I tidigare artiklar publicerade här i Bulletin har jag diskuterat de många fredsinitiativ som judarna lade fram till de arabiska ledarna före och efter staten Israels grundande. Jag tog även upp denna fråga i mitt tal på Gustav Adolfs torg den 5 oktober 2025, under den andra årsdagen till minne av offren för terrorhandlingarna 2023 och till minne av de israeliska gisslan som hölls av Hamas, då jag hade äran att acceptera en inbjudan från Vänskapsförbundet Sverige-Israel.

Efter inbjudan föreslog min vän Ilan Sadé, en av arrangörerna, att jag skulle hålla ett tal under evenemanget. Därefter fick jag många frågor om de nämnda fredsinitiativen, och jag hade lovat att behandla dem i en serie artiklar när situationen lugnat sig och polariseringen minskat. Här uppfyller jag nu mitt löfte genom denna ”trilogi”.

En av de fast rotade idéerna i det arabiska kollektiva medvetandet, som vissa försöker etablera som en evig sanning, är påståendet ”Israel vill inte ha fred med de arabiska länderna”. De auktoritära militära regimerna i den arabiska världen bidrog till att förstärka denna uppfattning genom att politiskt utnyttja hat mot Israel och uppvigla mot landet. Denna berättelse användes i nasseristiska, nationalistiska, baathiska, vänsterorienterade och islamistiska diskurser tills den nästan blev helig och svår att ifrågasätta, trots de tvivel som kunde riktas mot den.

Jag hade turen att, som en ”busig pojke”, ställa mina obekväma frågor till min mormor, som stod mig närmast i hjärtat. En kväll frågade jag henne: ”Nana, är det sant att judarna inte vill ha fred och att de hatar oss och inte står ut med oss?”

Hennes svar var chockerande och omvälvande för hela mitt tankesätt:

”Åh, Mohamed, judarna var våra grannar när jag var liten, och de var goda grannar. Vi såg inget annat än gott från dem, ända tills de deporterades från Egypten. Tro inte allt som sägs om detta ämne.”

Hon började sedan berätta personliga anekdoter om sig själv, sin mor och sina syskon och deras judiska grannar i Alexandria. Hennes ord slog ner som en blixt i mig. Från den dagen började jag förhålla mig kritiskt till den officiella berättelsen på alla nivåer och tog inte längre saker för givna utan granskning, eftersom mycket visade sig vara skört och föll samman vid närmare granskning.

I ett senare skede av mitt liv, specifikt i slutet av 2011, träffade jag den store egyptiske tänkaren och min nu avlidne vän Amin El Mahdi, som hade en djupgående inverkan på hur jag förstod den arabisk-israeliska konflikten. Han öppnade dörrar till en djupare förståelse, avslöjade mycket som hade varit dolt för mitt medvetande och ritade om konfliktkartan med metodik och rationalitet.

Många läsare kan bli förvånade när jag säger att Israel, tvärtemot den rådande berättelsen, aldrig har vägrat fred. Tvärtom: landet har lagt fram tiotals initiativ och förslag för att avsluta konflikten på ett rättvist sätt som uppfyller både israelers och palestiniers förhoppningar och ambitioner. Men varje gång stötte dessa förslag mot en mur av hårt arabiskt motstånd.

Här följer några av dessa israeliska initiativ och projekt som har lagts fram under årtionden, som en dokumenterad referens mot den färdigpaketerade berättelse som regimer som inte vill ha fred marknadsför.

Vi återvänder till 8 juli 1937, då rapporten från Peel-kommissionen publicerades. Denna var formellt känd som den brittiska kungliga kommissionen, en utredning på hög nivå ledd av Lord William Robert Peel, medlem av kungens privy council och tidigare minister för Indiska ärenden. Kommissionen bildades 1936 efter utbrottet av den arabiska revolten och syftade till att hitta en slutgiltig lösning på den arabisk-judiska konflikten.

