”Det är som med livet. Det börjar med en jävla smäll, och sen är det bara att huka sig och springa in, se vad som händer. Okej. Men skjut då! Avlossa den där då, din jävel. Jag tog i alla fall med mig ett gäng av de dina på vägen. Så kom igen då. Tönt. Skjut!”

Kaos är den andra boken i Jan Emanuels kriminalserie Gottsunda noir. Berättelsen tar vid där debutromanen Knas slutade. Vi följer återigen Donny Knoge, en man som lever ett extremt dubbelliv: han är både en respekterad riksdagsledamot och den hemliga ledaren för ett tungt kriminellt nätverk.

I Kaos har den relativa freden mellan Stockholms gäng krossats. Donny tvingas navigera i ett brutalt gängkrig som inte bara hotar hans maktställning, utan även hans familjs säkerhet och hans politiska karriär. I första boken, Knas, är Donny mer av en lyckosökare som navigerar i gråzonen. Han är kaxig och tror att han kan kontrollera båda sina världar (riksdagen och gatan) genom ren vilja och karisma. I Kaos ser vi en mörkare och mer pressad Donny som tvingas möta konsekvenserna av de val han gjorde i första boken.

Tempot är högt redan från första sidan. Det händer saker hela tiden. Detta är en bok för den som gillar actionfyllda thrillers. Jan Emanuel skriver med en rå, maskulin och cynisk ton som är typisk för noir-genren. Språket är hårdkokt och fyllt av slang, gatuattityd och kraftord. Han drar sig inte för att använda grovt våld för att illustrera den verklighet han vill skildra. Intressant nog blandas den råa ytan med oväntade referenser till klassisk litteratur och teologi, vilket ger huvudkaraktären ett oväntat djup.

Precis som Raskolnikov i Dostojevskijs Brott och straff brottas Donny med idén om att vissa människor står över moralen för att de har ett högre syfte. När gängkriget eskalerar och Donny tvingas fatta beslut som kostar oskyldiga liv, återkommer han till filosofiska resonemang för att rättfärdiga sina handlingar inför sig själv. Referenserna dyker upp i hans inre monologer när han försöker intala sig att han skapar ordning ur kaoset, även om det kräver våld.

Återkommande är även en biblisk symbokli i samband med sveken inom nätverket. När en nära allierad visar sig vara en förrädare, ramas händelsen in med religiösa metaforer. Det handlar om offer och straff, där Donny ser sig själv som en dömande gudomlig kraft, snarare än bara en kriminell ledare. I Donnys värld är (andras) kriminella handlingar inte bara brott, utan synder.

Inom noir-genren är idén om att man inte kan fly sitt öde central. Genom att referera till klassiska tragedier förstärks vändpunkterna där Donny inser att han har snärjt in sig så hårt i sina egna lögner att det inte finns någon väg ut. Varje steg han tar för att lösa situationen politiskt gör att det kriminella nätet dras åt hårdare kring honom.

Referenserna fungerar som en sorts moralisk spegel som gör att våldet i boken känns tyngre och mer ödesmättat än i en vanlig dussindeckare. Man kan säga att om Knas handlade om uppgången, så handlar Kaos om den oundvikliga kostnaden: det man sår får man skörda.

Stundvis kan berättelsen upplevas som spretig. Den hoppar snabbt mellan scener, vilket titeln ”Kaos” skvallrar om. Persongalleriet är enormt. För att hänga med i de många karaktärerna rekommenderas det starkt att läsa den första boken innan man ger sig på denna.

Kaos är inte en traditionell deckare där en polis löser ett pussel. Det är en bok för dig som gillar skoningslös spänning, mörk humor och inte räds grovt våld och kriminella antihjältar. Som allra bäst är boken när den skildrar krocken mellan förortens våld och maktens korridorer genom Donnys inre monologer. I Kaos får läsaren se hur det politiska spelet alltid fortsätter, oavsett vem som lever eller dör på gatan.

När jag stänger boken lämnas jag med en känsla av att kaoset är permanent. Nog är det noir alltid.