Under mitten av 1960-talet reser Gunnel Vallquist runt i europeiska länder och rapporterar för tidskriften Vår Lösen om kyrkliga trender. Hon besöker såväl katolska som ortodoxa och reformerta miljöer för att finna spår av sådant förnyelsearbete som hon menade var nödvändigt. Bland många människor hon möter gör en luthersk präst särskilt intryck. Denne man, som satt i koncentrationsläger under andra världskriget, hade i fångenskapen vid ett tillfälle firat nattvarden med två andra präster, som dock bar på annan tro. Ingen av dem visste något om morgondagen. Det blev i princip omöjligt ”att hålla på sitt” – man fick helt enkelt lägga åsikter och schismer åt sidan. Kanske var detta sista gången som man tillsammans och i respektfull endräkt kunde uppleva närvaron av en högre makt.

Scenen speglar den ekumeniska tro som kom att bli betydelsefull för Gunnel Vallquist. Möten mellan skilda kyrkliga uppfattningar såg hon som det betydelsefulla, all splittring kunde övervinnas av kärleksbudskapet, innerligt predikat. Några år efter mötet med prästen ger hon uttryck för tankar som tyder på en stark önskan om en världstillvänd kyrka, vars medlemmar inte ska be Gud om att lösa problem som de själva orsakat. Nej, allt världsligt – krig, kyrklig splittring, eländiga och ojämlika livsvillkor, förtryck och fattigdom, bristande framtidstro etcetera måste kunna lösas utan hjälp från ovan.

Det kan inte råda tvivel om att Slå rot i förvandlingen (Ellerströms) tillhör 2021 års mest angelägna böcker. Frågor väcks under läsningen, och man har hela tiden känslan av att huvudpersonen - författaren, filosofen, översättaren och akademiledamoten Gunnel Vallquist - skulle vara rätt person att svara på dem. Men hon går ur tiden 2016, nästan hundra år gammal; vill vi ha insiktsfulla svar, får vi gå till hennes böcker. Alva Dahl, som tidigare levandegjort andra vad hon själv kallat ”andliga brobyggare”, följer Gunnel Vallquist från barn- och tonåren genom vuxenlivet i den drygt trehundra sidor långa biografin. I ett efterord anger hon att ”de avtryck” som Vallquist gjort i världen varit vägledande. Allt har inte varit åtkomligt – Vallquist, mån om sin livsberättelses integritet, brände på ålderns höst sådant som inte fick nå ut i offentligheten.

Dahls ambition är det inget fel på, inte heller resultatet: boken ska framstå som en rik källa för den läsare som söker tecken på att kyrkan visst kan vara världstillvänd, en icke-sluten institution med medlemmar som vågat bejaka annat än det som kommit från högsta ort. Intressanta inblickar ges i katolska kyrkans utveckling under 1900- och tidigt 2000-tal; lejonparten av detta har också varit en integrerad del av det europeiska kulturarvet. Vi möter inte bara svenska intellektuella som Sven Stolpe, Emilia Fogelklou, Birgitta Trotzig, Barbro Alving och Olov Hartman utan också Jean Daniélou, Marcel Légaut (vilken förebildlig och trovärdig människa!), Paul Claudel samt några icke-samtida med Vallquist. Här ska framhållas Simone Weil, själsfränden trots att de förhöll sig på olika sätt visavi katolska kyrkan. Och så förstås Marcel Proust, som ju Vallquist valde att umgås med i sin verkligt stora och livslånga gärning – översättningen av På spaning efter den tid som flytt. ”Han lärde mig att se, att iaktta”, menade hon. I en bok om den franske författaren som utkommer nästa år – Lyckans gåta – menar Carl Johan Malmberg att Gunnel Vallquist är ”förra seklets största svenska översättare”. I ett av de bästa kapitlen i Slå rot i förvandlingen, det drygt 20 sidor långa ”Att härda ut med Proust”, tecknas sådan bakgrund att man inser att Malmbergs ord inte är överdrivna.

