Utbildningsminister Simona Mohamsson (L) hävdar i sin text i Doku att det går att särskilja en ”blågul islam” från islamism – en slags svensk variant där islam reduceras till en religion som endast skulle te sig som en kulturell tradition och en privatsak. Men hennes resonemang vilar på felaktiga premisser.

Islam är inte en religion likt alla andra, utan den är en odelbar enhet av politik, lag, kultur och tro. Den islamiska traditionen saknar dessutom en rejäl förståelse för den västerländska idéhistoriska utvecklingen och dess grundläggande principer om sekularism och religionsfrihet.

Till skillnad från kristendomen eller judendomen kan islam inte brytas ner till enbart andlighet. Sharia omfattar hela livet: politik, juridik, familj, ekonomi och kultur. Att säga att islam kan fungera som ”en kulturell företeelse” är att bortse från islams egenart. De som inte praktiserar fullt ut är ändå präglade av normer och värderingar som hämtas ur samma källor.

Att fira eid, fasta för farmors skull eller avstå fläsk men dricka öl med vänner låter sekulärt. Men det förändrar inte att islam som idé inte tillåter selektivitet. Det finns ingen teologisk grund för en ”svensk” islam frikopplad från islams universella anspråk. Den blågula islamen är därför en illusion – en västerländsk önskedröm om att islam kan bli ofarlig genom att kläs i svensk kulturdräkt.

Mohamsson pekar ut islamismen som problemet och menar att den hotar de sekulära muslimerna. Men islamism är inte en avvikelse – det är islams logiska konsekvens när dess politiska och rättsliga dimension tas på allvar. Att särskilja ”islam” från ”islamism” är därför en konstruktion som inte håller. Islamismen är islams politiska kärna, inte ett misstag i utkanten.

Påståendet att det inte finns någon motsättning mellan att vara muslim och svensk bygger på en västerländsk syn på religion som privat och individuell. Och detta kräver också en sådan tro som accepterar individuella friheter. Men islam är kollektiv och samhällsformande. Förr eller senare uppstår konflikten: ska sharia stå över eller under svensk lag? Den motsättningen är inbyggd och går inte att förhandla bort genom festligheter eller kulturinslag.

Den verkliga utmaningen är inte att skapa en svensk version av islam. Utmaningen är att erkänna islams totalitära anspråk – och att förstå varför det inte går att förena med svensk demokrati och frihet.

Ett ytterligare problem i detta sammanhang är att Sverige, genom skev och massiv migration, har attraherat bottenskiktet av de som tror på islam – både kulturellt och politiskt. I det blågula muslimska Sverige Mohamsson målar upp har aldrig tidigare upplevt en sådan antisemitism sedan nazismens fall som den vi ser idag.

Denna nygamla antisemitism står muslimer för, även kulturella muslimer. Hur många moskéer ska byggas för dessa eid-firande ”kulturella muslimer”, där kvinnor och män har separata ingångar, där kvinnorna alltid placeras längst bak och där blicken ständigt riktas mot Mecka? Och hur detta är förenligt med en västerländsk sekulär demokratisk kultur besvarar inte Mohamsson.

Den som vill leva ett sekulärt liv måste först lämna islam och därefter, om så önskas, ansluta sig till någon annan religiös eller icke-religiös kategori. Inom islam finns ingen verklig möjlighet till sekularism. Hur många muslimer begriper detta? Islam genomsyrar både det politiska och det kulturella livet, vilket gör separationen mellan religion och samhälle omöjlig. Därför blir varje påstående om en ”sekulär islam” inget annat än ett retoriskt bedrägeri.

Nima Rostami,
advokat och konservativ debattör