Att recensera den senaste Nobelpristagaren är alltid vanskligt. Med tanke på prisets anseende är det svårt att inte kasta sig över verken med för höga förväntningar, och när man väl har konstaterat att förväntningarna var just för höga är det svårt att göra författarskapet rättvisa.

Med det sagt kastade jag mig över Jon Fosses Det andra namnet (2021) med så neutrala glasögon som jag lyckades uppbåda. Fosse har skrivit flera bokserier, men Septologin (som alltså består av sju delar) är hans mest omfattande verk hittills.

Fosse skriver på nynorsk, vilket är ovanligt för en så framstående författare, men det är ingenting emot hans interpunktion som i Det andra namnet kännetecknas av ett rikligt bruk av kommatecken och frågetecken, samt en total frånvaro av punkter!

Jag börjar läsa och drar mig snart till minnes mina studier i fransk litteratur och läsandet av Rött och svart av Stendhal. Jag minns även mitt tappra försök att läsa Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt och åkallar frustrationen av att läsa Odysseus av James Joyce. Den inre monologen, eller som det kallas med en engelsk fackterm: ”stream of consciousness”, är en tuff sak för läsare att ta sig an oavsett ålder, studier och erfarenhet.

Fosse erbjuder dock något nytt i jämförelse med dessa litteraturens giganter, och jag har aldrig läst något liknande. Det som Fosse gör är att han skapar en inre monolog som ständigt avbryts av anföringssatsen ”tänker jag”, och under resten av den här recensionen ska jag ge en fingervisning om hur denna avbrutna monolog kan gestalta sig.

Fosses prosa är stundtals bländande, tänker jag, men den får ofta en tendens att, tänker jag, urarta i haranger som, tänker jag, läsaren hade kunnat vara utan. Men samtidigt tänker jag att denna malande prosa, som utan punkter driver mot en människas inre kärna, ibland gränsar till magi. Den träffar ibland så exakt rätt, tänker jag, att den snuddar vid allt mänskligt vackert och allt mänskligt tillkortakommande.

Varför Fosse har valt att kalla sitt verk ”Septologin” i stället för det mer grekiskt passande ”Heptalogin” (trilogi ---> tetralogi ---> pentalogi ---> hexalogi ---> heptalogi) är nog inte ett resultat av att Fosse inte känner till grekiskans räkneprefix, tänker jag, utan snarare ett uttryck för hans förmodade band till latinet.

Latinet är trots allt den Heliga stolens språk, tänker jag, och katoliken Fosse lyckas väl, tänker jag, med att utforska tankar kring såväl Gud som tankar kring relationer, alkoholism och konsten som uttryck för det outsägliga.

Fosses författarskap är tveklöst beundransvärt, tänker jag, och hans stil i Septologin är, om inte unik så definitivt säregen.

Samtidigt kan jag inte låta bli att vidgå att jag inte tänker läsa Septologins resterande fem delar. De två första var tillräckliga, tänker jag, för att närma sig både Fosses trolldom och Fosses överflöd.

Johannes Vivers är svensklärare och författare.