskliga rättigheter? Nämligen att varje mänsklig rättighet handlar om att någon annan ska tillmötesgå och arbeta gratis för dig? Men som en klok kvinna en gång sade: ”The problem with socialism is that you eventually run out of other people’s money.” Bygget faller. Ingenting hänger ihop.

Så till Dentonsrapportens definition av mänskliga rättigheter: ”Human rights are interdependent. The right to legal gender recognition [juridiskt könsbyte] is crucial for young trans persons to secure all other rights.”

All. Alla. Alla andra mänskliga rättigheter är beroende av att staten byter kön på barn.

Efter denna deklaration fortsätter en lång lista på ”mänskliga rättigheter” som avslutas med den bisarra meningen att ”states should take action against parents who are obstructing the free development of a young trans person’s identity in refusing to give parental authorization when required.”

Anledningen till att rapportens ideologiska mål spelar roll är för att de är minst lika viktiga som dess metoder.

Vi kan inte acceptera blint att allting som hbtq-organisationer kämpar för idag är verkliga hbtq-rättigheter eller ens något positivt. Vad utdraget ovan innebär är att föräldrar som inte ytterligare bejakar den transidentitet som deras treåring precis lärt sig i förskolan och godkänner samtliga handlingar för att byta juridiskt och kirurgiskt kön på ungen straffas. Kanske förlorar föräldern vårdnaden. Kanske sätts föräldern i fängelse.

Med det i åtanke blir det väldigt komiskt att iaktta rapportens främsta observation: att folk inte verkar gilla hbtq-organisationernas politik!

Det är nämligen vad som skrivs återkommande i rapporten, allra mest i analysen av det brittiska exemplet: ”the debate on gender recognition had been picked up by the right wing press”; ”the UK has been unable to avoid excessive coverage in the media”; ”as a result of press coverage, legal gender recognition continues to be an incredibly divisive issue in the UK.”

Opinionsmätningar håller med:

Rapporten har alltså rätt! Så fort en befolkning blir informerad om vad hbtq-organisationer i deras land driver på för galenskaper, så vänder den obönhörligen emot alla deras förslag. En demokratiskt sinnad person drar förstås slutsatsen: Jag har försökt mitt bästa med att argumentera, men åhörarna håller inte med och jag respekterar majoritetens beslut.

Men hbtq-organisationerna tillhör den internationella vänstern och den internationella vänstern gillar bara demokrati när den vinner. I Storbritannien förlorade den spektakulärt. Och därför skriker rapporten: Omstart! Omstart! Omstart!

Den nya strategin, designad för att kringgå folkviljan och således odemokratisk och intransparent till sin natur, ser istället ut såhär:

• Övertyga unga politiker: Låt unga politiker agera ombud för hbtq-organisationerna, för att utöva påtryckningar inom sina respektive partier.
• Knyt upp förslagen i mer populära reformer: Populära reformer såsom jämlika äktenskap för bögar och flator kan agera ”skyddsmur” åt impopulär politik kring transfrågor.
• Tryck på mänskliga rättigheter som talepunkt: Använd den stigmatisering, särskilt i internationella miljöer, som brott mot mänskliga rättigheter för med sig.
• Undvik medial granskning och exponering: Medial exponering leder till kritik, vilket varit förödande för många kampanjer och, hävdar rapporten, orsakat mer hatbrott mot transpersoner.
• Undvik kompromiss: Genom att kompromissa fram populär politik blir det svårare att knyta upp radikal, impopulär politik i andra frågor som människor sympatiserar med.

”Dentonsrapportens recept är därmed klart och tydligt: jobba under radarn, missled befolkningen, skamlägg meningsmotståndare och framförallt - tysta all form av debatt och offentlig diskussion.”

Maurits Rannevid är samhällsdebattör och medlem i Medborgerlig Samling.