Psykologiprofessor Jonathan Haidt undersöker i boken ”The Anxious Generation” kopplingen mellan sociala medier och ökad psykisk ohälsa bland unga. Han presenterar statistik och föreslår åtgärder för att begränsa barns användning av smartphones och sociala medier, skriver Benjamin Kalischer Wellander.
Handen på hjärtat, hur hamnade du här? Jag menar inte i det rum eller den plats i livet där du just nu befinner dig, utan just i detta ögonblick. Bakom din skärm, framför denna text. Var det ett medvetet beslut att klicka, eller hade beslutet redan fattats åt dig, i en så djupt sittande hjärnvindling att ditt medvetna jag inte når dit? Oavsett svaret hoppas jag att du vill stanna med mig en liten stund, innan dina impulser för dig tillbaka till det sociala medium som du sannolikt slussades hit ifrån, tillbaka i flödet och den drömliknande låtsasvärld – den fragmentiserade obegripligheten av lösryckta intryck – som det eviga scrollandet utgör.
Att sagda låtsasvärld i allt högre grad frånkopplas den reella världen, har av åtskilliga tänkare uppfattats som ett tilltagande problem. Särskilt när detta simulerade tillstånd upptar så stor del av vår medvetna tillvaro att det kommer att dominera hela den sociala ordningen. Hur denna nya sociala logik har påverkat media, samhällsdebatten, demokratiska processer och de existentiella villkoren är frågor som stötts och blötts av såväl akademiker som vid middagsbord och i fikarum på arbetsplatser världen över. Dessa specifika frågor tycks även ha varit Jonathan Haidts ursprungliga ingång i den bredare frågan om den nya sociala medieverkligheten. Psykologiprofessorn Haidt föll under arbetets gång dock allt djupare in i ett sidospår som han snart upptäckte skulle kräva en helt egen bok i kraft av sitt omfång och dignitet. Huvudfrågorna som denna bok kom att ägnas blev i stället hur och varför social media påverkar barn och unga, och vad som kan göras åt det? Med titeln ”The Anxious Generation” (på svenska ”Den ängsliga generationen”) är det från början uppenbart att Haidts ärende är en kritisk uppgörelse med rötterna till vad som kallats en epidemi av psykisk ohälsa.
Bokens huvudbudskap kan lite tillspetsat sammanfattas på följande sätt: Sedan det sena 80-talet har en kulturell förändring i synen på föräldraskap och risktagande lett till allt mer överbeskyddade barn. Bristande tillit gör att lokalsamhällen splittras i disparata familjeenheter där knappt någon vågar släppa ut barnen på egen hand i de gemensamma kvarteren. Främlingen förvandlas från möjlig räddning i en nödsituation, till ett ruvande hot. Kollektivt samarbete kring uppfostran byts ut mot ett anmälningssamhälle, vilket Haidt illustrerar genom exempel på amerikanska föräldrar som suttit häktade på absurda grunder, anklagade för försummelse av barn. Lekplatserna omstöps till kuddrumsliknande rastplatser och den fria leken störs av otaliga regler som de vuxna ängsligt prackar på barnen. Även om denna utveckling är dragen till sin spets i USA, är den troligen ett fenomen som drabbar hela Västvärlden, Sverige inkluderat. Som en konsekvens formas en defensiv mentalitet där barn avsöker miljön efter hot snarare än möjligheter, vilket i sin tur leder till tillbakadragna ungdomar med dåligt självförtroende och bristande förmåga att tackla motgångar.
Denna mentalt försvagade generation skickas sedan som slaktboskap i storkapitalets megamaskineri av utstuderad digital förförelse, skickligt inriktad på att kapa det belöningssystem som sitter djupare i hjärnan än vad överjaget når. Dyrbara användardata skördas samvetslöst och säljs till högstbjudande. I processen formas en ängslig självmedvetenhet och ett destruktivt skärmberoende som splittrar uppmärksamheten, konkurrerar ut de meningsfulla relationerna och rubbar sömn och dygnsrytm (Haidt kallar dessa processer för ”de fyra grundläggande skadorna”).
