
Varför attackerar brittiska demonstranter en moské efter att en britt med rwandisk och kristen bakgrund mördat barn i en knivattack? Bulletin går igenom bakgrunden till de plötsliga brittiska protesterna mot en invandring som pågått sedan 50-talet.
Den 29 juli arrangeras en dans-workshop med Taylor Swift-tema på Hart Space, en dansstudio i brittiska Southport. Kursen riktat sig till barn i åldrarna 6 till 11 och är fullbokad med 25 barn närvarande.
Strax efter lunch kommer en ung man in i lokalen. Han är beväpnad med kniv och går till attack. Trots de närvarande vuxnas försök att skydda barnen lyckas mannen döda tre flickor och skada ytterligare tio personer, åtta barn och två vuxna.
Polisen griper 17-åriga Axel Muganwa Rudakubana som misstänkt på plats. Han är född i Wales, med föräldrar från Rwanda. På sociala medier sprids emellertid uppgifter om att den gripne är muslim och nyanländ migrant.
När Storbritanniens nyvalde premiärminister Keir Starmer lägger blommor i Southport följande dag möts han av fientliga rop, och på kvällen samlas en folkmassa utanför Southports moské där de snart drabbar samman med polisen.
Under de följande dagarna sprider sig demonstrationer och upplopp till flera städer i Storbritannien. Det är de mest omfattande oroligheter som drabbat Storbritannien sedan 2011 års upplopp.
Men den här gången är det inte främst unga män med migrantbakgrund som står för upploppen, utan britter som protesterar mot invandringen till landet en invandring som pågått sedan 50-talet.
Migration från samväldet
Efter andra världskriget beslutades med 1948 års Brittish Nationality Act att det brittiska samväldets sammanlagt 800 miljoner invånare fick rätt att bo och arbeta i Storbritannien utan att behöva visum. Syftet var att täcka upp för bristen på arbetare som uppstått efter kriget, men också att hålla ihop det sönderfallande brittiska imperiet.
För imperiet gick det fortsatt utför, men migrationen till Storbritannien ökade snabbt under 50-talets gång, från omkring 3 000 årliga migranter 1953 till 136 400 1961.
På 60-talet började den höga invandringen möta folkligt motstånd, och år 1962 skärptes migrationslagarna så att migranter från det brittiska samväldet måste ha en anställning, särskilda yrkesfärdigheter eller möta behov på arbetsmarknaden för att få bosätta sig i Storbritannien.
Den höga invandringen fortsatte emellertid under 60-talet, och 1968 kom en ytterligare skärpning så att även en ”betydande koppling” till Storbritannien genom släktskap med en brittisk medborgare krävdes för att få bosätta sig i landet.
”Floden Tibern skummande med mycket blod”
Samma år höll den koservativa parlamentsledamoten Enoch Powell sitt berömda Rivers of blood-tal på West Midlands Area Conservative Political Centre, där han varnade för framtida konsekvenser av den stora invandringen.
Talet kritiserade Labourregeringens föreslagna Race Relations Bill, som skulle göra det olagligt att vägra anställa eller hyra ut på raslig eller etnisk grund, och Powell redogjorde för ett samtal med en orolig väljare, som ska ha sagt att ”om 15 till 20 år kommer den svarta mannen ha piskan över den vita” i Storbritannien.
Citatet om ”floder av blod” som gett namn till hela talet är inte exakt återgivet. Powell, som var en lärd man, citerade i talet den romerska nationaleposet Aeneiden, skriven på 20-talet f.kr av poeten Vergilius, där Sibyllan i Cumae varnade om framtida krig och ”Floden Tibern skummande med mycket blod”.
En förhandskopia av talet hade skickats till medier som gav delar av det stor spridning under dagarna som följde. När Powell dagen efter talet gick på söndagsmässa i sin lokala kyrka möttes han av en hord journalister, och medverkade i BBC och ITV samma dag.
”Ett ondskefullt tal”
Det mediala och politiska etablissemanget rasade mot talet. Ted Leadbitter, parlamentsledamot för regerande Labourpartiet, och Liberala partiets ledare Jeremy Thorpe ansåg att talet bröt mot lagen.
Men även flera konservativa politiker rasade mot Powell, som fick sparken från sin post som de konservativas skugg-försvarsminister – en post som motsvarar säkerhetspolitisk talesperson för ett svenskt oppositionsparti.
The Times kallade det för ”ett ondskefullt tal”, som man menade var ”den första gången som en seriös brittisk politiker har appellerat till rashat på ett så direkt sätt i vår efterkrigshistoria”.
The Times rapporterade även om ett rasistiskt angrepp på migranter i Wolverhampton tio dagar efter Powells tal, då en dopfest med västindiska migranter ska ha angripits med kniv av en antal vita ungdomar som ska ha ropat ”Powell” och ”varför åker ni inte hem till ert eget land?”
Stort stöd för Powell bland britter – och invandrare
En opinionsmätning utförd av BBC i december 1968 visade att omkring 8 procent av de tillfrågade migranterna ansåg sig ha utsatts för sämre behandling från den vita befolkningen efter Powells tal.
