Aladdins lampa i arabisk mytologi är en symbol för övermänsklig kraft och uppfyllelse av omöjliga önskningar; den hör hemma i Tusen och en natt, en värld där det räcker att gnugga den gamla bronslampan för att anden lydigt ska träda fram och uppfylla vad som än begärs.

I västerländsk mytologi står jultomten som den dominerande bilden av idén att dela ut önskningar; han dyker upp under årets sista dagar, lastad med gåvor, i ett festligt sammanhang som barn ser fram emot med entusiasm.

Därför är det inte märkligt att i vardagskulturen, både arabvärlden och väst, höra uttryck som: “Jag är inte Aladdins ande” eller “Jag är inte jultomten”, när någon förväntas göra något som ligger bortom deras förmåga att uppfylla.

Men politiken producerar ibland personer som, i ögonen på både sina anhängare och sina motståndare, tycks ha överträffat allt som tidigare var föreställbart.

För några dagar sedan var jag gäst hos journalisten Maria Abd Rabbo på den israeliska radiostationen Radio Makan, för att tala om det krig som pågår mellan USA och Israel å ena sidan, och Iran å andra sidan. Under samtalet yttrade jag något som jag idag är ännu mer övertygad om: att Benjamin Netanyahu är jultomten i Mellanöstern.

Det kan låta chockerande, men för mig är det inte en känsloreaktion, utan en politisk beskrivning grundad i en kall läsning av de sammanlagda resultaten under de senaste två åren och fem månaderna. Sedan de terrorattacker som ägde rum den 7 oktober 2023 har de “politiska och militära gåvor” som Netanyahu gett regionen inte upphört, oavsett om man håller med honom eller inte.

Vem kunde tro att de stora ledarna för fiendskapens läger och de nollställda heliga narrativen, det som länge kallats “motståndsaxeln”, skulle falla på detta sätt?

I Gaza har närvaron av Yahya Sinwar och Mohammed Deif upphört, liksom otaliga andra i deras stil, och själva Hamas-rörelsen upplever nu tydligt sin höst.

I Libanon har Hassan Nasrallah och många likasinnade lämnat den politiska och militära scenen, och tiden är nu mogen att diskutera hur slutet för Hizbollah kommer att skrivas.

I Syrien lämnade Bashar al-Assad utan återvändo till Ryssland, och hans Baath-regim upphörde. Denna man som slog sitt eget folk med sprängfyllda tunnor och kemiska vapen är nu på flykt.

I själva Iran har landets högsta ledning gått in i en aldrig tidigare skådad fas av utmattning efter mordet på Ali Khamenei i en attack som utgjorde en stor vändpunkt i krigets förlopp. Därefter kom följande attacker som lade till ännu fler kända namn i Irans maktstruktur till listan på de döda.

Senast bland dessa, bara för några timmar sedan, var Ali Larijani, som inte var någon vanlig politiker, utan en statsman från den innersta kretsen nära Irans beslutscentrum; han tjänstgjorde tidigare som talman i parlamentet, ledde i åratal frågor kring kärnteknik och blev senare sekreterare för Irans Högsta råd för nationell säkerhet. Han var hjärnan som koordinerade mellan militära och politiska institutioner. Han ansågs vara en av de mest kapabla att leda landet efter Khameneis era, innan Israel meddelade att de hade riktat in sig på honom i Teheran.

Tillsammans med honom fanns Gholamreza Soleimani, befälhavare för Basij‑styrkorna, som inte var en vanlig fältofficer, utan en av de viktigaste kuggarna i regimens interna grepp. Basij, som den propaganda‑ och säkerhetsarm som hör till Revolutionsgardet, spelade den avgörande rollen i att slå ner folkliga protester, särskilt bland iranska ungdomar och kvinnor under de senaste åren. Särskilt under vågen som föregick det nuvarande kriget; i den dödades tusentals modiga och oskyldiga unga människor som endast drömde om frihet.

Jag kommer från den del av världen som kallas Mellanöstern, och jag vet väl vad de islamistiska väpnade grupperna har åstadkommit, och vad Irans regim, som deras största beskyddare, har orsakat.

Jag vet hur städer har förvandlats till ruiner, hur generationer har slösats bort, och hur döden reproducerats som ett dagligt politiskt budskap.

Jag vet också hur effekterna av detta har spridit sig till Europa: skarp polarisering, samhällsuppdelning, kulturell spänning och återkomsten av tankar om tider vi trodde att kontinenten hade lämnat bakom sig för decennier sedan.

Den enorma uppbyggnaden av hat genom årtionden av investering i fiendskap är vad som gör stora delar av Mellanöstern oförmögen att erkänna vad som händer framför deras ögon.

I det kollektiva medvetandet, format genom treenigheten: moskén, skolan och den statliga propagandaapparaten, planteras bilden av juden och israelen som den absoluta fienden, inte som en politisk motståndare vars handlingar kan värderas med objektiva måttstockar.

Därför är det svårt för många att erkänna att det som har uppnåtts i detta krig överträffar det som verkade möjligt, även i politisk fantasi.

Om Aladdins ande själv skulle visa sig, eller om tomten skulle komma ned från nordpolen, skulle det inte vara lätt för dem att uppnå det som faktiskt uppnåtts på marken under denna period genom Israels premiärminister.

SE ÄVEN: DEBATT: Netanyahus nya Mellanöstern tar form

Därför säger jag: en objektiv och rättvis läsning leder till bara ett resultat: att jultomten verkligen har dykt upp i Mellanöstern. Men denna gång bar han inte leksaker för barn; han bar en radikal omformning av maktbalanserna i regionen, vilket kanske öppnar en ny horisont som begränsar blodbad, bryter de återkommande våldscyklerna och för Mellanöstern mot en annan början där segern slutligen tillhör människovärdet.

Tack, Benjamin Netanyahu!