Ryssland försöker göra Kiev obeboeligt medan Zelenskyj och borgmästaren bråkar

Under hela januari har Kiev utsatts för hårda robot- och drönarattackerna från Ryssland. Ukrainas huvudstad – landets centrala politiska, ekonomiska och symboliska centrum – har hamnat i ett kollapstillstånd. Mot bakgrund av stark kyla (ner mot minus 20 grader) står miljontals människor ständigt utan vatten, värme och el. Invånarna i Kiev fryser i sina egna lägenheter, rör spricker, pannrum havererar och reparationsgrupper arbetar dygnet runt – men det räcker ändå inte.

Det finns lokala myndigheter i Kiev som fungerar, men som objektivt sett inte gör tillräckligt för att minimera konsekvenserna av energi- och kommunalkrisen. Det är mot denna bakgrund som president Volodymyr Zelenskyj nyligen har riktat direkta och hårda förebråelser mot huvudstadens borgmästare Vitalij Klitjko. Statschefen förklarar offentligt att Kievs myndigheter varken förberedde sig för vintern eller för de omfattande ryska attackerna mot kritisk infrastruktur. Klitjko å sin sida svarar lika offentligt. Han lägger en betydande del av ansvaret på centralmakten, anklagar presidenten för populism, medieattacker och avsaknad av produktiv dialog.

I grund och botten, istället för gemensam krishantering, får Kiev och hela landet bevittna en öppen politisk konflikt mellan två nyckelfigurer i den ukrainska makten. Men varför hamnar centralmakten i Ukraina i så skarp konflikt med den lokala? Varför har just Kiev blivit arenan för denna konfrontation? Och vad ligger egentligen bakom den offentliga grälen mellan Zelenskyj och Klitjko? Låt oss besvara dessa frågor.

Miljoner utan värme – presidenten pekar ut borgmästaren

Den nuvarande vågen av konflikt mellan presidenten och Kievs borgmästare har en helt konkret orsak: kommunal- och energikrisen i huvudstaden efter de ryska attackerna. Efter den massiva attacken den 9 januari stod halva Kiev utan värme: cirka 6 000 byggnader och ett par miljoner människor. I vissa stadsdelar saknas värme fortfarande.

Morgonen den 20 januari upprepades situationen: ännu en rysk attack ledde återigen till haverier på energi- och värmeanläggningar. Samtidigt har vissa delar av huvudstadens bostadsbestånd faktiskt varit utan värme under hela denna period, vilket i den starka kylan blev en kritisk faktor för social oro. Andra hade precis fått tillbaka fjärrvärmen när den nu på nytt slogs ut.

Det är mot denna bakgrund som Zelenskyj offentligt och personligen anklagade Kievs myndigheter för inkompetens. Presidenten pekade ut Vitalij Klitjko direkt som ansvarig för otillräcklig förberedelse av staden inför vintern och fiendens attacker. Retoriken var hård: centralmakten och energibolagen gör allt möjligt, men på stadsnivån har systemfel begåtts.

Vitalij Klitjkos svar lät inte vänta på sig. Kievs borgmästare förklarade att presidenten ägnar sig åt PR och politisk populism genom att skjuta över ansvaret på de lokala myndigheterna. Enligt Klitjko är det just centralmakten som regelbundet skapar hinder för stadens arbete, lägger sig i förvaltningen och förlamar beslutsfattandet. Dessutom anklagade borgmästaren offentligt presidenten för avsaknad av direktdialog: enligt hans påstående har Zelenskyj under alla fyra åren av fullskaligt krig aldrig träffat honom eller fört ett fullvärdigt arbetssamtal.

Detta moment är särskilt talande. I ett läge med krig, konstant beskjutning och humanitära risker löser presidenten och huvudstadens borgmästare sina problem via media och sociala medier. För en betydande del av det ukrainska samhället ser detta, milt uttryckt, konstigt ut. Istället för synergi och gemensamt ansvar ser man en demonstrativ konflikt mellan central- och lokalmakt – i det mest olämpliga, farliga och kritiska ögonblicket.

Från boxare och komiker till politiska fiender

Den nuvarande offentliga grälen är inte ett spontant känsloutbrott, utan en logisk fortsättning på en gammal och djup konflikt mellan Zelenskyj och Klitjko. Deras motsättning började långt före det fullskaliga kriget.

