När mina partikamrater i en artikel menar att Sverige bör återgå till en mörkare blå flagga för att detta skulle vara den ursprungliga färgen, bygger de sin argumentation på en felaktig historiebild. Det finns helt enkelt ingen historisk grund för att den svenska flaggan någonsin haft en enhetlig mörkblå ton. Tvärtom är det den nuvarande mellanblå nyansen som står i kontinuitet med historien.

SE ÄVEN: DEBATT: Låt den svenska flaggan åter bli mörkblå!

Före flagglagen 1906 användes flaggor i en stor variation av blå toner. Regementen, kyrkor, flottan och civila aktörer använde tyger som varierade från ljus kobolt till mörkare ultramarin. Påståendet att en viss mörkblå nyans representerar en förlorad tradition bortser därför från att det inte fanns en sådan att gå tillbaka till. Det finns inga tygprover, inga enhetliga instruktioner och ingen historisk norm som stödjer berättelsen om en ursprunglig mörk flagga. Detta gör kravet på en sådan förändring historielöst i ordets egentliga mening.

Förändringen 1906 var inte ett modernistiskt påhitt. Den var ett sätt att för första gången skapa ordning och tydlighet. I arbetet som följde unionsupplösningen ville man skapa ordning och reda i det svenska flaggträsket, samtidigt som man ville återfinna en svensk flaggidentitet utan sillsallaten. Man tog till sin hjälp historiker, krigsmakten och konstakademin. Slutsatsen var tydlig. Mellanblått motsvarade bäst tidigare flaggor och fanor, samt gav flaggan maximal läsbarhet. För den som är intresserad kan jag starkt rekommendera att läsa Kungl. maj:ts nåd. proposition 1906:115, där detta redogörs för. Exempelvis hänvisar man till den färg som av Karl XI användes för Drottningens livregemente på 1600-talet.

Detta var ett välgrundat beslut, inte ett modernt brott. Den mellanblå färgen var för Sverige långt mer historiskt förankrad än någon mörkare variant. Man sade att “Flaggans färger böra återföras till de ljusare, hvilka varit brukliga under äldre tider…”.

Om den mörkare färgen sades såhär: “Den dragning i ultramarinblått, som åtskilliga företedda flaggprof eller färgtryck utvisa och som under senare tiden ofta gifvits åt den svenska flaggan, gör ett pråligt, nästan skrikande intryck …”.

Mina partikamrater hänvisar till att Norge och Finland använder mörkare blått och att Sverige borde följa samma mönster. Men dessa beslut är helt enkelt inte relevanta för svensk flagghistoria. Att göra Sveriges flagga mer lik våra grannländers är inget historiskt argument. Det är att ge in för nordiskt grupptryck och franska trender (vilket i sig förvisso är en svensk tradition), bara för att Macron ändrat den franska flaggans färg. Snarare vore det ett ingrepp mot vår särart.

När man skrapar på argumenten för en mörkare flagga återstår egentligen bara personlig smak. Den sortens subjektivitet kan aldrig vara grund för att förändra en av nationens äldsta symboler. Jag har själv många gånger beskrivit min politiska läggning som mörkblå, men inte kan jag väl ändra flaggan därefter, om jag inte menar att den ska bli röd nästa gång en socialdemokratisk regering tillträder.

Ska vi tala om historisk kontinuitet måste vi också acceptera vad historien faktiskt visar. Den ljusare blå flaggan är inte ett brott med traditionen. Den är resultatet av att man för första gången på allvar tog traditionen på historiskt och heraldiskt ansvar. Det fanns ingen “mörkblå” (ultramarin) flagga innan 1906, bara en mellanblå (kobolt) därefter. Och så bör det förbli. Allt annat är historielöst.

Lucas Svärd

Förbundsordförande emeritus för kristdemokratiska studentförbundet