BOSTON – Stormningen av USA:s Kapitolium den 6 januari, av Donald Trumps anhängare, kan bli ihågkommen som en vändpunkt i landets historia. Upproret, som eggades på av presidenten själv, har väckt grundläggande frågor om vilken sorts politiska institutioner vi lämnar efter oss till framtida generationer.

Två olika berättelser har kommit att beskriva detta lågvattenmärke för det redan ostyriga överlämnandet av presidentmakten. Den första tecknar upproret i Kapitolium som ett direkt misslyckande för USA:s institutioner. Lösningen blir då att slå ner på högerextremister och de sociala mediernas ekokamrar, liksom de egenskaper hos traditionella medier som förstärker dem.

Och visst. Dessa åtgärder borde ha vidtagits för länge sedan. Men en sådan berättelse fångar inte i vilken grad attacken mot Kapitolium var en direkt följd av Trumps presidentskap. Inte heller berörs de ekonomiska svårigheter och det sociala missnöje som ledde till Trumps framgångar. Förutom att lämna efter sig ett skrämmande polariserat land åsamkade Trumps enda mandatperiod också fundamental skada på USA:s institutioner och undergrävde de normer som krävs av en välfungerande demokrati.

Den andra dominerande berättelsen missar målet ännu mer. Den prisar de republikaner – exempelvis Gabriel Sterling, chefen för valadministrationen i Georgia – som stod upp mot Trumps lögner och försök att kullkasta valresultatet. Enligt denna version var det oundvikligt att Make America Great Again-kuppen skulle misslyckas, tack vare de amerikanska institutionernas robusta ramverk. Icke desto mindre har denna mytiska motståndskraft hos institutionerna lyst med sin frånvaro under merparten av de senaste fyra åren. Till och med när de själva attackerats anslöt sig en majoritet av kongressens republikaner med glädje – eller åtminstone frivilligt – till presidentens dagordning. Trots att den utgjorde ett direkt hot mot republiken.

Trump blandade vanemässigt samman staten med privata affärer

På samma sätt var det många som berömde domstolarna för att de bevarade sitt oberoende. Ändå var dessa bara delvis effektiva när de försökte sätta stopp för Trumps olagliga påbud. Omfattningen av vänskapskorruption och mutor har fortfarande inte utretts eller utvärderats.  Familjen Trump blandade vanemässigt samman staten med privata affärer. Republikanska partiet viftade undan Trumps försök att hålla tillbaka militärt stöd värt 400 miljoner dollar till Ukraina om landet inte inledde en utredning av Joe Biden och dennes son.

Likaså höll republikaner tyst när Trump sparkade sin EU-ambassadör Gordon D Sondland och överstelöjtnanten Alexander S. Vindman, efter deras vittnesmål vid riksrättsförhandlingarna. Inte heller yttrade de sig när säkerhetstjänstens generaldirektör, Michael K. Atkinson, avsattes. Den gången var USA:s institutioner inte ens nära att hindra en generaldirektör från att få sparken för att ha gjort sitt jobb. Mot slutet av Trumps mandatperiod närmade de sig snarare kollaps.

Ett antal amerikanska institutioner skulle sannolikt inte ha överlevt ytterligare fyra år med Trump. Polariseringen i kongressen hade redan innan Trump börjat slita på den politiska effektiviteten. Den verkställande grenen har gradvis ökat sin makt i förhållande till statsmaktens lagstiftande respektive juridiska gren.

Den amerikanska konstitutionens författare ville utan tvivel se en stark centralmakt. Eftersom de inte helt litade på sina jämlikars – medborgarnas – omdöme, formade de flera icke-demokratiska institutioner. Bland annat byggde man ett mycket ojämlikt fördelat röstningsförfarande (särskilt för senaten) och elektorskollegiet. Dessa har blivit särskilt problematiska i vår tid, då just civilsamhället och valurnan ytterst måste vara det reella försvaret mot politiker som Trump.

Hur övertygar man tiotals miljoner Trumpanhängare att de i åratal har manipulerats?

Det skulle sålunda vara ett stort misstag att söka tröst i det faktum att USA:s institutioner överlevde den storm Trump släppte lös den 6 januari. För att lämna efter oss bättre institutioner till kommande generationer måste vi erkänna deras svagheter och bygga upp dem på nytt. Det kommer inte att bli lätt. Inget samhälle har någonsin konstruerat ett idiotsäkert sätt att överbrygga växande politisk polarisering. Hur övertygar man tiotals miljoner Trumpanhängare att de i åratal har manipulerats och fyllts med lögner?

En startpunkt vore att ta sig an de ekonomiska svårigheter som många (men absolut inte alla) av Trumps anhängare genomlidit. Mycket mer kan göras för att höja inkomsten för arbetare utan högskoleutbildning. Förutom högre minimilöner behöver USA en ny strategi för tillväxt, som ökar utbudet av bra jobb för arbetare på olika kravnivåer. Också med dessa åtgärder skulle vi såklart i många sammanhang se fortsatt oro inför den skiftande sociala och kulturella dynamiken.

Utöver enskilda politiska åtgärder måste vi omvärdera institutionernas svagheter och styrkor. En del institutioner skulle vara svåra att reformera även om det fanns en bred samsyn om vad som borde göras. Andra är lättare att laga. Särskilt viktigt är att skapa bättre oberoende granskningsmekanismer. Nästa politiska figur i Trumps efterföljd bör inte kunna sparka myndighetschefer för att de gör sitt jobb. Inte heller bör en presidents familj kunna berika sig genom dennes ämbete.

Politiker och tjänstemän börjar fjäska för väljarna

Viktigt är också en högre grad av professionalitet inom tjänstemannasektorn. Det kan delvis uppnås genom att begränsa omfattningen av politiska tillsättningar och uppsägningar. I de organisationer som bygger på expertkompetens (exempelvis miljöskyddsmyndigheten eller NASA) är det helt enkelt inte rimligt att varje ny administration tillsätter sin egen uppsättning kamrater på varje nivå i hierarkin.

I ett mera grundläggande avseende har USA:s federala institutioner ett förtroendeproblem hos allmänheten, och det måste bemötas med hjälp av större transparens. Det är sant att för mycket öppenhet vid politiska överläggningar och beslutsfattande kan leda till att politiker och tjänstemän börjar fjäska för väljarna. Ändå måste den federala statsmaktens främsta uppgift i dag vara att återvinna allmänhetens förtroende efter decennier av växande främlingskap. Att rikta strålkastaren mot relationerna mellan företagslobbyister och politiker vore en bra början.

Sist, men absolut inte minst, måste en reform av elektorskollegiet upp på dagordningen. Även om ett tillägg till konstitutionen framstår som osannolikt i dagens politiska klimat, skulle exempelvis uppropet för att låta majoriteten väljare utse presidenten kunna bereda vägen för överenskommelser över partigränsen. Det skulle göra det svårare för nästa amerikanska populist att nå makten med hjälp av en missnöjd minoritet av väljare.

Daron Acemoğlu är professor i nationalekonomi vid MIT och författare (tillsammans med James A Robinson) till The Narrow Corridor: How Nations Struggle For Liberty (Penguin, 2019).

Översättning: Bulletin. Copyright: Project Syndicate.