Som belägg för sin tes visar Haidt tidigt i framställningen statistik där flera mått på psykisk ohälsa bland barn och unga skjuter i höjden efter att sociala media gör entré på 10-talet. Han visar övertygande att det inte kan förklaras i termer av överdiagnostik eller förändrat språkbruk; detta skulle nämligen knappast förklara varför självmordsfrekvensen bland ungdomar i USA dubblerats över samma period. Christian Rück har invänt att det sistnämnda inte tycks gälla Sverige, där självmordsfrekvensen ligger stabilt. Men som Markus Heilig påpekat ökar andra hårda mått på psykisk ohälsa bland unga i vårt land. En annan vanlig invändning mot antagandet att den ökade användningen av social media orsakar flodvågen av mental ohälsa är att det i stället skulle kunna röra sig om en slump att de ökat samtidigt. Men även detta förstår man är osannolikt efter att ha läst Haidts gedigna arbete. Boken hänvisar nämligen till flera studier av experimentell karaktär, där orsakssambandet mellan psykiska besvär och skärmtid kan identifieras.
På det stora hela berättar Haidt flyhänt om avgörande utvecklingsprocesser i vår närhistoria och samtid, med tät interfoliering av statistik och hundratals referenser som trots sin omfattning varken förvirrar eller avskräcker lekmän. Boken undviker esoteriska begrepp och är oerhört lättläst. Den är inte alltså inte skriven för att läsas och recenseras av akademiker, utan är en stridsskrift som syftar till att beväpna vanliga föräldrar med argument och motivera dem till förändring. Haidt räds inte upprepning när han nöter in sitt budskap, och avslutar varje kapitel med en kortfattad pedagogisk resumé. Trots viss övertydlighet blir boken aldrig tråkig, och som forskningssammanställning är den intressant även för en akademisk läsekrets – inte minst tack vare den ackompanjerande nätpublikation som diskuterar forskningen mer ingående.
Ett strikt empiriskt tillvägagångssätt frångås i det åttonde kapitlet. Haidt beträder här filosofisk mark under det att han reflekterar över hur den skärmbaserade tillvaron påverkar de existentiella villkoren. Med avstamp i Durkheims uppdelning av tillvaron i profana och heliga sfärer, drar han slutsatsen att den virtuella världen är genomgående profan och att den sammanhållning som uppstår när människor genom gemensamma ritualer uppgår i det heligas sfär saknar motsvarighet på nätet. Att dela en måltid, uppleva hur en kyrka fylls av gemensam sång, att komma familjemedlemmar närmare under sabbatens kontemplativa gemenskap eller att fylla sitt inre med meditativ närvaro i naturens storslagenhet, är exempel på företeelser som saknas i den virtuella världen. Spirituella och socialt sammansvetsande upplevelser som dessa hotas allt mer i kraft av att skärmtillvaron blir socialt dominerande. De hjärnkretsar som aktiveras vid självtranscendens tystas av social media och det gudsformade hål som finns i varje människas själ ekar tomt. Detta blir den existentiella grunden för det stora lidande Haidt ser breda ut sig.
Här tycker jag att det inte hade varit fel att nämna den franske filosofen Jean Baudrillard. Hans tankar formades långt innan telefontillvaron förändrade spelplanen, men har om möjligt ännu större relevans idag. Enligt Baudrillard kännetecknas vårt samtida postmoderna tillstånd av massmedialt framalstrad simulering, fylld av koder och symboler som saknar meningsfull motsvarighet i verkligheten. I denna simulerade verklighet kollapsar kategorier som ekonomi, politik, kultur och sexualitet, och smälter samman. Ekonomin underkastas kultur och politik och konsten slukas av det ekonomiska och politiska, medan sexualiteten är allestädes närvarande. I denna värld flyr individer in i en virtuell hyperrealitet, vars koder till slut kommer att kontrollera tankar och beteenden. Subjektet reduceras till en absorptionsyta för inflytelserika nätverk och massorna söker det spektakulära i stället för det meningsfulla. Själva begreppet ”mening” börjar lösas upp. I stället för Marx sociala och ekonomiska determinism ser Baudrillard en semiologisk och teknologisk dito, där det snarare än klassdominans är objekt och symboler som kommer att dominera subjektet.
