Att en majoritet i riksdagen är överens är ingen garanti för att den, och i förlängningen folket, ska få sin vilja igenom.

Häromveckan riktade riksdagen två tillkännagivanden till regeringen på det bostadspolitiska området, i syfte att på sikt möjliggöra för fler att äga sin bostad. Riksdagen uppmanar regeringen att återkomma med förslag på hur bostäder kan omvandlas till ägarlägenheter, samt att utreda ett system där hyreskontrakt successivt kan omvandlas till ägande. 

Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet röstade för. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet var emot. Men S och MP sitter i regeringen och kan därför fortsätta att nonchalera riksdagsmajoritetens önskan. Det har de nämligen gjort förut, i exakt dessa frågor.

I civilutskottets betänkande går att läsa följande: ”Det har nu gått drygt fem år sedan riksdagen, på utskottets förslag, riktade ett tillkännagivande till regeringen om att återkomma med förslag som gör det möjligt att omvandla hyreslägenheter i flerbostadshus till ägarlägenheter. Regeringen har dock inte vidtagit några mer betydande beredningsåtgärder för att efterkomma tillkännagivandet”.

Ett tillkännagivande är inte en juridisk förpliktelse. Regeringen kan välja att agera i enlighet med riksdagens uppmaningen, eller att låta bli. Att den väljer att inte göra någonting, som i fallet med ägarlägenheterna och hyrköpssystemet, är inte helt ovanligt.

I samband med att Kristdemokraterna hösten 2019 valde att lämna de så kallade gängförhandlingarna pekade den rättspolitiska talespersonen Andreas Carlson (KD) på att det inte fanns något behov av en blocköverskridande överenskommelse, där alla partier av taktiska skäl ska få igenom lite av sin politik. Det fanns redan en riksdagsmajoritet för en skarpare rättspolitik, vilket illustrerades genom 168 tillkännagivanden på området. Förra året släppte partiet en sammanställning över tillkännagivanden, med koppling till gängkriminalitet, som regeringen inte genomfört. Av 78 tillkännagivanden hade 58 inte avslutats och 20 inte ens påbörjats. Totalt antal slutförda tillkännagivanden: noll.

Att regeringen inte är juridiskt förbunden att följa riksdagens uppmaningar innebär inte att det är lämpligt att låta bli. Snarare tyder det på bristande respekt gentemot folkets företrädare och det bryter dessutom mot etablerad konstitutionell praxis. 

För sex år sedan reagerade den moderate riksdagsledamoten, numera riksdagens talman, Andreas Norlén på formuleringar från ledande socialdemokrater om tillkännagivanden som ”viljeyttringar”. 

I en interpellation påtalade Norlén: ”Konstitutionsutskottet har vid många tillfällen och i bred enighet över partigränserna uttalat sig om vikten av att regeringen tillgodoser riksdagens tillkännagivanden”. Även Grundlagsutredningen, vars betänkande alla ingående partier stod bakom, påpekade att den konstitutionella praxis som vuxit fram innebär att utgångspunkten bör vara att regeringen tillgodoser ett tillkännagivande.

Justitieminister Morgan Johansson (S) besvarade interpellationen i en debatt: ”Om det visar sig finnas omständigheter som hindrar ett genomförande eller om regeringen gör en annan bedömning än riksdagen måste dock regeringen kunna låta bli att vidta de åtgärder som tillkännagivandet avser.” 

Den socialdemokratiska synen på tillkännagivanden som tomma viljeyttringar tycks ligga fast. Men riksdagen är inte helt maktlös, ty den väljer statsminister och därmed indirekt regering. Nu är det framförallt upp till regeringens liberala stödpartier att avgöra huruvida de om ytterligare fem år återigen ska rösta för tillkännagivanden som sedan läggs på hög.