När jag öppnade Jens Ganmans Folkets hjälte (Lava Förlag) så möttes jag av en juridisk brasklapp om att detta minsann var ett skönlitterärt verk och ”...under inga omständigheter ägnad att utsätta någon för annans missaktning eller att utpeka någon som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt”.

Detta skrattade jag åt, och tänkte att den gamle spjuvern Jens Ganman redan tjuvstartat med satiren. För nog finns det många i denna bok som utsätts för missaktning och utpekas som brottsliga och klandervärda i sina levnadssätt. Ganman är ändå Ganman.

Ändå blev jag förvånad över att boken till skillnad från allt jag tidigare läst av Ganman inte var en reportagebok, utan en deckare. Någon börjar skjuta ihjäl gängkriminella och blir snart ”folkets hjälte”, men ”en ny laserman” enligt Dagens nyheter.

Två polismän och två kvinnliga journalister börjar nysta i fallet.

Boken har uppenbara paralleller till Sjöwall Wahlöös Roman om ett brott – de två poliserna påminner starkt om Martin Beck och Gunvald Larsson. Även Folkets hjälte är klart politisk, och även om hela boken inte kan klassas som satir så finns det klara satiriska inslag.

Själv hade jag gärna sett ännu fler sådana, men tydligen ville Ganman testa något nytt.

Det finns flera problem med politisk fiktion. Det främsta är att det blir orättvist -- i en roman kan man ju hitta på precis vad som helst som stödjer ens tes. Inte för att det behövs i dagens Sverige.

Romanen utspelar sig i ett moderatstyrt Sverige 2025, och den enda uppenbara skillnaden mellan boken och verkligheten är att brottsligheten och migrationskatastrofen har nått en sådan nivå att Sverige befinner sig i upplösningstillstånd.

Många verkliga personer nämns eller gör kortare framträdanden -- Ebba Busch, Peter Wolodarski, Patrick Sjöberg, Jan Guillou och Bulletins Pelle Zackrisson. Andra, som Ulf Kristersson, Gunnar Strömmer och rikspolischefen Petra Lundh, nämns inte vid namn men beskrivs underhållande.

Även om de själva nog skulle kunna hålla sig för skratt.

Det behöver väl knappast påpekas att Ganman ser mörkt på både dagens Sverige och sin fiktiva version av dagens Sverige. Och nog är det svårt att inte hålla med. Världen går under varje gång man öppnar tidningen.

Vi lär oss nya ord – ”pissrån”, ”termosbomb”, ”felskjutning”. Polisen är överväldigad, rättssystemet en svängdörr, livet en ständig rysk roulett. Världen är orättvis och slumpstyrd. Ibland glömmer jag att boken är fiktion.

Ganman håller inte tillbaka. Ibland är det svårt att avgöra om det är han eller hans karaktärer som orerar om pissrånande kaozblattar från inkompatibla kulturer i MENA, och så vidare.

Kanske är detta varför boken publiceras hos Lava förlag, ett ”hybridförlag” där man i princip får assistans med att ge ut boken själv. Det är inget fel med det (bland annat Hanna Tehranis *Koumal* och Teodor Gustafssons *Utanförskap* kom ut på Lava) men etablerade författare som Jens ”Årets svensk 2019” Ganman föredrar vanligtvis traditionella förlag.

Jag misstänker att boken var för kontroversiell för dessa. Det är knappast en slump att mördar-mördaren är den enda av bokens karaktärer som skrivs i jag-form.

Men mitt i vreden finns också ett norrländskt vemod. Vad är det vi har gjort med vårt land? Var tog, för att citera vår invandrade drottning Silvia, det fina Sverige vägen? Var det bara en dröm?

Fanns det en tid då sprängdåd och skjutningar ansågs så speciella att de var värda mer än en kort notis? Ganman verkar tro det. Eller så är det en del av hans satir.

”Folkets hjälte” är rekommenderad läsning för alla som är intresserade av politik och samhällsfrågor. Samt för de som gillar böcker i thrillergenren.

Ett tips är att läsa Ganmans verk med penna och papper till hands. Detta för att skriva ned de många musiktips han förser oss med, bokens soundtrack. En av dessa rekommendationer jag gärna lämnar vidare är Harry Brandelius’ version av Dan Anderssons Helgdagskväll i timmerkojan.