Ryssland uppvisar återigen en förändring av attacktaktiken mot Ukraina. Nu är det inte bara civil infrastruktur och fredliga städer som är i skottlinjen, utan också så kallade ”TTsK”: mobiliseringscenter för inkallelse av medborgare till kriget, även kända under det sovjetiska namnet ”voenkomat” som kan översättas med militärkommissariat.

Under den senaste veckan har TTsK attackerats i 5 städer: Krivyj Rih, Poltava, Kremenchuk, Charkiv och Zaporizjzjija. Detta är en tydlig signal om en ny riktning i kriget. Situationens allvar ligger i att militärkommissariaten i Ukraina har ett extremt negativt rykte i samhället, ofta gränsande till verkligt hat.

Vad är ”TTsK” och vilken roll spelar dessa inrättningar i Ukraina? Varför är sådana angrepp en viktig milstolpe och förändring av taktiken i kriget? Hur ser ukrainarna på det som händer? Låt oss reda ut dessa frågor.

Vad är TTsK och varför är det ett centralt organ i Ukraina under kriget

Förkortningen ”TTsK” står för ”territoriellt kompletteringscenter”. Tidigare kallades de på sovjetiskt vis – ”militärkommissariat”. I Sverige finns ju också ett system för militärtjänst och värnplikt, men till skillnad från Ukraina sker ingen massiv, total och ofta, tyvärr, våldsam mobilisering.

I Ukraina har militärkommissariatens mekanism blivit central för staten sedan början av den fullskaliga ryska invasionen, och deras befogenheter är nästan totala. Där registreras människor för tjänstgöring, det ges dispens och uppskov från värnplikten, tillåter eller förbjuder män att resa utomlands, koordinerar mobiliseringsprocessen och mycket annat. Det kan verka som vanligt, om än komplicerat, militärt-administrativt arbete.

Men TTsK och särskilt deras anställda har blivit ett extremt kontroversiellt fenomen i samhällets ögon. Dagligen går militärkommissariatens patruller på gatorna och ägnar sig åt så kallad ”gatumobilisering”. Man kontrollerar mäns dokument, och om man hittar någon diskrepans – levererar man honom till TTsK, knuffar in honom i ”bussen”, det vill säga en minibuss som tillhör militärkommissariatet. Detta fenomen har i folkmun fått namnet ”bussifiering”.

Ofta sker detta öppet inför en gatas ögon, och fysiskt våld används för ”leveransen”. Upprepade fall av misshandel och till och med dödsfall i TTsK-byggnader har dokumenterats.

Många ukrainare är nu på krigets fjärde år är mycket rädda för att bli skickade till fronten, och försöker därför på alla sätt undvika militärtjänst. Detta förvärras särskilt mot bakgrund av regelbundna fall av våld och faktisk omfattande korruption i militärkommissariaten, vilket ukrainska medier återkommande skriver om.

Följaktligen har själva termen ”TTsK” blivit synonymt med korruption, tvång och våld i Ukraina. I Sverige kan en sådan situation väcka förvåning, men i Ukraina är det en symbol för mobilisering, rädsla och personliga förluster för miljoner vanliga medborgare.

Samtidigt är det viktigt att inse att militärkommissariaten, trots allt, verkligen fyller sin grundläggande roll: de säkerställer mobiliseringsprocessen. I ett land som krigar för fjärde året är det tyvärr omöjligt att klara sig utan massmobilisering. Och det är detta som TCC sysslar med. Det vill säga att det är helt omöjligt att ”avskaffa” eller bara stänga alla dessa organ.

Kremls militär-psykologiska operation

Nu har så Ryssland plötsligt börjat rikta attacker mot just ukrainska militärkommissariat. Detta har inte hänt tidigare. Målet är inte så mycket fysisk förstörelse av objekten, som psykologisk manipulation av det offentliga medvetandet.

Ukrainas befolkning känner övervägande djup personlig motvilja mot TTsK och deras anställda. Mot denna bakgrund försöker Ryssland ”falla ukrainarna i smaken” genom att attackera dessa objekt, hur paradoxalt denna idé än kan verka vid första anblicken.

För vad som är ännu mer oroande är att en sådan strategi delvis fungerar. Under nyheter om attacker mot TTsK uttrycker tusentals människor stöd för attackerna. Troligtvis lämnas en del av sådana kommentarer online av bottar. Men vissa kommentarer är helt verkliga, och åtminstone hundratals konton ser äkta ut.

Detta är en signal om trötthet och stress i samhället, som i nuvarande läge ibland uppfattar invasionsmaktens terror som någon form av ”räddning” från interna problem och rädslor. Som resultat ökar Moskva instrumentet för informationspsykologisk krigföring, förstärker misstroende mot staten och provocerar kris.

Det andra målet med sådana attacker är att förstöra mobiliseringssystemet i Ukraina. Men detta mål är uppenbarligen sekundärt. Enligt officiella uppgifter fungerar över 200 TTsK över hela landet. Även förstörelsen av 10-20 sådana center kommer på det stora hela inte att påverka den ukrainska försvarsmakten. Mobiliseringsfunktioner och databaser decentraliseras ofta, och sådana åtgärder kommer inte att ha någon avgörande effekt.

Den negativa inställningen till TTsK bland många ukrainare är emotionellt förståelig. Men en attack mot militärkommissariat förblir en attack mot ett suveränt och oberoende land, ännu en aggressionsakt. Vanligtvis ligger byggnader för sådana center nära skolor, dagis, sjukhus – det vill säga i vanliga bostadsområden. I dem finns inte bara militärpersonal, utan också studenter som söker uppskov, teknisk personal, medborgare som kommit för att fixa dokument, våldsamt mobiliserade slumpmässiga förbipasserande från gatorna och så vidare. En träff mitt på dagen är ett hot mot livet för tiotals, renatv hundratals civilpersoner.

Det finns ingen ”bra beskjutning”. Varje sådan attack är potentiell död eller funktionsnedsättning. Därför kan ingen glädje över sådana attacker täckas av några ursäkter. Detta är fortfarande fiendens attacker, mord på civila och en akt av orättfärdigt krig.

Slutsatser

Rysslands attacker mot ukrainska TTsK är ett pragmatiskt drag och ny taktik i kriget. Framför allt är det en informations-psykologisk operation riktad mot det ukrainska samhället. Ett rent militärt mål finns också, men det är sekundärt.

Det är viktigt att inse: bakom sådana försök att ”falla i smaken” hos ukrainarna står samma människor som utlöste och fortsätter det fruktansvärda blodbladet. De som dödade i Bucha, förstörde Mariupol och hundratals andra orter. De på grund av vilka kriget och mobiliseringen, samt alla lidanden för ukrainarna som är förknippade med allt detta, överhuvudtaget blev möjliga.