Replik: Muslimer i Sverige behöver ingen Martin Luther

Detta är en replik på: Egyptson: Kan Nalin Baksi bli muslimernas Martin Luther?

Sameh Egyptson frågar i Bulletin den 26 oktober om Nalin Baksi kan bli muslimernas Martin Luther och föreslår att hon ska grunda ett nytt muslimskt samfund för dem som vill förena sin tro med sekulär demokrati, jämställdhet och individuell frihet.

Jag har följt hans forskning nära och var fakultetsopponent vid hans disputation. Jag delar intresset, men tror att han nu ställer fel fråga.

Varför skulle Baksi behöva bli religiös reformator för att försvara något som redan tillhör henne som medborgare: rätten att tänka själv, kritisera religiösa auktoriteter och vägra bli företrädd av människor hon aldrig gett mandat?

Egyptson har rätt i att vissa muslimska organisationer har gjort anspråk på att företräda muslimer i Sverige, och att dessa anspråk behöver granskas. Men av detta följer inte att Sverige behöver ytterligare ett muslimskt samfund. Det kan tvärtom vara själva föreställningen om religiös grupprepresentation som behöver omprövas.

Börja med orden

Vi talar ofta om islamiska och islamistiska organisationer som om orden vore självförklarande. De beskriver olika saker.

En muslimsk organisation är bildad eller drivs av muslimer och har muslimsk anknytning. Islamistisk är en ideologisk beteckning som bör användas när det finns skäl att beskriva en organisations politiska projekt som islamistiskt – inte som allmän benämning på religiöst organiserade muslimer.

Politisk islamism förtjänar seriös granskning genom idéer och verksamhet. Religiös anknytning är inte belägg för politisk ideologi. Jag föredrar ”muslimska organisationer” som neutral utgångspunkt.

Vem gav dem mandatet?

Egyptsons viktigaste fråga gäller vem som har rätt att företräda muslimer i Sverige. Kanske borde vi först fråga varför någon alls behöver göra det.

Muslimer i Sverige är inte en politisk enhet. De har olika språk, erfarenheter, religiösa övertygelser och förhållanden till sin tro. Några är djupt religiösa, andra sekulära. Vissa tillhör samfund, andra vill inte tillhöra något alls.

En organisation kan företräda sina frivilliga medlemmar. Så fungerar föreningsfriheten. Men den får inte automatiskt mandat att företräda alla som delar dess religiösa bakgrund.

Här ligger ett större problem. Svenska myndigheter, partier och medier söker ofta samtalspartner som kan representera grupper. När organisatorisk närvaro förväxlas med representativitet får en förening politisk auktoritet långt utöver sitt faktiska mandat.

Den avgörande frågan är varför institutionerna accepterar anspråket. Annars kan vi skapa hur många alternativa samfund som helst utan att förändra problemet. Vi byter företrädare men behåller föreställningen att människor måste företrädas genom sin religion.

Nalin Baksi har redan visat en annan väg

Jag har stor respekt för Baksis kamp mot hedersförtryck och religiös fundamentalism. Hon har visat att människor med muslimsk tro eller föreställning kan kritisera religiösa organisationer utan att ta avstånd från familj eller kulturell tillhörighet.

Varför skulle hennes nästa uppgift vara att bilda ett religiöst samfund? Kanske ligger hennes viktigaste bidrag i att hon vägrat rollen som religiös representant och uppträtt som självständig politisk människa.

En troende kan försvara den sekulära rättsstaten. En sekulär med muslimsk tro eller föreställning kan kritisera islamism. Ingen behöver en Martin Luther för att deras frihet ska vara legitim. Ingen ska behöva ansluta sig till ett alternativt samfund för att slippa bli företrädd av ett annat.

Reformationen löser inte representationsfrågan

Jämförelsen med Luther är lockande men problematisk. Luther utmanade en etablerad kyrklig auktoritet, men bidrog också till nya institutioner och former av dogmatism. Reformationen förändrade formerna för religiös auktoritet, den avskaffade dem inte.

Islam har ingen motsvarighet till den katolska kyrkans sammanhållna struktur. Vi bör därför vara försiktiga med föreställningen att islam väntar på sin Luther.

Än viktigare är att skilja teologisk reform från politisk frihet. En medborgares rättigheter i en sekulär demokrati ska inte bero på att hennes religion först reformeras. Rätten att kritisera, tro, tvivla eller lämna en religion tillhör individen.

Det är institutionerna som måste förändras

Egyptson uppmanar Baksi att gå från kritik till institutionsbyggande. Jag skulle vända på frågan.

Vad skulle hända om politiska institutioner slutade behandla religiös tillhörighet som självklart representationsmandat? Om vi konsekvent frågade varje organisation vilka den faktiskt företräder? Och om människor med muslimsk tro eller föreställning i högre grad fick delta i debatten som individer – utan att först placeras i en religiös kategori?

Det skulle göra gränserna för förenings- och religionsfriheten tydligare. Den som vill bilda ett muslimskt samfund ska vara fri att göra det. Men den som inte vill tillhöra något samfund ska inte förlora sin politiska röst.

Samhällets uppgift är inte att utse de bästa religiösa företrädarna, utan att upprätthålla institutioner där människor kan kritisera auktoriteter och lämna gemenskaper utan tvång.

Egyptson har synliggjort viktiga organisationer och maktrelationer. Men kanske behöver vi inte en muslimsk Martin Luther.

Kanske behöver vi i stället göra upp med föreställningen att muslimer i Sverige utgör ett politiskt kollektiv som måste ha religiösa företrädare.

Det verkliga framsteget kommer inte när vi hittar någon som bättre företräder alla muslimer, utan när vi accepterar att ingen har rätt att företräda dem alla.

Khaled Salih
Statsvetare, författare och tidigare fakultetsopponent vid Sameh Egyptsons disputation