Man får i Alva Dahls bok bilden av en hängiven människa som värnat sin skapartid och skaparfrid. Man ges samtidigt känslan av att hon ville leva bejakande och fritt, men samtidigt stilla och värdigt, som i ett världstillvänt kloster, öppet för människor med olika uppfattningar och erfarenheter – så länge som dessa med sin själ och sitt hjärta ville våga stå öga mot öga med Gud och tron. Såväl fanatism som flummighet måste motarbetas medelst ett fast kärleksbudskap. Vallquist var – som en klok människa uttryckt det – ”en själens stigfinnare”, och som sådan alltid beredd att hjälpa och bistå andra människor i själsnöd. Alva Dahl karaktäriserar huvudpersonen som ”en fri intellektuell”; själv kallade Vallquist sig för ”en subversiv traditionalist”. Så visst rättade Vallquist in sig i det katolska ledet, men inte hur som helst: lyda, javisst – dock aldrig någonsin underdånigt, räddhågset och fegt.

1939, när Vallquist nyskild fyllt 21 år, konverterade hon till katolicismen: det som Dahl kallar ”de stökiga uppväxtåren” var över. Nu väntade ett livslångt engagemang för tron. Gunnel Vallquist följde således inte Simone Weils exempel – filosofen som i tvivel och misstro valde att stå utanför kyrkan, trots en stark gudstro. Till Vallquists katolska övertygelse ska dock läggas att hon aldrig var främmande för det hon såg som äkta i andra kristna inriktningar. Ett exempel på vad sådan bejakande pragmatism kunde leda till ska ges, för jag tror inte att det är så uppmärksammat. ”En märkesdag i mitt liv” kallar Vallquist dagen i november 2000 då hon första gången går fram för att ta emot nattvarden i en ortodox kyrka. Snart förstår hon att hon vill nå ännu djupare, och frågar en företrädare för ortodoxin om hon kan gå med i dess gemenskap – på villkor att hon inte ska behöva lämna katolska kyrkan. Svaret är så förtroendegivande att hon låter sig upptas i den ortodoxa kyrkan i hopp om att detta är ett bejakande av kyrklig enhet. Saken var förstås känslig, och Vallquist förblev hemlighetsfull. Men hon skriver en artikel om sitt möte med ortodoxin, vilken tidskriften Pilgrims redaktör Peter Halldorf får mot löfte om att inte låta publicera den förrän hon lämnat jordelivet.

Annat i Gunnel Vallquists berättelse är mer känt; jag tänker på Frankrikevistelserna, den stora fascinationen för Chartreskatedralen, arbetet för Bibelkommissionen och Svenska Akademien. Livshållningen, som efter hand ter sig naturlig och fast, imponerar i all sin förebildlighet. Många och långa citat ur brev, artiklar, essäer och debatter illustrerar bokens löpande resonemang, och Alva Dahl följer huvudpersonen så nära och så inkännande som det är möjligt. Om man som läsare någon gång tycker att denna orädda människa emellanåt ter sig sval och oåtkomlig kan man alltid vända sig till hennes meditativa skrifter och andaktstexter för att komma henne mer inpå livet. Jag själv dras ofta till utomordentliga Till dess dagen gryr, som förlaget Silentium återutgav 2019. I dess texter möter jag en mer salvelsefull Gunnel Vallquist, mån om att framstå som innerlig och äkta, samtidigt som hon – intellektuellt och andligt sett – är skarp och träffsäker.

En av de där angelägna frågorna som Alva Dahls biografi väcker och som inte vill låta sig tystas, åtminstone inte inom mig, lyder: Vem kan säga vad Jesus skulle tycka om kyrkan av i dag? Jag hade berikats om jag kunnat vända mig till Gunnel Vallquist med den diskussionsfrågan.