I en debattartikel i SvD slog Socialdemokraternas kommunalråd Aida Hadžialić sig för
bröstet: Socialdemokraterna hade minsann inte kört hela Stockholmsregionen i diket
under sina snart fyra år vid makten. Tvärtom hade man vårdköer kortare än de flesta regioner, och det var ju inte som att högern gjort det bättre mandatperioden före. Jag
förstår att Aida är politiker och att det är valrörelse, men någon måtta får det väl ändå vara på vilseledandet?
Till att börja med: Stockholm borde, med alla rimliga mått mätt, vara landets överlägset bästa region för både sjukvård, kollektivtrafik och egentligen det mesta.
Stockholm har Sveriges överlägset högsta medelinkomster. Att stockholmare tjänar mer, gör också att Stockholmsregionen får in summor i regionalskatt som fattiga regioner i Norrland bara kan drömma om (ja, det gäller även justerat för befolkningsstorlek).
Stockholm är dessutom Sveriges befolkningstätaste region; den förhållandevis blygsamma ytan gör det enklare att tillhandahålla sjukvård och kollektiva förbindelser inom rimligt avstånd till alla invånare (det är inte lika enkelt i Lappland!)
Trots dessa gynnsamma förutsättningar, så är Stockholm den enda region där det nu är fler som fått vänta längre än vårdgarantins 90 dagar på att få vård, jämfört med hur
många det var för fyra år sedan. Därmed har regionen också gått miste om statliga bonusar för minskade vårdköer. Totalt har vårdköerna ökat med 13 procent under mandatperioden.
Självklart finns det områden där Stockholm fortfarande i absoluta tal är starka, som tillgången till specialistvård. När jag ser siffrorna över Stockholms län så förs dock ändå mina tankar till ishockeyns HV71: Ständigt störst spelarbudget, men tvingas år efter år slåss i botten. Givet de resurser man har, så borde fansen – eller invånarna i Stockholms fall – kunna förvänta sig bättre.
De områden där Stockholm ändå fortfarande utmärker sig positivt, är också områden där den privata sjukvården ger det offentliga stor draghjälp, som exempelvis specialistvården. Därför är det märkligt att Aida Hadžialić och hennes partikamrater gjort sådana ansträngningar för att strypa de privata utövarna.
Förra sommaren ledde det till att Stockholm city vid minst ett tillfälle endast hade en (1) ambulans för alla hundratusentals boende där. Vi får hoppas att årets sommar inte ger oss en repris, ifall nu någon skulle få en hjärtattack på Stureplan samtidigt som grabbarna gräver guld i USA.
Denna utveckling har skett med Centerpartiets – som i Stockholm stöder Socialdemokraternas styre – goda minne. Något att ha i åtanke för den som tänker sig Centerpartiet som en effektiv bromskloss mot socialiseringsmani.
Dagens centerparti är en blek skugga av sitt forna jag, och hade antagligen inte ens kunnat stoppa löntagarfonder (men nu ska jag inte ge Aida Hadžialić några nya idéer).
Samtidigt har kollektivtrafiken fortsatt att öka i pris (fram till regeringens ”halva priset”-rabatt som gäller resten av året) – en märklig prioritering för ett styre som är öppet bilfientligt och prioriterar ”miljöfrågor”.
Kollektivtrafiken, som i Stockholms stad är av världsklass, är fortsatt miserabel i länets mer lantliga utkanter – också detta med Centerpartiets goda minne (ifall nu någon fortfarande trodde att de brydde sig om landsbygden).
Och slutligen har såklart skatten höjts. Bara fyra regioner har höjt regionalskatten (som redan var högst i landet) mer än Stockholm, och alla utom en (Örebro) är landsbygdsregioner.
Med Stockholms förutsättningar, och givet nya intäkter i både höjd skatt och höjda biljettpriser, borde stockholmarna kunna förvänta sig bättre. Aida Hadžialić är tydlig med att hon är nöjd med vad hon och hennes samarbetspartier åstadkommit.
Den 13 september får vi se om stockholmarna är det.