Kommissionen föreslog att området skulle delas in i tre delar: ett brittiskt mandatområde som omfattade Jerusalem, Betlehem och passagen till Jaffas hamn, en judisk stat som omfattade Galileen och delar av kusten, samt en arabisk stat som skulle omfatta resten av området och ansluta till östra Jordanien. Den föreslagna arabiska statens yta var cirka 25 000 km², medan den judiska staten endast omfattade 2 500 km².

Judarna accepterade planen som en bekräftelse på deras önskan att avsluta konflikten och leva i fred. Golda Meir skrev i sina memoarer att hon och David Ben-Gurion diskuterade förslaget med Chaim Weizmann, som sade: ”En stat är bättre än ingen stat, och acceptans är bättre än avslag. Vi hoppas att den arabiska sidan avslår.” Och så skedde det.

Under de följande åren blev Haj Amin al-Husseini, Jerusalems mufti och ordförande för det övre islamiska rådet, involverad i det som blev känt som den nazistiska ”slutliga lösningen” för att utrota Europas judar. Al-Husseini reste till Berlin den 28 november 1941 och mottogs av Hitler i kansliet, där han beskrevs som ”Jerusalems stormufti och en av de mest framstående symbolerna för arabisk frigörelse”.

Innan mötet med Hitler träffade al-Husseini Nazitysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop och besökte sedan Auschwitz tillsammans med Adolf Eichmann, där han såg gaskamrarna. Al-Husseini kommenterade att det fanns ”fullständig överensstämmelse i synen” och att Hitler hade sagt: ”Det judiska problemet måste lösas steg för steg”, och lovade att om Tyskland tog kontroll över Mellanöstern skulle det enda målet vara att utrota judarna i regionen. Den libanesiska sekreteraren Othman Kamal al-Haddad arrangerade hans resa till Berlin.

Fotografier bevisar också al-Husseini besökte Trudingen 1942, en SS-träningsanläggning nära Berlin. Bilder som senare dök upp på en auktion i Jerusalem visar al-Husseini tillsammans med nazistiska tjänstemän under inspektion av anläggningen.

Idén om två stater, en arabisk och en judisk, fanns ständigt på bordet, vilket tydligt visar att det aldrig har funnits någon stat som hette ”Palestina”. FN:s generalförsamlings delningsplan, resolution 181, den 29 november 1947, fastställde uttryckligen två stater, en arabisk och en judisk, utan att nämna någon befintlig palestinsk stat. Om en sådan stat hade existerat skulle den ha nämnts vid namn.

När det gäller Ben-Gurions fredsplan från 1946 så omfattade den tre huvudidéer:

Den första idén föreslog att området under brittisk kontroll på östra sidan av Jordanfloden, dagens Hashemitiska kungadöme Jordanien, skulle förklaras som ett neutralt område för alltid. De andra två idéerna syftade till att etablera två självständiga stater och göra de heliga platserna till internationell egendom, med Jerusalem som en del av en omfattande lösning som inkluderade alla heliga platser.

I slutet av april 1947 lade det israeliska arbetarpartiet, som vid den tiden var ett judiskt oppositionsparti, fram ett förslag för att lösa den palestinska frågan. Förslaget fastslog att den judiska byrån var den officiella representanten för det judiska folket, och ansåg att den bästa lösningen var att upprätta en tvånationersstat med gemensamma institutioner för både araber och judar.

Den arabiska världen avvisade även FN:s delningsplan, resolution 181, den 29 november 1947, och demoniserade den som en ”stor konspiration” mot araberna från världens länder. Araberna valde istället krig framför politisk lösning. Detta krig bröt faktiskt ut den 15 maj 1948.

Under denna period blev judiska medborgare i de arabiska länderna tvångsförflyttade från sina hemländer, ofta med rena maffiametoder. Att beskriva denna tragedi skulle kräva långa volymer, inte bara några artiklar.

Den arabiska världen fortsatte att stå i en avvisande cirkel runt Israel, som om det vore en kronisk sjukdom, och fortsatte att förkasta de fredsinitiativ som jag kommer att fortsätta att redogöra för i nästa artikel.

Mohamed Saad Khiralla

Statsvetare och Mellanösternexpert