En vacker dag på väg till jobbet ser jag en man stilig man som gick i min parallellklass på gymnasiet. Till en början överväger jag om jag ska hälsa men bestämmer mig för att lämna honom ifred. Han får nog tillräckligt med uppmärksamhet från diverse media och skulle säkert ändå inte känna igen mig från gymnasietiden, tänker jag. Mannen jag såg på andra sidan gatan heter Pascal Engman och är är en av Sveriges mest populära deckarförfattare. Han är dagsaktuell med boken Kokain som är den fjärde i serien om polisinspektören Vanessa Frank.

Efter att ha läst en intervju i Nöjesguiden fick jag intrycket av att Engman är en ganska försynt individ som är något konservativt lagd: Han har aldrig stått på en sparkcykel, skapat en stiftelse med syftet att främja ungdomars läsande. Dessutom bär han enligt egen endast en tatuering som är ”L” på handleden som symbol för sin sambo Linnéa. Om hans debutroman skrev Camilla Läckberg:

Patrioterna är en av de bästa svenska kriminalromaner jag läst på senare år. Den håller hög internationell klass och är omöjlig att lägga ifrån sig.

Tillsammans med Läckberg och många andra författare är Engman del av det som i media har kallats för det svenska deckarundret. I en artikel i Sundsvalls Tidning jämförs den internationella framgången för svenska deckare med Ikeas och Volvos. Personligen fick jag uppleva den vid ett besök i Nederländerna. I en bokhandel i Antwerpen märkte jag till min stora förvåning ett tjugotal titlar av svenska deckarförfattare. Förutom Engman och Läckberg återfanns Jens Lapidus, David Lagercrantz, Cilla och Rolf Börjlind, Stieg Larsson, Mattias Edvardsson, Lars Kepler, Henning Mankell, Sofie Sarenbrant med flera.

Kerstin Bergman, docent i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, tillika medlem av Svenska Deckarakademien, sade i Sveriges Radio (9/8–2018):

Det som skiljer svenska deckare från andra är många och rika miljöskildringar och starka kvinnliga karaktärer. Detta uppfattas som progressivt på den internationella marknaden.

Allt sedan regissören Arne Mattssons Hon dansade en sommar (1951) har Sverige förknippats med tidig kvinnlig frigörelse och framåtanda. Tillsammans med Island har Sverige världens mest generösa pappaledighet och det känns progressivt att kvinnorna är böckernas drivande karaktärer. Männen sitter ofta hemma med barnen när kvinnorna löser brott.

Det finns flera andra orsaker till deckargenrens framgångar som att begreppet ”skjutning”, tidigare skottlossning, har blivit mer etablerat de senaste åren, detta givetvis till följd av den ökade brottsligheten i landet. Likaså kan det handla om ett skiftande fokus som lite skämtsamt kan kallas ”från tonart till tecken”: Sverige var länge ledande inom musikindustrin på 90-talet, detta är fortfarande fallet, däremot blev musikbranschen allt mindre lukrativ i samband med att man kunde ladda ner musik. En ny inkomstkälla behövdes och deckarna blev svaret. Denna genre som tidigare rört sig om fåtalet, Sjöwall Wahlöö, Jan Guillou och Henning Mankell, tog sig nu helt andra dimensioner.

Summa summarum, brott kanske lönar sig trots allt?

Richard Tarschis är civilekonom