
Hanna Tehranis debutroman ”Koumal” bjuder på en unik blandning av magisk realism och samhällskritik skriver Jakob Sjölander.
För tillfället har Hanna Tehrani givit den svenska vänstern en paus, och har nu tillfälligtvis återgått till att vara en tumme i ögat på den iranska regimens mullor genom att skriva en bok. Detta har tagit sig formen av debutromanen (eller snarare långnovellen) Koumal (Vulkan förlag).
Berättelsen utspelar sig mestadels i en bergsby i Iran, dit en journalist kommit för att undersöka sin föregångares försvinnande. Han finner snart gott om märkligheter -- häxor, bottenlösa brunnar, öppna gravar, försvinnanden och massor med självmordsbenägna stenbockar. För att inte tala om den lilla detaljen att alla byns invånare har blivit blinda.
Koumal är en thriller, eller mer specifikt en skräckroman. Dess magiska realism påminner en del om John Ajvide Lindqvist, på så vis att en annan värld -- eller vansinnet? -- tränger sig på. Man undrar om berättaren har förlorat förståndet.
En skillnad är att Tehranis bok är mer drömsk än Ajvide Lindqvists. Den senares karaktärer brottas vanligtvis med att acceptera verkligheten i deras upplevelser, men här är det snarare en kamp för att vakna.
Boken påminner även om äldre tiders brevnoveller, främst genom huvudkaraktärens starka jag-perspektiv. Det framställs hela tiden som om berättaren och huvudpersonen är identiska, och att denne nu förmedlar sina upplevelser till läsaren. Detta i kombination med skräcktemat gör det lätt att dra paralleller till Dracula.
Jag ska inte förneka att jag gillar Koumal. Det främsta med verket är nog helt enkelt att den är annorlunda. Jag kommer inte ihåg senaste gången jag läste en iransk/svensk skräckroman om smygande vansinne, inbegripandes kritik av Irans islamistiska regim i allmänhet och dess behandling av transpersoner i synnerhet.
Av någon anledning är detta en genre som inte riktigt slagit igenom än, men det kanske kommer nu.
Det ligger något drömskt över hela verket, och språket bidrar starkt till det. Tehrani tar ut svängarna rejält, vilket jag gärna intalar mig beror på Tehranis persiska diktararv. Eftersom boken utspelar sig i Iran och på gränsen mellan dröm och verklighet så är detta mycket passande.
Tyvärr måste jag ändå tillägga att redaktörsarbetet brister en del, och ibland märks det att svenskan inte är författarens förstaspråk. Jag väljer generöst att tolka det som en del av verkets drömlikhet. Och man kanske talar så i Iran?
Sammanfattningsvis är Koumal definitivt en bok att rekommendera för de som letar efter något annorlunda. Och, bör man tilläga, för de som inte är så känsliga. Nämnde jag den gamla kvinnan som begår självmord genom att sticka in ett stenbocks horn i sin... Nej -- jag vill inte avskräcka någon från att läsa boken.