I många länder i världen toppar de återkommande skandalerna kopplade till det som hände på Jeffrey Epsteins ö – med slavliknande behandling av minderåriga och organiserat sexuellt utnyttjande – nyhetsflödena och den allmänna uppmärksamheten.

I denna artikel kommer jag inte att fokusera på de specifika händelserna eller detaljerna, utan på hur dessa frågor hanteras i flera islamiska länder. Där har fenomenet skapat ett nästan generellt mönster som framställer västvärlden som moraliskt fördärvad.

Som om varje västerländsk medborgare på något sätt skulle kunna vara en Epstein. Detta förhållningssätt förstärks av den dominerande islamska tron på dogmatisk överlägsenhet, eller vad man kan kalla religiös narcissism: ett psykologiskt och socialt tillstånd där individen eller gruppen inbillar sig ha fullständig rätt och en exklusiv tro. Detta skapar känslor av överlägsenhet och stolthet gentemot andra, och leder till generella och exkluderande moraliska omdömen.

För de som ”svävar högt” i skyn, klädda i dygdens mantel och som talar till hela världen med tonen av en moralisk auktoritet, är det värt att påminna om att islamisk historia innehåller handlingar som är betydligt värre än vad som är känt från Epstein och hans krets. Åtminstone om man gör en objektiv och icke-selektiv jämförelse.

Här räcker det med fyra exempel, baserade på källor, men det finns hundratals fler.

För det första: Äktenskapet med Aisha

Profeten Muhammad gifte sig med Aisha när hon var ett barn, enligt de mest kända och verifierade berättelserna i hadith-litteraturen, specifikt i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim. Äktenskapet arrangerades när hon var sex eller sju år, och konsumerades när hon var nio, det vill säga han började ha sexuella relationer med henne vid den åldern.

För det andra: Khaybar och Safiyya

Muhammad attackerade den judiska staden Khaybar i enlighet med löftet om krigsbyte i sura al-Fath:

”Allah har lovat er rikligt krigsbyte som ni ska erhålla.” (Koranen 48:20)

Efter Khaybars fall, dödandet av männen och förslavandet av kvinnor och barn, uppmärksammade hans följeslagare honom på skönheten hos en nygift judisk kvinna vid namn Safiyya, som beskrevs som den vackraste bland fångarna. Han beordrade att hon skulle föras till honom. Hon befann sig i ägo av följeslagaren Dihya, och Muhammad gav honom sju andra slavar i utbyte och tog Safiyya för sig själv. (Sahih al-Bukhari, 5125).

Samma dag dödades Safiyyas far, Huyayy ibn Akhtab, hennes make Kinana ibn al-Rabi och hans bror. Detta skedde efter att de hade blivit fångade och bundna, inte på slagfältet. (Sunan al-Nasa’i).

Därefter fördes Safiyya till Muhammads tält, där han hade sexuellt umgänge med henne samma dag som hennes far och make dödades. Abu Ayyub al-Ansari stod vakt vid tältets dörr med sitt svärd, och när Muhammad frågade honom varför, svarade Abu Ayyub att han fruktade hämnd eftersom Muhammad hade dödat hennes familj och folk. Muhammad log och försäkrade att allt var säkert. (Al-Mustadrak ‘ala al-Sahihayn, del 4, sida 30).

För det tredje: Slavmarknader och ”mālik al-yamīn”

Slavmarknaderna var verksamma under Muhammads tid, som en del av det sociala och ekonomiska systemet. Islam avskaffade inte slaveriet omedelbart, utan legaliserade och reglerade det, med tydliga religiösa och juridiska ramar. Detta framgår explicit i verser som sanktionerar slaveri och äktenskap med slavar:

“De gifta kvinnorna… utom de som deras högra händer äger.” (al-Nisa 24)-

“Och de som bevarar sina könsorgan, utom för sina fruar eller vad deras högra händer äger, de är inte klandervärda.” (al-Mu’minun 5–6).

“Utom för sina fruar eller vad deras högra händer äger.” (al-Ma’arij 29–30).

“O profet, Vi har gjort tillåtet för dig… vad dina högra händer äger…” (al-Ahzab 50).

För det fjärde: Förfall i kalifernas palats

I Mellanöstern har härskarklassen länge ägnat sig åt utsvävningar. Ett exempel kommer från slutet av 1700-talet, under den sena osmanska eran, specifikt under Sultan Abdul Hamid I (1774–1789). Detta är en tavla i manuskriptet “Tuhfat al-Mulk” som visar en gruppsexuell handling, där män deltar i verklig sexuell kontakt, blandat med firande och utsvävning.

Manuskriptet representerar inte en marginell period utan centrala delar av det osmanska kalifatet, där sådana scener var vanliga i sultanens palats och ämbetsmännens residens. Detta avslöjar det moraliska förfall som rådde under ett system som använde religion som skydd för makt, och inte som begränsning av beteende.

Den avgörande skillnaden ligger inte i handlingarna i sig, utan i ramen som styr den: Här i väst tvingas alla inblandade till ansvar och straff utan helighet eller immunitet.

I Mellanöstern har historiska texter, verser och hadither gjort moraliska avvikelser till sanktionerade handlingar och placerat aktören utanför ansvar. Det är en värld där det påstås att ingen står över lagen, men där vissa inte hålls ansvariga på grund av sin helighet.