Saad Khiralla: Ställ Nooshi till svars och håll V utanför regeringen

Har jag blivit hypnotiserad och förflyttad tillbaka till Egypten, så att jag från hjärtat av Kairo får uppleva ännu ett skandalartat kapitel av det säkerhetsstyrda ”valbakandet”, vare sig det handlar om president- eller parlamentsval, till förmån för landets auktoritära militärregim? Snälla, bevisa för mig att det bara är inbillning, att jag har misstolkat det jag ser och att det inte alls förhåller sig så.

Jag tänker inte här tala om de händelser som exploderar varje dag och som har fått utmärkt bevakning av mina kollegor bland skribenterna. Jag vill gå längre än så och ställa en fråga som är större än varje enskild händelse.

Tror vänsterpartier som är knutna till internationella projekt, sympatiserar med deras agendor eller kretsar kring dem verkligen på demokrati – och på demokrati som institution?

Vi har att göra med ett parti som helt har identifierat sig med islamistiska terroriströrelsers agendor, som om det arbetade åt dem som en legoknekt. Det har lyft bilder på framträdande terrorister i Mellanöstern vid flera av sina demonstrationer efter terrorattackerna den 7 oktober 2023. Och nu exploderar slutligen skandaler kring manipulation av hanteringen av svenska väljare, i ett land vars demokrati en gång brukade lyftas fram som ett föredöme. Vilken dyngpöl är detta, och vilket bottenläge är Vänsterpartiet på väg mot?

Jag ställer denna fråga eftersom det vi har sett sedan den serie skandaler som är kopplade till valet började tvingar sig på varje seriös diskussion om demokratins innebörd, politiskt ansvar och gränserna för vad partier som utger sig för att vara demokratins försvarare kan tolerera.

Tre hela dagar gick efter att skandalerna briserat innan vi hörde Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar uttala sig. Tre dagar under vilka det, såvitt det verkade, inte ansågs krävas något omedelbart politiskt agerande som satte frågan i sitt rätta perspektiv – som om det som pågick bara vore en övergående angelägenhet och inte en kris som berör själva valprocessens integritet.

Därför vill jag inte stanna vid Sverige. Jag vill vidga perspektivet och lägga fram exempel på länder där vänsterkrafter kom till makten genom val och därefter använde maktens verktyg och valsystemet för att undergräva demokratin och tömma valurnan på dess innebörd, så att de kunde fortsätta att sitta kvar vid makten.

Här är fyra exempel – bland många andra:

Venezuela – Hugo Chávez

Chávez kom till makten genom valet i december 1998 och tillträdde som president i februari 1999. Därefter gick han vidare med att omforma statens institutioner och utvidga den verkställande maktens inflytande. I februari 2009 godkändes i en folkomröstning att begränsningarna för presidentens mandatperioder skulle avskaffas, vilket gjorde det möjligt för honom att kandidera för flera mandatperioder i följd.

Nicaragua – Daniel Ortega

Ortega återkom till makten efter att ha vunnit valet i november 2006 och tillträdde som president i januari 2007. Under hans styre skedde därefter en allt större maktkoncentration och en tillbakagång för de demokratiska kontrollmekanismerna. År 2014 avskaffades de konstitutionella begränsningarna för presidentens mandatperioder, vilket gjorde det möjligt för honom att fortsätta kandidera och stanna kvar vid makten.

Bolivia – Evo Morales

Morales vann valet i december 2005 och tillträdde som president i januari 2006. Därefter försökte han fortsätta vid makten trots de konstitutionella begränsningarna av antalet mandatperioder. Efter att väljarna i en folkomröstning i februari 2016 hade avvisat en ändring av konstitutionen som skulle ha gjort det möjligt för honom att kandidera på nytt, kvarstod frågan om hans fortsatta politiska maktutövning.

Ecuador – Rafael Correa

Correa vann presidentvalet i november 2006 och tillträdde som president i januari 2007. Därefter stärkte han den verkställande maktens inflytande och omformade flera delar av det politiska systemets regler. I december 2015 antog parlamentet konstitutionella ändringar som avskaffade begränsningarna av antalet mandatperioder för alla folkvalda ämbeten, med en övergångsbestämmelse som hindrade Correa, som redan hade suttit två mandatperioder, från att kandidera i valet 2017.

Och naturligtvis får vi, såvitt jag minns, inte glömma totalitära regimer som Kina, Nordkorea och Kuba – länder som styrs av kommunistiska partier, i en annan modell men en modell som inte är mindre talande för samma fråga.

Tror vänsterpartier som är knutna till internationella projekt, sympatiserar med deras agendor eller kretsar kring dem verkligen på demokrati – och på demokrati som institution?

Är det inte en central del av partiledningens ansvar, och framför allt partiledarens, att välja vilka som kandiderar på partiets listor, med det politiska ansvar som följer för dessa kandidater och för de beteenden och handlingar de ägnar sig åt och som påverkar förtroendet för hela den demokratiska processen? I etablerade demokratier finns det självklara regler och normer för det offentliga livet som inte är mindre förankrade än lagbestämmelserna. Ansvarsutkrävandet begränsas inte till sådant som kan leda till en brottmålsprocess, utan omfattar också moraliskt och samvetsmässigt ansvar.

Om så är fallet – var är då ansvarsutkrävandet? Och var är Nooshis ansvar?

Jag säger det klart och utan omsvep: Det är en skam för den svenska demokratin att ett parti av det här slaget skulle ingå i någon kommande regering. Vänta er därför ingen självrannsakan från dem – den kommer aldrig.

Snälla, ni partiledare, ta initiativet och ställ Nooshi Dadgostar till svars.