Jeremiah Karlssons nya bok utforskar arbetslivets och arbetslöshetens dilemman. Om arbetet fräter på ens integritet är det inte bättre att vara arbetslös? Men är man då något annat än en parasit? Detta skriver Jakob Sjölander.
Jeremiah Karlssons Det är aldrig synd om en man handlar om en man som det är synd om. Eller åtminstone som det kan tänkas vara synd om. Även efter att ha läst igenom boken så tvekar jag över huruvida mannen själv tycker synd om sig, och över huruvida författaren tycker det.
Det är inte helt lätt att skilja på författaren och hans skapelse, även om jag tror och hoppas att författaren lever ett bättre liv. Förvirringen skapas av det ständiga förstapersonsperspektivet. Berättelsen lämnar aldrig karaktärens huvud, och det mesta av vikt sker inuti det. Det intressanta är inte vad som händer, utan hur karaktären tolkar det. Det är en djupt psykologisk roman i bokstavlig mening, solipsistisk.
Huvudkaraktären heter ”Daniel”, och det säger en hel del om dennes isolering att läsaren inte får reda på namnet förrän sida 66. Denna isolering kommer sig av att Daniel är arbetslös. Eller ”arbetssökande”. Detta är bokens stora tema – arbete, arbetsvilja, arbetslöshet, arbetssökande, arbetsbrist och avsmak inför arbetslivets verklighet.
Daniel är medelålders, ensamstående och tydligen oanställningsbar. Han har haft många jobb, men de har alltid avslutats efter konflikter med chefer och anställda. Han har en doktorstitel och är på ytan högst kvalificerad. Men allt syns ju inte på ytan. I själva verket är han för fyrkantig, för hederlig, för kompetent. Sådana vill man inte ha på en arbetsplats.
Det är en mörk bild av hemtjänsten och den kommunala byråkratin som målas upp. Idel småkorruption, inofficiella maktstrukturer, intriger, mobbning, utfrysning, fåfänga och småttighet. Verksamheten bedrivs inte för medborgarna, utan för de anställda. En som faktiskt följer reglerna är inte välkommen. Det viktigaste är inte kompetens utan social kompetens, alltså att vinna arbetsplatsens Game of Thrones.
Kan man lita på Daniel? Eller är hans berättelse för självförhärligande? Även Daniel tvekar över den. Kan det vara så att han faktiskt har fel när han ser korruption överallt? Kunde han inte vara mer flexibel, mer som alla andra? De som arbetar kvar gör ju åtminstone någon nytta, vilket är mer än Daniel själv som trots sin doktorstitel är bidragsberoende, en parasit. Men att han själv tänker så är kanske en del av hans problem. Att tänka är farligt, åtminstone om man inte gör det med måtta.
Daniel verkar ändå nöjd med sin situation som arbetslös. Den är bekväm, ställer inga större krav, och han vet exakt hur systemet fungerar. Det är inte svårt att låta arbetslösheten fortsätta. Detta gör han genom att vara helt uppriktig på arbetsintervjuerna – folk känner omedelbart på sig att han inte passar.
Har Daniel integritet? Ja. Men detta visar också på integritetens begränsningar. Integritet är på många sätt motsatsen till flexibilitet, men även flexibilitet är en dygd. En viss anpassning kan ändå krävas av honom – något bör vi offra för våra medmänniskor. Även en gnutta integritet.
Var trevlig. Artig. Tålmodig även med de som inte förtjänar det. Tolerera dina medarbetares svagheter. Lite smuts får man tåla. Det är vad som krävs för att göra den jobbiga verkligheten bättre. Det är inte mer synd om Daniel än om någon annan i denna verklighet – förutom kanske på så vis att han ser verkligheten men saknar förmåga att acceptera den.
Jeremiah Karlsson har skrivit en märklig bok. Jag gillar märkliga böcker. Men alla gör ju inte det. Och även jag är nog glad att den inte var så lång. Boken är mer intressant och tankeväckande än underhållande. Jag rekommenderar den för alla som vill ha en märklig, deprimerande och tankeväckande inblick i den svenska välfärdsstatens skuggsida.