Att vänstertänkare som Baudrillard är relevanta för kritiska resonemang om limbisk kapitalism (limbiska systemet innefattar bland annat hjärnans belöningssystem) är inte förvånande. Vänsterns ideologiska verktygslåda har traditionellt använts för att göra upp kapitalkrafternas försämring av existentiella villkor. Den globala vänsterns kompakta tystnad i frågan är i mitt tycke häpnadsväckande. När vi nu skickar hela generationer i massalienation och andefattig självisolering finns det för en gångs skulle faktiskt fog för en kollektiv revolt mot den övergripande strukturen. I stället väljer vänstern att organisera sig på TikTok, utan en tanke på att dess flagellantiska kritik av Västerlandet kanske cyniskt premieras av kinesiska algoritmer för att strategiskt så split. Lika svekfullt erbjuder nätvänstern kroppspositivism som svar på fetmaepidemin som följer i kölvattnet av de limbiska kapitalisternas marknadsföring av beroendeframkallande ultraprocessad mat. Den av kapitalkrafterna överutnyttjade, överviktiga, skärmberoende och i regel ekonomiskt obemedlade människan är således drabbad av vänstern. Identitetspolitiska influerare och kroppspositivister är Meta, Tiktok och McDonald’s bästa vänner. Baudrillards dystopiska vision av imploderade kategorier och symboler utan mening tycks med andra ord användbar även för att förstå den samtida vänsterns tragiska tillstånd.
Nåväl, låt oss avsluta detta utvik och återgå till Haidt. Som tidigare nämnt är hans bok tänkt som en stridsskrift ämnad att mana till konkret handling. Och eftersom vi inte kan räkna med att vänsterfolket kommer att rädda våra barn, oss, eller ens sig själva, vill det till att vi spetsar öronen och lyssnar ordentligt till hans förslag… I korthet uppmanar Haidt till att skydda kritiska kognitiva utvecklingsstadier genom en återgång till en lekbaserad barndom från den nuvarande telefonbaserade. Enligt honom kan detta uppnås genom att implementera följande påbud:
• Strikt mobilförbud måste råda i skolor.
• Åldersgränsen för social media höjas från 13 till 16 år. I första hand bör techbolagen se till att den efterlevs, men i brist på sådan reglering får gränsen sättas av föräldrar.
• Smartphones bör användas först under gymnasieåren.
• Fri lek med ett rimligt mått av risktagande måste få ta större plats i barnens liv.
• En fostran som konsekvent manar till självständighet måste ha företräde framför ängsligt överbeskydd.
Haidt menar att förändring är möjlig som ett gradvist övervinnande av den kollektiva handlingsförlamningen. Det räcker med att det är några barn i en mellanstadieklass som inte har smartphones för att argumentet ”men alla har ju det” ska falla. Nya normer kan fortplanta sig som ringar på vattnet, från familj till familj, skolklass till skolklass, skola till skola, stad till stad.
Du kanske fortfarande inte vet varför du klickade dig hit, eller varför du fortsatte att läsa. Men om du har läst hela vägen hit är du förhoppningsvis lika övertygad som jag om att något måste göras. Om inte, så rekommenderar jag dig verkligen att läsa ”The Anxious Generation”. Jag kommer i alla fall att se till att varje förälder i mina barns klass har ett exemplar av boken, om inte större medvetenhet om problemen redan slagit rot vid det laget.