Hela 47 procent av migranterna stödde emellertid större kontroll över migrationen, och 38 procent uppgav att de ville återvända till sitt hemland om de fick ekonomiskt stöd för flytten.
Bland majoritetsbefolkningen var stödet för Powell ännu större. En Gallupundersökning i slutet av april visade att 74 procent höll med Powell medan 15 procent inte höll med honom.
I protest mot Powells avsked gick ett tusental hamnarbetare i London dessutom ut i strejk, varefter de marscherade till parlamentet under rop till stöd för Powell och mot invandring. Trots Powells avrådan spred sig strejkerna följande dagar, så att omkring 4 500 hamnarbetare strejkade i slutet av april.

I en intervju med Birmingham Post den 4 maj försvarade Powell talet och tillbakavisade anklagelser om rasism.
– Jag uppfattar att ”rasist” betyder en person som tror på den medfödda underlägsenheten hos en mänsklig ras gentemot en annan, och som agerar och talar utifrån den övertygelse, sade Powell och fortsatte:
– Så mitt svar på frågan om jag är rasist är ”nej” – såvida man inte menar en rasist åt andra hållet. Jag betraktar många av människorna i Inden som oss européer överlägsna på många sätt, exempelvis intellektuellt och på andra sätt.
Fortsatt invandring och raskravaller
Trots de skärpta migrationslagarna fortsatte invandringen till Storbritannien under 70-talet, med omkring 72 000 migranter från samväldet per år i snitt.
Samtidigt växte stödet för högerradikala och invandringsfientliga National Front, som bildades 1967 och i mitten av 70-talet var Storbritanniens fjärde största politiska parti mätt i väljarstöd. När partiet mot slutet av årtiondet blev allt mer högerextremt sjönk emellertid väljarstödet.
I början av 80-talet utbröt flera upplopp bland migranter i brittiska städer och bostadsområden. Det mest kända var kravallerna i Brixton, London, 10 - 12 april 1081, då 299 poliser och 65 andra personer skadades i sammandrabbningar mellan polisen och lokala ungdomar med karibisk bakgrund.
Upplopp utbröt under den följande sommaren även i Handsworth, Birmingham, Chapeltown, Leeds och Toxteth, Liverpool, medan Brixton drabbades av nya upplopp år 1985 och 1995.
Efter att ha legat på en relativt jämn nivå under 80-talet började migrationen öka rejält under 90-talet, för att skjuta i höjden efter sekelskiftet. Förutom migrationen från samväldet tillkom en betydligt högre migration från EU och övriga världen som en konsekvens av Storbritanniens EU-inträde.
Den 6 till 11 augusti 2011 utspelade sig de värsta raskravallerna i Storbritanniens efterkrigshistoria. Kravallerna började i Tottenham Hale, London, efter att Mark Duggan, en misstänkt gängmedlem, skjutis ihjäl av polis under ett ingripande.
Kravallerna spreds snart till andra stadsdelar i London och senare till städer som Birmingham, Bristol, Coventry, Derby, Leicester, Liverpool, Manchester och Nottingham. Sammanlagt attackerades 2 815 byggnader medan fem personer dödades och 205 skadades under kravallerna. Över 3 000 personer greps.
Den stora groomingskandalen
I januari samma år som upploppen publicerade The Times de första artiklarna om en groomingskandal i den nordengelska staden Rotherham, där ett nätverk av män med pakistansk bakgrund tvingat flickor, oftast med brittisk bakgrund, till prostitution och sexslaveri.
Offren kom vanligtvis från socialt utsatta familjer, och utsattes för våldtäkter, tortyr och hotelser mot dem och deras familjemedlemmar för att tvinga dem till prostitution och andra former av sexslaveri.
Journalisten Andrew Norfolk hade visserligen skrivit den första artikeln om groominggäng i området redan 2003, men först med publiceringarna 2011 började skandalen rullas upp.
Under åren som följde visade det sig att groomingen av flickor så unga som elva år hade pågått sedan tidigt 90-tal, med polisens och de sociala myndigheternas vetskap. Ingen åtalades för något av brotten, och försök från de sociala myndigheterna att arbeta med frågan försvårades av en tystnadskultur kring förövarnas etnicitet.
Mordet på Laura Wilson
Minst ett offer mördades i samband med det sexuella utnyttjandet: den förståndshandikappade Laura Wilson, som groomats sedan hon var 11 och mördades som 17-åring i oktober 2010 med 40 knivhugg. Hennes 17-åriga pojkvän Ashtiaq Asghar dömdes till 17 år och sex månaders fängelse för mordet, vars motiv var att Wilson bekänt att hon fött ett barn vars far var en annan man, en gift 21-åring.
Wilson hade länge varit på de lokala myndigheternas radar, och efter mordet beordrades de lokala myndigheterna att publicera sin utredning om fallet. Den publicerades kraftigt censurerad, och när journalisten Andrew Norfolk fick tag på en ocensurerad version som visade att myndigheterna försökt mörka förövarnas etnicitet och sin egen inblandning i fallet genom misslyckade insatser.