Redan 2019-2020 var relationerna mellan presidentkansliet och Kievs borgmästare öppet spända. Då såg Zelenskyjs team Klitjko inte bara som en stadsöverhuvud, utan som en potentiell politisk konkurrent – självständig, offentlig, med hög igenkänning och internationella kontakter. Försök att begränsa borgmästarens befogenheter, idéer om att dela upp tjänsterna som borgmästare och chef för stadsförvaltningen, regelbundna kontroller och utredningar från säkerhetstjänsterna – allt detta var en del av ett långsiktigt tryck på huvudstadsmakten.

Men konflikten ”Zelenskyj-Klitjko” är bara en del av en mycket bredare tendens. Det handlar om en allmän konflikt längs linjen ”centrum-regioner”. Trots att decentraliseringsreformen formellt finns kvar, har den de facto avvecklats under den nuvarande presidentvertikal. Centralmakten lägger sig alltmer i de lokala myndigheternas angelägenheter genom att använda säkerhetspolitiska, administrativa och personalpolitiska verktyg.

Under de senaste åren har ett antal inflytelserika borgmästare i Ukraina antingen förlorat sina positioner eller hamnat under allvarlig press efter konflikter med Kiev. Odessa, Poltava, Tjernihiv och andra städer har blivit exempel på hur oenighet med Bankovaja leder till politiska och juridiska problem på lokal nivå. I denna rad är Vitalij Klitjko det mest ”feta” och symboliska målet.

För det första är Klitjko borgmästare i huvudstaden. Detta gör honom automatiskt till en person av nationell skala. Kiev är inte bara en stad, utan landets politiska centrum, vars kontroll ger enorma resurser och inflytande.

För det andra förblir Klitjko en självständig politisk aktör. Trots sjunkande opinionssiffror och välförtjänt kritik har han igenkänning och starka kopplingar både inom landet och utomlands. Under en kris gör detta honom potentiellt farlig.

För det tredje pågår det sedan många år ett så kallat ”administrativt krig” kring borgmästarens omgivning. Husrannsakningar hos närstående, utredningar i stadsfullmäktige, brottmål mot enskilda tjänstemän – allt detta skapar en atmosfär av konstant tryck. Själv talar borgmästaren ständigt om att han systematiskt ”hindras från att arbeta”.

Det vill säga att den nuvarande konflikten inte är en tvist om rör och pannrum, det är bara en anledning. Det handlar om en allmän konfrontation mellan centralmakten och regionala eliter. Och att döma av vad som händer skulle Bankovaja vilja göra sig av med Klitjko som politisk aktör.

När politik går före frysande medborgare

Denna konflikts historia är särskilt kontrasterande mot bakgrund av deltagarnas biografier. För förr var allt annorlunda.

Vitalij Klitjko var en legendarisk boxare, känd i hela världen, en symbol för den ukrainska idrottens styrka och kraft. Volodymyr Zelenskyj var fram till 2019 en mycket populär skådespelare och komiker, landets mest framgångsrika showman och en person som kunde ena publiken och arbeta med samhällets känslor.

Idag är den ena borgmästare i huvudstaden, den andre president i ett land i krig. Och i ett ögonblick då Kiev livsnödvändigt behöver maximalt samarbete på alla myndighetsnivåer, går de in i en offentlig strid. Detta ser inte bara konstigt ut, utan öppet dåligt, dumt och farligt.

Ukrainarna har idag allvarliga klagomål både mot presidenten och mot Klitjkos förvaltning av Kiev. Samhället ser både centralmaktens misstag och de objektiva bristerna i stadsförvaltningen. Men istället för gemensamt sökande efter lösningar erbjuds medborgarna att lyssna på ömsesidiga anklagelser, politiska anspråk och demonstration av förolämpningar.

Vad man än säger, just nu är objektivt sett inte tiden för kamp om inflytande, opinionssiffror och kontroll över huvudstaden. Kiev befinner sig i ett kritiskt tillstånd – både energimässigt och socialt-psykologiskt. Människor bryr sig absolut inte om vem som vinner partiet i den politiska ”slagsmålet”. De bryr sig om att det finns värme, vatten och ljus i hemmen.

Men dagens verklighet är tyvärr sådan att politiska intressen visar sig vara starkare än intressena hos de Kievbor som fryser i sina egna hem. Konflikten mellan Zelenskyj och Klitjko är inte bara personlig antipati, utan ett symptom på djup förvaltnings- och institutionell degenerering av det ukrainska maktssystemet. Och så länge detta problem inte är löst kommer huvudstaden att fortsätta vara gisslan i ett krig inte bara externt, med angriparen, utan också internt – för kontroll, inflytande och Kievs framtid.