Iran skjuter nu raketer kors och tvärs över Mellanöstern och ställer till med stora skador både för vänner och fiender. Trots detta är protesterna milda, särskilt från Oman och Qatar. Varför? Mohamed Saad Khiralla förklarar.
Mitt under det pågående kriget mellan USA och Israel å ena sidan, och Iran å andra sidan, framträder många exceptionella fenomen som förtjänar att dokumenteras och uppmärksammas. Ett av dessa är fenomenet ”politisk masochism”, vilket tydligt har visat sig i två av Gulf Cooperation Councils (GCC) sex medlemsstater efter att de drabbats av iranska missiler och drönare
Som vi alla vet är masochism i sin psykologiska grund ett tillstånd där individen, eller ibland en grupp, utvecklar en viss anpassning till smärta, eller upprepade gånger accepterar skada, eller har en indirekt tendens att uthärda skada trots möjlighet att undvika den. I vissa fall kan detta leda till att man återproducerar omständigheter som leder till lidande om och om igen.
Det är värt att notera att detta fenomen är relaterat till det som kallas ”Stockholmssyndromet”, ett psykologiskt tillstånd där offret (gisslan eller offer för våld i hemmet) utvecklar känslor av sympati, beundran eller lojalitet gentemot förövaren som en omedveten försvarsmekanism för att överleva. Syndromet kännetecknas av att man rättfärdigar förövarens handlingar, stöder dem och avvisar hjälp från myndigheter. Det betraktas inte som en psykisk sjukdom utan som en reaktion på trauma.
I vårt fall används termen masochism inte som en medicinsk diagnos, utan som en politisk metafor för beteendet hos vissa stater som verkar acceptera tunga bördor eller direkta skador på deras ekonomi, stabilitet eller säkerhet, trots att de är fullt medvetna om kostnaderna och de strategiska och suveräna konsekvenserna.
Som alla som följer det pågående kriget vet, har Qatar och Oman betett sig på ett sätt som antyder att en del av vad som sker inom deras gränser inte styrs helt från Doha och Muskat, utan påverkas av det kvarvarande inflytandet från Irans revolutionsgarde i Teheran.
Qatar använder sin mest kända mediekanal, Al Jazeera Media Network, för att stödja politiken och riktlinjerna från regimen i Teheran, särskilt med innehåll på arabiska. Oman har å sin sida varit värd för flera förhandlingsomgångar mellan Iran och internationella makter innan det nuvarande kriget bröt ut, vilket har fått landet att framstå som en medlare som ger Teheran ett återkommande politisk andningshål.
För att vara objektiv kommer jag i följande avsnitt presentera bevis som stöder det jag påpekat i min artikel.
Först: sultanatet Oman
Samtidigt som ljudet av drönare dånade över Oman, skrev dess utrikesminister Badr Al-Busaidi (iranvänlig) en artikel som publicerades den 19 mars i The Economist. Artikeln var en komplett blandning av förvrängda fakta, dimmig framställning och omvandling av Iran till ett oskyldigt offer, samtidigt som Israel demoniserades. Texten bortsåg naturligtvis från att Oman enligt många internationella bedömare är nära att klassas som en av världens största sponsorer av terrorism.
Al-Busaidi nöjde sig inte med detta, utan skrev den 23 mars på sitt konto på plattformen X: ”Oavsett din åsikt om Iran, så är detta krig inte skapat av dem.”
För det andra: Qatar
Al Jazeera har bidragit till att främja den iranska agendan, detta trots att Qatar utsatts för nästan 300 missilattacker och ett stort antal iranska drönare. Dr. Majed bin Mohammed Al-Ansari, rådgivare till premiärministern och officiell talesperson för Qatars utrikesministerium, gjorde den 24 mars ett uttalande.
Detta är ett slående exempel på vad som kan beskrivas som politisk masochism. Istället för att hålla förövaren direkt ansvarig, använder uttalandet diplomatiska och vaga formuleringar, det bekräftar stöd för alla diplomatiska spår för att avsluta kriget och deskalera, samt uttrycker en önskan att kommunicera med regionala och internationella parter för att skydda ekonomin och suveräniteten. Allt detta utan att kritisera Iran för de omfattande skador som drabbat landet, uppskattningsvis cirka 100 miljarder dollar.
Detta beteende som rättfärdigar fortsatt skada och förkläder det under diplomatiskt språk, illustrerar en absurd situation där staten fullständigt får sin suveränitet kränkt, medan dess officiella linje framställer sig som den ”försiktige vise mannen” som söker diplomatiska lösningar även under de mörkaste omständigheter. Det är som om statens förluster på 100 miljarder dollar vore en middag i Paris, och inte ett belopp som kan rubba vilken ekonomi som helst, oavsett rikedom.
När man frågar om orsakerna till detta beteende, är svaret omedelbart: hatet mot Israel. Detta har blivit en del av den kollektiva medvetenheten hos många folk i regionen, ett resultat av den katastrofala treenigheten: moské, skola, och officiellt auktoritärt tal.