Rotherham council begärde då att Högsta domstolen skulle förbjuda en publicering av fallet, en begäran som drogs tillbaka efter hård kritik från Michael Gove, utbildningsminister i den konservativa regeringen.
Trots motstånd från olika myndigheter, inklusive domstolar och polis, avslöjades allt fler detaljer under de följande åren, till allmän vrede mot både grooming-gängen och de myndighetspersoner som försökt tysta ned skandalen.
En rapport år 2014 visade att 1.400 flickor utsatts för groomingen i Rotherham-området. Lokalstyret ordförande Roger Stone och flera höga tjänstemän avgick när rapporten publicerades, och följande år togs styret över av en regeringstillsatt kommission.
Över 60 personer har dömts för groomingrelaterade brott i Rotherham, och flera andra grooming-nätverk har upptäckts och dömts i städer som Derby, Huddersfield, Newcastle, Manchester och Rochdale.
Islamistisk terrorism
Missnöjet med invanringen blev inte mindre av att den tidigare irländsk-nationalistiska terrorismen från IRA och andra grupper under 2000-talets gång kom att ersättas med islamistisk terror, med början i 2005 års självmordsattacker i London, då fyra självmordsbombare dödade sig själva och sammanlagt 52 civila offer i tre attacker mot stadens tunnelbana och en mot en dubbeldäckarbuss.
Ambulanser efter terrrordådet i London 2005. Bild: Francis Tyers/CC BY-SA 3.0
Under 2000-talets fortsatta gång skedde flera islamistiska terrorattacker främst mot brittiska civila, ofta i form av ensamma gärningspersoner som angrep sina offer med knivar eller fordon.
Ett undantag var Manchester-bombningen 2017, då 22 personer dödades och över 1 000 skadades när islamisten Salman Abed sprängde en bomb som hans bror Hashem Abedi hjälpt honom att bygga vid en av ingångarna till Manchester Arena.
Då attacken skedde efter en konsert med popstjärnan Ariana Grande var en stor andel av offren barn och deras föräldrar, och under utredningen framgick att dådet motiverats av att muslimska barn dödats under det USA-ledda ingripandet mot terrorgruppen Islamiska Staten i Syrien.
Under utredningen framgick även att en väktare på arenan uppmärksammats på Salman Abed och hans väska, men inte vågat konfrontera Abed av rädsla för att anklagas för rasism.
Det konservativa sveket
Inför 2019 års brittiska parlamentsval lovade Boris Johnsons sittande regering att minska invandringen, som vid tidpunkten låg på 226 000 personer i netto-invandring, alltså invandring efter att utvandring räknats bort.
Johnsons konservativa parti vann sedan valet i en jordsskredsseger, med 48 vunna mandat och en egen majoritet på 365 mandat. Bakom valsegern låg framförallt konservativa framgångar i norra Englands så kallade rostbälte, tidigare industristäder som röstat Labour sedan allmän rösträtt infördes.
Det viktigaste vallöftet för Johnsons regering var dock inte minskad invandring, utan att genomföra Brexit, det brittiska utträde ur EU som blev resultatet av 2016 års omröstning.
Samtidigt var invandringsfrågan en central del av Brexit, då Brexit-förespråkare menade att det brittiska utträdet skulle ge Storbritannien tillbaka kontrollen över sin migrationspolitik när det gällde migration från både EU och resten av världen.
Men trots den konservativa valsegern och ett genomfört Brexit minskade inte migrationen till Storbritannien under mandatperioden. Under Covid-pandemin gick migrationen visserligen ned, men när restriktionerna avskaffades sköt migrationen i höjden, för att år 2022 nå sin högsta nivå någonsin.
År 2023 sjönk migrationen något, men var forfarande betydligt högre än före Johnsons valseger, med 1,2 miljoner invandrare till Storbritannien under året. Efter avdrag för 532 000 utvandrare hamnade netto-invandringen på 685 000 migranter, alltså mer än tre gånger så många som när Johnson vann valet.
Vid det laget hade Johnson tvingats avgå, för att efterträdas av Liz Truss som efter en kort tid efterträddes av Rishi Sunak.
Konservativt storfiasko – tappade till Farage
I årets parlamentsval förlorade de konservativa hela 251 mandat, vilket var det värsta resultatet i partiets 190 år långa historia. Tack vare det brittiska valsystemet, där vinnaren i en valkrets tar mandatet, vann Labour 211 mandat, trots att partiet bara ökade med 1,7 procentenheter.
Resten av de konservativas nära 20 tappade procentenheter gick till småpartierna, som tillsammans tog 42,6 procent av rösterna, den högsta andelen någonsin. Då småpartierna framförallt slog ut konservativa kandidater Labours förmån blev valet det mest oproportionerliga brittiska parlamentsvalet någonsin.
De konseravtiva tappade framförallt till Nigel Farages nystartade Reform UK. Med minskad invandring som en av sina viktigaste valfrågor fick partiet14,3 procent av rösterna, jämfört med de 2 procent Farages tidigare parti Brexit party fick ihop i förra parlamentsvalet.