Vilken fantastisk start på det nya året! Ju färre diktatorer som sitter vid makten runt om i världen, desto bättre är det för mänskligheten överallt.

Självklart, utan minsta tvivel, ville USA under ledning av president Trump genom upprepningens symbolik ta oss 36 år tillbaka i tiden; till den 3 januari 1990. Det var då man under president George H.W. Bush fängslade Manuel Noriega, Panamas president. Denna operation, känd som ”Just Cause”, involverade tusentals amerikanska soldater på Panamas territorium.

Listan med anklagelser var nästan identisk med den som idag riktas mot Venezuelas president Nicolás Maduro, som arresterades tillsammans med sin hustru.

Det verkar som om diktatorer genom tiderna aldrig lär sig läxan… Och uppenbarligen kommer de aldrig att göra det.

Vem är Maduro?

Nicolás Maduro är en venezuelansk politiker, född 1962, och framträdde först inom Chávez-rörelsen som en av de närmaste medarbetarna till den avlidne presidenten Hugo Chávez. Han började sin bana som facklig aktivist innan han steg i regeringspositioner, bland annat som utrikesminister 2006–2012. År 2012 utsågs han av Chávez till vice president. Efter Chávez död tillträdde Maduro presidentposten 2013 i ett val som präglades av omfattande kontroverser.

Sedan han tillträdde har Maduro etablerat en auktoritär modell som bygger på att försvaga institutioner, politisera rättsväsendet, exkludera oppositionen och befästa arméns och informella ekonomiska nätverks inflytande. Internationellt är hans namn förknippat med upprepade anklagelser om valfusk, grova människorättsbrott och utbredd korruption.

Utrikespolitiskt har han byggt nära allianser med Ryssland, Kina och Iran, vilket placerade honom i direkt konflikt med USA och västvärlden, och gjorde Venezuela till en geopolitiskt konfliktyta bortom dess nationella gränser.

Venezuelas ekonomiska situation under Maduro

Under Maduros styre har Venezuela upplevt en alldeles exceptionell ekonomisk kollaps, trots att landet har världens största bekräftade oljereserver. Den ekonomiska situationen kännetecknas av hyperinflation, kollapsad valuta, akut brist på mat, medicin och bränsle, samt en ökande internationell isolering.

Denna kollaps har lett till en vidsträckt humanitär kris som tvingat miljontals venezuelaner att migrera, i en av de största flyktingvågorna i Latinamerikas moderna historia. BNP har krympt dramatiskt under flera år, vilket gör Venezuelas ekonomi närmare en ”misslyckad stat” än en oljeproducerande nation.

Huvudorsaker till kollapsen

Den svåra ekonomiska nedgången beror på flera sammanflätade faktorer:

• Överdrivet beroende av olja, vilket gör ekonomin sårbar för globala prisfluktuationer, särskilt efter oljeprisraset 2014.
• Populistisk politik, som omfattande nationaliseringar och okontrollerade utgifter, vilket ledde till budgetunderskott och hyperinflation.
• Strukturell korruption och dålig förvaltning, särskilt inom oljesektorn, landets ekonomiska ryggrad.
• Amerikanska och västerländska sanktioner, som försvårade tillgången till finansiering och internationella marknader.
• Politisk repression framför ekonomisk reform, där regimen prioriterade maktkontroll framför att lösa krisens grundorsaker.

Senaste presidentvalet

I juli 2024 meddelade Venezuelas nationella valråd att Nicolás Maduro vunnit med cirka 51,2 procent av rösterna, jämfört med oppositionens Edmundo González Orutia som fick cirka 44 procent, enligt officiella siffror.

Oppositionen, ledd av María Corina Machado, avvisade dessa resultat och hävdade att deras kandidat faktiskt vunnit med övertygande marginal enligt data från vallokaler. De anklagade även valmyndigheterna för att ha undanhållit detaljerade resultat från cirka 30 000 vallokaler, vilket väckte allvarliga tvivel om transparensen.

Internationella rapporter, inklusive observationer från FN och andra övervakande organisationer, påpekade att valprocessen saknade grundläggande integritet, särskilt med onödiga förseningar i resultatannonseringen. USA och flera latinamerikanska länder vägrade erkänna resultatet, då det enligt dem inte reflekterade folkets vilja.

I detta sammanhang meddelade oppositionens ledare María Corina Machado att Maduro rent moraliskt hade avsatts efter att han vägrat avgå genom förhandling. Edmundo González, som oppositionen, USA och internationella observatörer anser vara den verkliga vinnaren av valet 2024, bör ta över presidentskapet.

Politisk slutsats

Kort sagt, Nicolás Maduro var inte bara en misslyckad president, utan en diktator som förlorat sin folkliga legitimitet, och ersatte den med våld, utländska allianser och interna intressen. Med tiden blev han en belastning, inte bara för sitt eget folk, utan även för dem som stödde och skapade honom. Förhoppningsvis ersätts han nu av María Corina Machado, som tilldelades Nobels fredspris 2025 som ett erkännande av hennes ihärdiga arbete för att främja Venezuelas demokratiska rättigheter och hennes kamp för en fredlig och rättvis övergång från diktatur till demokrati.

Personligen, från djupet av mitt hjärta, hoppas jag att nästa diktator att falla blir den i Mellanösterns vars grymhet och despoti jag själv smakat på. Låt världen bevittna konsekvenserna av tyranni och nödvändigheten av ansvarstagande.