Två satiriker med kraftig samhällskritik har antagit utmaningen att analysera Public Service och deras bok ger stor behållning, skriver Magnus Norrell
Jens Ganman nämnde i en intervju att när han berättade för vänner och bekanta på SVT/SR att han höll på att skriva en bok tillsammans med Aron Flam om Public Service (PS), var den vanligaste reaktionen: ”Varför då?!”
Det är en betecknande reaktion och visar i någon mån på vilket medialt reservat koncernen har blivit.
Detta och mycket annat blir tydligt i Jens Ganmans och Aron Flams bok Älskade Public Service (Samizdat, 2022). Boken är den första i sitt slag som försöker ta ett större grepp över den institution som Public Servicekoncernen blivit genom åren.
Och det råder ingen tvekan om att båda herrarna är mycket kritiska till hur PS utvecklats. Det är måhända ingen nyhet för dem som följt och följer Ganman och Flam, men förtjänar att påpekas eftersom en sådan ingång lätt kan slå över. I synnerhet som båda två har en lång tradition av satir och ofta ganska salt attityd.
Därför är det noterbart att dessa båda, trots det mycket kritiska anslaget, lyckas med att belysa flera av de grundläggande problem som finns, utan att fastna i ett ensidigt hackande. Salt och satir finns förvisso med i boken men humorn utgör en lika stor del och det gör läsningen behaglig.
Boken är upplagd så att de skriver vartannat kapitel – i stort sett – och tar upp olika fenomen som tillsammans ger PS en i deras ögon klar politisk vänstervinkling, nepotism, brist på konsekvens och neutralitet i rapporteringen vad gäller nyheter och det faktum att det faktiskt är en i hög grad statligt styrd koncern. Och det är gjort med flyt i språket och med noggranna exempel.
Inget av det som tas upp i boken är i och för sig några nyheter, men det blir ändå en kompakt genomlysning eftersom det presenteras i en bok.
Men de mest intressanta kapitlen handlar faktiskt inte om dessa problem, som trots allt har diskuterats rätt länge, utan om de delar som handlar om själva bakgrunden till varför PS ser ut som det gör idag. Den historien knyts ihop med det politiska spel som Socialdemokraterna (S) drev inför det som så småningom blev press- och partistöd. På sätt och vis framträder både Sverige och S – som dominerat politiken så länge på olika sätt – som ett högst normalt land, där det styrande och dominerande partiet gör vad som behövs för att behålla och utöka sitt maktinnehav. Att kontrollera media på olika sätt hör ju till de mest basala grunderna i sådana processer.
När jag läser detta i boken erinrar jag mig en artikel från 1970-talet i den tyska prestigetidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung som skrev om ett stundande svenskt val. I en beskrivning som fastnat i minnet beskrev tidningen den svenska riksdagen: ”Det finns fem partier, alla socialdemokratiska”. Den beskrivningen passar bra in som en förklaringsmodell till hur det kom sig att vi idag har ett statligt mediemonopol som på olika sätt sätter faktiska regler om fri konkurrens, fri etablering, lika villkor etcetera, ur spel. Inte minst intressant blir det eftersom så många remissinstanser sågade de olika förslag som S-regeringen lade fram angående det som skulle bli PS, samt press- och partistöd, med samma kritiska argument som framförs idag.
Både Ganman och Flam är tydliga med sin kritik och med ståndpunkten att PS bör läggas ner. Främst, om jag förstått deras argumentation korrekt, för att ett skattefinansierat mediemonopol inte hör hemma i en riktig demokrati och för att PS inte lever upp till sitt raison d’etre, nämligen att vara helt neutral och oväldig, något som båda menar är en omöjlighet ändå.
Lyckas de i sin argumentation då? Kan någon bli övertygad som inte redan tillhör de redan omvända? Är exemplen tillräckligt många och tydliga?
Jag vet inte. Bokens största brist är att den inte riktigt kan bestämma sig för vad den vill vara; en kritisk stridsskrift mot ett system som varken lever upp till sina ideal eller klarar av att stå fri från statsmakterna. Eller, en mer faktamässig genomgång av koncernen där problemen belyses och förklaringar ges.
Båda delarna finns med, och det gör boken mycket läsvärd. Men den splittrade bilden av vad man helst vill med boken drar ner omdömet något.
Är boken läsvärd då? Absolut! Och med Ganmans och Flams språkliga och lätta ansats blir det dessutom en mycket tillgänglig läsning.
Älskade Public Service (Samizdat, 2022), 200 sidor.
