Konstantin Kisins bästsäljare finns nu på svenska. Det är ett vältaligt och underhållande försvar av västvärldens mest grundläggande värden i en tid som behöver just detta, skriver Jakob Sjölander.
När Konstantin Kisins bok An immigrant’s love letter to the West kom ut 2022 så var den ett mindre fenomen. Nu – något sent – är den ute på svenska. Jag tror att mycket av bokens popularitet kom sig av att den var precis vad västvärlden behövde och fortfarande behöver – en kärleksförklaring. Nog behöver väst muntras upp.
I sin bok förklarar Kisin varför väst är bäst. Som boktiteln antyder så bygger han på sin personliga erfarenhet som immigrant i Storbritannien från Sovjetunionen – uppenbarligen är västvärlden en plats folk vill ta sig till. Detta antyder att vår civilisation inte är så hemsk som den ofta framställs. Vår civilisation hyllas och försvaras i kapitel som ”Sluta känna skuld för ras, vithet och slaveri”, ”Yttrandefrihet – och varför det är viktigt”, ”K-ordet (kapitalism)”, och så vidare.
Konstantin Kisin är en komiker med en politisk podcast, ”TRIGGERnometry”, en sorts brittisk Aron Flam. Det märks på hur han skriver – boken är trevlig, lättsam och rolig. Man vänder snabbt på de cirka 220 sidorna. Ibland känns det dock nästan för lätt – jag blir misstänksam när det är för mycket jag håller med om.
Något som slår mig är att författaren inte är typiskt höger, även om han regelbundet anklagats för att vara just högerextrem. Att vara ”högerextrem” betyder idag inte mer än att man inte är vänsterextrem. Själv säger Kisin att han mestadels röstat på vänster- eller centerpartier som brittiska Labour och Liberaldemokraterna, samt att han röstade emot Brexit. Det är alltså inte Konstantin Kisin som har placerat sig på högerkanten, utan snarare så att han drivits dit.
Detta är något som känns igen i Sverige, och egentligen hela västvärlden. Vänsterns identitetspolitik har gjort den alltmer radikal. Genom att vänstern har blivit ännu mer vänster har den också rört sig längre ifrån högern, med den effekten att det som tidigare var höger nu framstår som extremhöger, och det som tidigare var centern framstår som höger. Åtminstone från vänsterns perspektiv. Detta syns tydligt här i Sverige, där sverigedemokrater i stor utsträckning är före detta socialdemokrater med vissa invändningar mot termosbomber och könsstympning.
Västvärldens problem är enligt Kisin – och här tror jag att han har helt rätt – psykologiskt. Det handlar om självkänsla och mening. Vi tycker helt enkelt inte om oss själva längre. Eller mer precist, en stor grupp av oss, identitetsvänstern med sina starka fästen i byråkrati, media, politik och universitetsväsende, tycker inte om oss längre. Detta ogillande är en sorts galenskap, då det är uppenbart för alla som öppnar ögonen att västvärldens demokratier och kapitalistiska stater är långt bättre än alternativen. Anklagelser om rasism, homofobi, transfobi och sexism är starkt överdrivna, eller långt, långt värre i andra delar av världen. Lita på invandrarna – de vet var de flyttar någonstans.
Det är också glädjande att mycket av det Kisin skriver om är sådant som har blivit bättre. På engelska har boken varit ute i nästan exakt tre år, och det har inte varit goda år för identitetsvänstern. Även om det är förhastat att tala om att ”Woke är död”, då politiska rörelser dör lika långsamt som operakaraktärer, så kan vi hoppas att Donald Trumps valseger givit idéerna ett dödligt sår. Segern visade för mer moderata vänsterpersoner – som faktiskt finns kvar även om de på ett ganska patetiskt sätt hållit sig tysta de senaste åren – att identitetspolitik inte är en valvinnare. Cancelleringskulturen cancelleras.
Det verkar alltså som om Kisin har rättfärdigats när det kommer till den optimism och gladlynthet som lyser igenom i hans bok. Det är ofta, inte minst här i Bulletin, som jag läser om hur världen håller på att gå under. Ofta känner jag det till och med själv. Men samtidigt är det varken korrekt eller nyttigt att oroa sig för mycket. Världen har gått igenom kriser tidigare, och ofta så löses problem genom att vänta. Wokerörelsen är ett typexempel på det – ju mäktigare den blev, desto mer uppmärksamhet fick den. Och folk gillade inte vad de såg.
Är En immigrants kärleksbrev till väst nödvändig läsning? Nej. Men den är trevlig, och det är kul att få sin världsbild bekräftad.
